torsdag 4 juni 2015

Väninnekören som sjunger ja.

Har du läst Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande"? Även om du inte gjort det (gör det) förstår du säkert referensen. Huvudkaraktären i romanen är en kvinna, som så många andra kvinnor, brottas med livets olika svårigheter. I med- och motgång har hon, vad hon kallar, en väninnekör. De tycker både det ena och det andra om hur hon bör och ska leva sitt liv. Kan kännas lite gnällig, stundom. I alla fall ur huvudkaraktärens ögon.

Jag har också en väninnekör. Men den är inte gnällig på något vis. Det är en sjungande, dansande, hoppande, ja-sägande grupp kvinnor. Någon föreslår svampplockning – alla säger ja. Någon vill spela boule – alla säger ja. Någon vill ha vinprovning – alla säger ja. En själv vill springa Blodomloppet – alla säger ja (fastän majoriteten flertalet gånger uttryckt starkt förakt mot löpning). En själv föreslår långklänning en onsdag på Operan – alla säger ja, för varför skulle man inte ta på sig den långa svarta när man får ett tillfälle?

Jag har tidigare redogjort för en ny livsstrategi: att säga nej. Den har jag inte övergett. Det är fortfarande något jag försöker lära mig, för att inte ryckas med och ryckas bort. Men i och med att jag nu återigen känner att jag står stadigt på jorden, testar jag också att säga ja. Främst till sådant som skrämmer mig. Sådant som jag vet att väninnekören skulle ha gjort, testat, vågat.

Jag har det bra, jag. En väninnekör som sjunger ja och massor med andra bra personer som gör dagarna så fina. Vissa här. Andra där. Men alla är de delar till att jag börjar känna mig riktigt, på riktigt, hel igen.