onsdag 4 november 2015

Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.