måndag 28 februari 2011

Milon och Götet.

Jag har varit och farit och flugit senaste dygnet och när jag klev in på Landvetter tidigare ikväll slog den mig - sanningen, frågeställningen som jag inte kan blunda för. Vad är det med mig och Göteborg egentligen? Varför blir vi aldrig riktigt nära vänner? Det är ju en jättebra stad! 

Mysig, bra storlek och full av allt man kan tänkas vilja göra. Jag skulle rekommendera vem som helst att besöka Göteborg. Men ändå blir just vi två aldrig best buds. Varje gång jag lämnat stan får jag att sting av ovilja och olust när jag kommer tillbaka. Något i maggropen känner "nej, kan jag inte få vara borta lite längre?" 


Jag känner mig orättvis mot staden. Det är oförtjänt hårda känslor mitt hjärta har för den och jag får nästan lite skuldkänslor av dessa tankar. För, som sagt, Göteborg är en jättebra stad! Men kanske är det så som det kan vara i en relation människor emellan - det klickar bara inte, kemin är inte rätt. Och då kanske man inte ska vara ett par. Då kanske man passar bättre som lite flyktigt bekanta. Det är inte fel på någon av parterna - man är bara inte rätt för varandra.


Kanske är det en överhängande känsla av ett feltaget beslut i livet som gör att relationen mellan mig och Göteborg blir lidande. Jag vet inte riktigt. Jag lovar i alla fall mig själv, varje dag, att jag ska försöka vårda vår relation och göra den så bra som möjligt. Vår tid tillsammans är inte evig - det vet jag. Men så länge det är vi ska jag verkligen försöka ge staden all den kärlek den förtjänar. För det
är verkligen en bra stad. Egentligen. Kanske bara inte min själsfrände.



Côte d'Azur och de blå stolarna.


Nice, la France
2009-12-04

söndag 27 februari 2011

Rena rama grekiskan

Under drygt två års tid hade jag mycket kontakt med ett gäng grekcyprioter. Min ambition var alltid att jag skulle lära mig grekiska. Fick höra att grekiskan som cyprioterna pratar är lite bonnig i jämförelse med grekgrekiskan, men jag själv är ju lite bonnig i grund och botten, så jag lyssnade och härmade det som var möjligt och inte bara lät som - ja, rena rama grekiskan. Den enda som kommenterade detta var Atenaren Pluto (han hette inte så på riktigt, det var någon märklig grekifierad variant) som tyckte jag slarvade med mitt nej - oi!

Då det begav sig var jag inte riktigt lika mycket språknörd som nu, så jag gav det aldrig en seriös chans. Lärde mig bara enstaka ord och har ett ordförråd innehållande bland annat
apelsin, mjölk, tack, varsågod, fönster, dörr, TV, båt, bil, tandpetare (odondoglifida - är inte det ett sjukt roligt ord?!), ja, nej, hej, god morgon, god kväll, god natt, måne, sol, vit, vin, jag tycker väldigt mycket om dig och lite till.

Jag lärde mig även att räkna och måste säga att jag förvånades av mig själv när jag idag började tänka på detta och siffrorna rann som det klaraste vatten hela vägen upp till - nitton. Jag hittade verkligen inte tjugo. Tur att Internet finns - 
είκοσι är det ju så klart. Ja, det var ju det här med alfabetet. Jag har aldrig lyckats memorera hela, men vissa bokstäver kan jag.

Jag tycker att grekiska är ett häftigt språk. Fastän kontakten med grekcyprioterna är bruten har jag inte gett upp drömmen om att lära mig språket. Det står med på listan över saker jag vill lära mig när jag blir stor. 
καληνύχτα!


Liten Milon i Pafos 2005.

Eat, Pray, Love.

Jag har den alltid med mig - min pågående läsning. Vill inte lägga ner. Somnar med näsan i boken varje kväll. Mitt i meningar. Bara ett kapitel till. Okej en sida. Men bara en rad orkar jag väl med. Jag bläddrar och bläddrar och blir aldrig besviken. Jag vill veta vad som händer, men vill inte att det ska ta slut. Jag känner, blir träffad och tänker på en tvillingsjäl. Redan efter 20 sidor grät jag. Jag skrattar högt, fastän jag sitter på spårvagnen. Att säga att jag blir berörd räcker knappt till. Jag är i boken. Hela jag och hela storyn.

Mitt bokår har börjat bra. Utomordentligt bra. Nästan lite för bra. Hur ska det kunna toppas? Först Igelkottens elegans och nu den här. Jag talar så klart om Elizabeth Gilberts Eat, Pray, Love. Behöver jag förklara mer att det är dagens boktips? Ja, jag vågar verkligen tipsa om den fastän jag bara kommit halvvägs.

Vad väntar du på? Hugg in! Försvinn. In i den underbara litteraturen.

SkrivPuff: Om igår.

Det är glasklart så långt minnet förmår
Det är något jag tänker på fastän jag inte får
Det är någonstans min arm inte når
Det är när saltvatten och vindar rufsar till mitt hår
Det är frestelser som ingen människa motstår
Det är passion som kort och gott lamslår
Det är något unikt som ingen annan förstår
Det är något som satt betydande spår
Det är känslor som för all framtid består
Det är berg-och-dal-bana så det förslår

Men jag kan inte minnas,

var det länge sedan eller var det igår?



Tiden, som vanligt, bara går och går

lördag 26 februari 2011

Å dina vägnar.

Vägnar. Vad är det för ord egentligen? Finns det någon singular form? En vägen? En väg? Det används ju bara i just det fasta uttrycket "å/på någons vägnar" - ett för övrigt ganska vackert uttryck, tycker jag.

För att få lite klarhet går jag till mina två bästa vänner - NE och SAOB - men i det här fallet kan de inte hjälpa mig. NE vill inte veta av ordet mer än att det står i just det fasta uttrycket och SAOB har bara kommit till TYNA än så länge (sedan tidigt 1800-tal, snacka om att inte jobba på ackord).


Tur att det världsomspännande Google kan stå till tjänst när det krisar. Genom en googling (så himla bra ord
det är då) hittar jag en filur som scannat in Svensk etymologisk ordbok och här kan vi läsa om vägnar och dess bakgrund.

Det måste jag säga, att vad som står är inte busenkelt att bena ut. Men efter att ha läst några gånger tycks det mig som om ordet vägnar är en gammal plural genitivform av ordet väg - fornsvenskans vaeghna. Bokstaven 'r' har tillkommit senare. Som vi använder uttrycket "
å/på någons vägnar" idag betyder det som bekant att göra något för någon annans räkning. Att ordet då härstammar från väg tycks mig ganska naturligt. Tänk dig en mer bildlig väg, säg livets väg, där jag ställer upp för dig och gör dig en tjänst. Jag tar några steg på din väg. Jag gör något å dina vägnar.

Tu me manques!


Nissa la Bella
2009-10-28

fredag 25 februari 2011

SkrivPuff: Om att öka tempo.

Öka tempot, mera, mera
Här så ska vi jämt prestera
Om du vill
sitt du still
Men då får du retirera

Eurotalk - Språkkurs.

Jag fick en trevlig julklapp som jag nu ägnat lite av förmiddagen åt att testa på. Julklappen heter Lär dig Italienska och kommer från Eurotalk. Det är klart, jag borde sitta på universitetet i Bologna och språka med livs levande italienare, men när man inte kan få allt man vill ha är en sådan här cd-rom ett bra alternativ.

Du läser, lyssnar, repeterar fraser, spelar in ditt eget uttal och utmanar dig själv i frågesport. Det hela är mycket pedagogiskt och i anteckningsboken kan du spara dina resultat. Inte helt dum språkkurs, tycker jag. Skivan jag har är "Nybörjare nivå 2" och det är lite i lättaste laget. Jag tror jag skulle klara av att bita i en utmaning svårare faktiskt. För extra träning valde jag några gånger att ha franska som hjälpspråk. Dubbel nytta och dubbelt nöje.


Språkkurs på cd-rom är inte så dumt ändå. Fast live är så klart det bästa!




Efterfesten på Sea Force One.

Jag och min vän var i Kroatien. Vi hade just anlänt till Hvar stad på ön Hvar och förstod genast varför stället kallades för Kroatiens Saint Tropez. Här låg den ena lyxyacthen efter den andra och jag bad så klart min vän posera lite snyggt framför den största av dem alla. Jag tänkte att jag skulle visa bilden för min pappa - båtälskaren.

Kvällen efter båtfotograferingen mötte vi upp med två engelsmän vi träffat på den svajiga bussfärden mot just Hvar stad. De hade med sig ett litet entourage med bland annat ett födelsedagsbarn. Vi firade, som man bör fira ett födelsedagsbarn, och gick från bar till bar till nattklubb. Festligt. 
På nattklubben gick det omkring en kvinna och delade ut stämplar. Utan att veta så mycket mer om vad det gällde sträckte vi fram våra armar och fick varsin. Stället stängde och i den kalasyra vi befann oss i ville vi veta var efterfesten ägde rum. Och det fick vi snart veta - med besked.

För alla oss med stämplade underarmar ägde efterfesten nämligen rum på en båt. Och inte vilken båt som helst, utan båten med stor B, den största i hamnen. Kostymklädda killar som spenderat aningen för mycket tid med skivstången lotsade oss ombord och beordrade oss att lämna skorna på akterdäck. Vi inser då att detta inte är en båt - det här är en flytande lyxvilla! Efterfesten fortskrider som man kan tänka och det sista glaset champagne delas ut i gryningen.


Vi sov bara några timmar den natten, ivriga att leta upp ett Internetcafé och ta reda på mer om detta lyxfenomen. En snabb sökning på Google kunde tala om att vår efterfest visst hade ägt rum på en liten farkost med den blygsamma veckohyran på dryga 300 000 euro. Det var något att berätta för pappa. Eller kanske inte.





Utflyktstips längs Franska Rivieran: Villa Kerylos.

Det finns ett misstag man kan göra om man reser ner till Franska Rivieran och det är att stanna på ett och samma ställe under hela vistelsen. Det finns alldeles för många vackra platser längs Côte d'Azur för att bara stanna på en och samma. Det är dessutom billigt och enkelt att ta sig längs kusten, så invändningarna mot förslaget att röra på sig bör vara noll.

Ett tips är att åka till Beaulieu-sur-Mer - vilket rakt översatt betyder "vacker plats vid vattnet". Och det är precis vad det är. Här ska man sedan besöka Villa Kerylos - en makalös villa i antik grekisk stil som började byggas 1902 och stod klar 1908. Bakom projektet står den franske arkeologen Théodore Reinach och arkitekten Emmanuel Pontremoli - båda fascinerade av antikens Grekland.

Hyr en lur och gå i din egen takt på en guidad tur genom denna massiva byggnad där badkaren har knoppar av guld och stenfigurerna gör roliga grimaser. Perfekt språkträning för dig som är där för franskan, men för övriga finns turen så klart också på engelska. Här kan man strosa länge och sedan avrunda med att bara njuta av den vackra utsikten.






torsdag 24 februari 2011

SkrivPuff: Om att bli befordrad.

Franskan förenade dem. Deras öden flätades samman en förmiddag på Rivieran. Hans hjärta sa "comme elle est belle" och hennes ögon granskade "il est vraiment intéressant". Hjärta och ögon, känslor och tankar - allt virvlade runt i Medelhavets ljumma bris. Han var öppen. Hon var stängd. Så han fick jobba hårt för en plats i hennes hjärta.

Hon låste upp en dörr och lät honom bli hennes ami. Där kunde de virvla i vänskap och hon gömma sig för större ansvar - tills dagen då ett litet, litet ord landade på hennes bord. Petit, petite.
Litet och obetydligt i ordets egna bemärkelse, men stort för honom och kanske ännu större för henne. Ett litet ord med stora konsekvenser när hon vid mötet med ordet tog sitt ansvar och lyssnade till sina känslor.

Ett så litet ord, med så stor betydelse var allt han behövde för att bli befordrad av hennes hjärta:
Oui, tu es mon petit ami.



un ami = en vän av manligt kön

une amie = en vän av kvinnligt kön
petit/petite = liten; ringa, obetydlig
un petit ami = en pojkvän av kär karaktär
une petite amie = en flickvän av kär karaktär

onsdag 23 februari 2011

SkrivPuff: Om att bli godkänd.

Jag har alltid blivit godkänd. Ja, till och med väl eller mycket väl godkänd. Så har det ofta varit, utan vidare ansträngning. Det tänker jag inte skämmas över att säga. Det har varit min vardag, min norm och även mina krav på mig själv. Men så kom den in i mitt liv på riktigt - den omöjliga franskan.

Efter tre terminer på universitetet visste jag hur man pluggade, men hur i hela friden böjde man nu regelbundna franska verb i första konjugationen? Något min lärare första dagen påpekade att vi borde kunna som rinnande vatten. Mycket möjligt hade det där vattnet runnit i en väldans fart förut, men just då, den där första dagen på universitetsfranskan var det så mycket stopp i avloppen så jag var säker på att där fastnat en hel hårborste eller möjligen något annat, stort nog att skapa totalstopp.

Sedan följde en termin då jag sprang och sprang och sprang och varje gång jag var ikapp, var undervisningen redan någon annan stans - långt före. Jag kunde verkligen inte förstå. Var mest en fågelholk. Och grammatiktentan kom och jag kuggade. Fick ett U. Blev underkänd. Icke godkänd. Så omtentan kom och jag kuggade. Fick ett U. Blev underkänd. Icke godkänd.

Med ett personligt mål i sikte och en humanistsektion som ville ha pengar, nej jag menar studenter, fick jag ändå läsa vidare nästa termin, trots för få poäng. Stundtals var det lite motigt och kämpigt för Fröken Perfektionist att erkänna detta nederlag och fortsätta på banan, men idag är jag glad att jag gjorde det. Och jag är evigt tacksam min fantastiska och engagerade grammatiklärare för att hon verkligen ville att jag skulle klara min tenta. Tredje gången gillt vet jag inte om jag skrev tentan mest för mig eller för henne.

Vilket som, tredje gången gillt hade jag lärt mig att vara ödmjuk mot mig själv och Fröken Perfektionist fick faktiskt bara hålla käft. Det var nog det bästa jag kunde göra, för efter otålig korrespondens med min lärare fick jag till slut svaret: "Ja, du har klarat den! Ta fram champagnen!" Jag hade ingen skumpa, men väl mina egna glädjetårar som rann likt verben i första konjugationen!


Om ekonomin styr våldtäktsfall ligger vi riktigt risigt till.

Jag läste en krönika på GP:s ledarsida igår, 22/2, som kommenterade en rapport som DN presenterade häromdagen. Rapporten visade på hur våldtäktsmål behandlas olika beroende på vilket bord det hamnar på och var i landet Sverige detta bord är placerat. En våldtäkt i Karlstad är inte detsamma som en i Malmö. Tydligen. Antalet anmälningar som leder till åtal skiljer sig. Och på vissa ställen rätt markant.

Skribenten nämner en avhandling som behandlar våldtäkters konsekvenser - såväl psykiska och fysiska konsekvenser för offret, som ekonomiska för samhället i stort. Det man kommer fram till är att en våldtäkt i slutändan kostar pengar. Massor med pengar. Och det här, tänker skribenten på GP, är slutsatser som borde leda till att rättsväsendet tar detta på allvar.


Och då tänker jag genast att om en ekonomisk kalkyl är vad som behövs för att ta våldtäktsfall på allvar ligger vi riktigt risigt till. Ett sådant här brott får och bör
aldrig handla om pengar. Det här handlar i allra högsta grad om en människa - så nära inpå livet och själen man kan komma. Rätten över sin egen kropp bör aldrig tas ifrån någon. Att vi måste betala för att se på TV, vilket behandlas i texten bredvid nämnda krönika, ter sig som en skitsak i jämförelse. Där kan vi prata pengar åt alla håll och kanter. Men när vi pratar om människans kött och blod får det aldrig någonsin vara det som styr.

Inspirera mera!

Var hittar du din inspiration? Behöver du leta den? Kommer den krypandes mot dig? Behöver du dra och slita? Hoppar den ner från ingenstans och sätter sig med dinglande ben på din axel? Hälsar den på någon gång då och då eller är den som den jobbiga grannen som aldrig lämnar dig ifred? Dansar den fram till toner av musik? Eller smyger den på tå när mörkret och tystnaden lagt sig?

Jag hittar min inspiration i prylar i allmänhet och ja, vad ska man säga, prylar även i synnerhet. Olika färger, former, mönster blir till synintryck som får inspirationskontoret i hjärnan att gå på högvarv. Just därför älskar jag vackra byggnader, marknader, loppisar, skyltfönster, mataffärer och blomsterbutiker. Sådant som andra tycker är rat eller bara en del av inredningen eller vardagen blir för mig till ord.


En loppis full av gammalt porslin kan bli till ett minneskåseri om farmors särskilda matlagningskonst. En marknad full av blommor och färgglada frukter kan spinna igång tankar till en krönika om konstens betydelse för livet. En vacker byggnad kan förvandlas till en text om en historiskt viktig händelse. Jag ser det. Sedan skrivs det.


Vad inspirerar dig?



Loppis i Antibes.

Mataffär i Verona.

Fruktstånd i Vieux Nice.


tisdag 22 februari 2011

Hög tid för Den Medvetna Turisten.

Det händer mycket nu i det som svenska medier refererar till som arabvärlden. Det kan vara svårt att hänga med. Det är knappast oundvikligt, men kan kännas avlägset. Och alla ska vi nu vara med och bidra till demokratiseringsprocessen för dessa icke-demokratiska länder vars invånare har fått nog. Just detta har jag lite svårt för - pekpinneundervisning i hur det ska och bör vara. Är det så det blir, är protesterna inte lyckade.

MEN! I den globala värld vi lever i har vi ändå ett ansvar för våra medmänniskor och jag tror att det är viktigt med öppna kanaler och mottaglighet för influenser - från alla håll. Är det så det blir, att diskussioner tillåts, är upproret lyckat.


Det har uppstått en väldigt intressant diskussion i efterskalvet av de jordbävningslika protesterna på Tahirtorget. En diskussion som jag hoppas får ta än mer plats här hemma hos oss. En diskussion som vi i allra högsta grad kan och bör kännas vid.
Är det okej att turista i en diktatur? För många svenskar är en semesterresa mer av en mänsklig rättighet än ett privilegium, så att frågan har allmänintresse är det inget snack om.

Med tanke på hur många gränser som korsas och hur mycket mark som stigs i land på, tycker jag att det minsta man kan kräva av den enskilda resenären är lite medvetenhet. Hur ser världen ut? Egentligen? Resejättarna sysslar med marknadsföring som ska leda till lukrativ verksamhet. Där finns i dagsläget inte spelrum för verkligheten. Men är turistbranschen den enda bransch där konsumentens röst inte får höras och påverka, göra skillnad? 


Om du hade möjlighet att resa mer medvetet och veta att du kunde göra skillnad, öppna för en mer demokratisk tillvaro för den unge egyptiern på Tahirtorget, skulle inte du vilja göra det då? Vi stannar där för idag och funderar en annan dag vidare på om det ens är möjligt att turista medvetet. Och om det finns något gott med att turista i en diktatur. Vad tror du?

Lille Prinsen om att ta vara på livet.

Det fanns en gång en Liten Prins, hemmahörande på en planet vid namn B612, vars syn på livet och mänskligheten är något vi alla borde ta lärdom av. Denna briljanta lilla varelse påpekade bland annat att Vuxna aldrig någonsin förstår något själva och att det faktiskt är tröttsamt för Barnen att jämt och ständigt måsta förklara allt. 

Har ni tänkt på det, ni Vuxna där ute som har glömt hur det är att vara barn? Alla förutfattade meningar, alla konstiga slutsatser, alla onödigt krångliga teorier och alla era dumma frågor är tröttsamma för Barnen. Men vet ni vad, det är egentligen inte Barnen jag är orolig över. Nej, det är Er jag oroar mig över, för ni har glömt bort Er själva. 

En Vuxen är egentligen bara ett Barn som har glömt bort hur man bör se världen. Det är tråkigt, tycker jag. Men vad gör man? Vissa människor verkar helt enkelt bara vilja vara borttappade. Jag tycker dock att man kan ta och visa lite respekt för Barnen och lyssna när de säger att de är trötta på att hela tiden förklara hur allt ligger till. Kom igen, så svårt är det inte att minnas hur man är ett Barn. Hur man lever utan bekymmer. Hur man ser saker för vad de är. Hur man njuter av det som finns, är och omger en själv.


"Les grandes personnes ne comprennent jamais rien toutes seules, et c'est fatigant, pour les enfants, de toujours et toujours leur donner des explications."

- Antoine de Saint-Exupéry

Skrivtips!

Tydligen är det så att en av tre svenskar vill skriva en bok. Det har uppmärksammats av Maria Tomsby som ligger bakom skrivarsidan 1av3 - besök sidan för lite skrivinspiration, vetja! Själv skapade jag ett konto och tänker att det kan aldrig skrivas för mycket. Dessvärre har jag inte skrivit där så mycket - än. Det ska bli ändring på det.

Jag har länge tillhört den där tredjedelen som drömmer om en bok och jag tänker att om jag verkligen "outar" mig själv är det fler som vet om det, vilket sätter mer press på mig - att det verkligen blir av. Det är ingen hemlighet att jag gillar att skriva. Jag kan till och med sakna att skriva uppsats. Jag undrar jag om det också gäller för en av tre svenskar.



måndag 21 februari 2011

Ett litet PS.

I morse löste jag hela DN:s korsord, mest troligt i rekordfart! Kan mycket väl förtjäna en medalj för den insatsen. Kanske blir det en bra vecka ändå. Det var bara det. DS.

Det här med titlar.

Det var mycket i livet som var så där bedårande, charmerande, vardagslyxigt med att bo på Franska Rivieran. Löpturer längs Medelhavet. Färska baguetter. Och att bli kallad Mademoiselle. För att bara nämna en snabb topp tre alltså.

Kan tyckas otippat, men det här med att bli kallad Mademoiselle har en given plats på min tre-topp. Om vi skulle rösta, skulle jag rösta för användning av titlar i svenska språket. Smaka på det lite. Tänk att mötas av ett "God morgon, Fröken" när du ska köpa din första kaffe för dagen. Eller ett "Ha en bra dag, Fröken" när du lämnar H&M med din nyköpta tröja. Så liten ansträngning - så stor skillnad.


I Frankrike var jag en Mademoiselle (vid något oförlåtligt tillfälle även en Madame - ja, det är väl baksidan med det hela, att det kan bli fel). Här är jag bara en Du. Om ens det. Och hur trevligt är det?




Mademoiselle Milon à Nice. Très, très contente!

SkrivPuff: Om en metod.

Vi lever ändå i ett ganska civiliserat samhälle. Ja, det tycker jag att vi kan enas om. För det mesta är jag för lagar och regler som håller folk i styr. Och för det mesta tror jag att jag får medhåll. Men sedan finns det så klart alltid den som ska vara den. Den som tycker att lagen bör justeras lite. Den som tycker att lagen bara gäller vissa. Den som helt enkelt tar lagen i egna händer.

Ungefär som den 35-årige man som
GP skriver om, som i vintras hade sådan enorm hemlängtan att han valde att, inte helt lagenligt, köra om en radda bilar i en kö. Och medan han gjorde detta råkade han visst sätta igång något slags hemmagjort blåljus, så det såg ut som att han körde en polisbil eller liknande. Just detta var inte med flit, menar han själv, men frågan man kan ställa sig är väl varför han hade ett hemmagjort blåljus i sin bil över huvud taget.

Alla har vi våra egna små tips och tricks för att ta oss dit vi vill. Tråkigt för 35-åringen bara att han råkade köra om en riktig polisbil som synade hans metod att ta sig fram snabbt i trafiken.

Barcelona och ficktjuvarna - hur är det egentligen?

Innan jag och de fem vännerna åkte till Barcelona fick vi höra att vi skulle hålla hårt i våra värdesaker. Har du också hört det? Nedan följer varken statistik eller allmängiltig fakta, bara just vår berättelse om de sex tjejerna och tjuvjakten.

Vår första dag i Barcelona, i juli 2008, hade varit underbar. Vi hade solat och badat och njutit av cava i den snygga och moderna lägenheten vi hyrde. Efter diverse tips tog vi oss ut på vår första semestermiddag på en restaurangen i området Raval. Det här tjuvryktet fick vatten på sin egen kvarn redan då, när servitören bad oss ta bort våra värdesaker från bordet och sedan pekade på en stor pitbull: "We have this guy in case of emergency."


Hunden behövde aldrig göra en utryckning och vi fortsatte sedan vår kväll med att kolla in staden och leta efter den perfekta mojiton. Några timmar senare gick vi hemåt och plötsligt försvinner två ur gruppen. 
Tanken slår oss att det kanske är farligt att springa efter dem in i en mörk gränd, men att inte splittra gruppen är ändå viktigare och vi börjar springa. Vi tror först att det rör sig om någon slags kidnappning, men inser sedan att vi springer efter en stulen väska. I en mörk gränd i Barcelona. I höga klackar.

Och som vi sprang. Klackarna klapprade mot kullerstenen och ikapp med våra hjärtan. Den här historien hade kunnat sluta hur som helst, men slutade faktiskt mitt på ett torg, där en grov dörrvakt stod och viftade med den väska vi sprang efter. Vi vet än i denna dag inte hur väskan hamnade där, så frågorna var många. Vem tog väskan från första början? Varför hade dörrvakten den? Och hur kunde vi springa så fort i så höga klackar?


Vi blev rätt försiktiga med väskor och annat efter detta och behövde inte tjuvjaga mer. Däremot blev vi vittnen åt en liknande händelse. Mitt på dagen såg vi en medelålders man, efter ett skrik av hans fru, sätta av i full karriär in i en gränd. Det är oklart hur deras historia slutade, men han hade i alla fall lite bättre skor än vad vi hade.




söndag 20 februari 2011

För den fransktalande: L'utilisation du passé simple.

Un jour à Nice je fis une promenade
Je m'arrêtai devant un stade
Je vis un pigeon
qui ne fut pas mignon
Il prit des miettes de pain
qui se trouvèrent dans une main
qui appartint à un Américain
qui s'appela Benjamin
Je crois qu'il eut un grain*
car le pigeon ne fut pas sain
Je fis une escapade
et j'espère que le garçon ne tomba pas malade

*avoir un grain = être fou/étrange/dingue


SkrivPuff: Om att förödmjuka

Det blir så skört, det hjärta som lämnar ut sig och alla sina vrår.
Och totalt förödmjukat när det får en knäpp på den lilla hjärtenäsan.

lördag 19 februari 2011

Vidunderliga verb!

"Traggla verb" och "dessa j*vla verb" känns som om en och annan språkinlärare en gång eller två har kläckt ur sig. Även jag! I ett språk som franska, där verben böjs efter tempus, modus och genus, har de många gånger varit fienden, känts som den stora utmaningen. Enligt Elizabeth, min riktigt franska fransklärarinna i Nice, har franskan 12 000 verb, varav ungefär 60 används dagligen. De 10 vanligaste oregelbundna tyckte hon att vi skulle kunna som rinnande vatten - tempus, modus och numerus.

Verben
är lite av en utmaning, men de är så mycket mer än så. De är mäktiga. De har makt. De bestämmer. Ett enda ord kan ge så mycket information. Och det är ju lite mäktigt. Särskilt i italienskan, där inte ens pronomen behöver sättas ut. Italienskans ero talar kort och gott (bokstavligt talat) om att det handlar om första person singularis, imperfekt, indikativ. Då vet vi redan ganska mycket om vad som gäller. Jag gillare.

Vive les verbes!

Boktips: Igelkottens elegans.

Jag vill komma med ett boktips. Särskilt till dig som gillar att tänka utanför alla dessa lådor. Till dig som ofta svävar iväg och tänker "tänk om" och "varför måste det vara så" och "hur skulle det kunna bli så". Till dig som uppskattar det vackra som är dolt. Till dig som känner lycka av en välskriven text och ser storheten i språkets oändliga möjligheter.

Särskilt till dig vill jag rekommendera Igelkottens elegans. Boken är lika fantastisk som titeln är vacker och mystisk. Vi lär känna karaktärer som ger hundra gånger mer än vad det krävs för att vända blad och gör boken till en sådan man aldrig vill lägga ifrån sig. Karaktärer som tar vara på det lilla och förtjänar det stora. Många gånger fann jag språket så vackert så jag var tvungen att läsa samma stycke om och om igen. Och med tanken att scenen är Paris blir läsupplevelsen komplett.

Igelkottens elegans, alltså. Av Muriel Barbery.



fredag 18 februari 2011

Inget att skämmas över att man ibland behöver lite lift till toppen.


Dolomiterna, Italia
2010-12-28

Apropå "sakta ner".

När jag tänker på det här med "sakta ner", slår det mig att jag var nog språknörd långt innan jag ens förstod det själv. Just de här två orden i kombination har jag funderat på och reflekterat över sedan många år tillbaka. 

Ni vet, i skidbacken, när man närmar sig liftkön, står det alltid stora skyltar i snön - "sakta ner". Så länge jag kan minnas har jag tänk på att de skyltarna kan tolkas på två olika sätt. Antingen att man ska åka sakta neråt eller att man helt enkelt ska dra ner på farten, bromsa in. Jag har smakat på orden och märkt skillnad i hur man betonar de båda varianterna -
sakta paus ner, saktaner. En normal reflektion, har jag alltid tänkt, men inser nu att det kanske mer tillhör djupt rotat språknörderi.

Hur som helst, i fall ett blir
ner så klart ett adverbial, vilket visar åkningens riktning, medan ner i fall två förmodligen skulle ses som en partikel till verbet. Ungefär som upp i "kliva upp", eller i "lägga på".

Och där lägger vi locket på för dagens språknörderi.

Hjärtan som slutat leva.

Vi vet att vi kan hålla människor vid liv, fastän deras hjärnor slutat fungera. Maskiner hjälper hjärtat att slå och döden skjuts på framtiden. Men hur är det med människor vars hjärnor fungerar utmärkt i teorin, men vars hjärtan slutat fungera? Hjärtat må slå, men utan den passion som så ofta eftersträvas för att livet ska kännas drägligt. Vilka maskiner hjälper dessa hjärtan?

Om rätt maskiner inte finns att tillgå, hur gör man då? Hur länge fungerar en hjärna som inte får den nödvändiga kontakten med hjärtat? Vad händer med den? Skrumpnar den ihop? Tappar den förmåga att tänka, göra, bestämma och ta beslut? 


Går det att identifiera en person som går omkring med ett hjärta som kanske önskar att hjärnan också packade ihop? För en hjärna kan bevisligen utföra de mest basala handlingar, utan att hjärtat behöver slå mer än nödvändigt.


Kanske finns de rätta maskinerna närmare än vad vi tror. Kanske är just du den maskin som ett armt litet hjärta behöver för att orka med. Och hur vet man det? Ja, en enkel fråga kan ge svaret. Ett "Hur mår du?" brukar vara en bra början.




SkrivPuff: Om att sakta ner.

Du är mitt i stadens myller. Bilar tutar. Bussar bromsar. Fotgängare springer. Utan att tänka en tanke - och tvungen att tänka på allt - springer du fort för att hinna med. Vinter ska bli sommar. Drömmar ska bli verklighet. Mål ska bli vardag. Och däremellan finns bara jakten.

Det går inte att stanna. Om du inte har turen - med närhet till naturen. 
Det är ett alldeles särskilt privilegium att få landa i naturens egna. Krama ett träd. Höra knarrande snö. Se ut över ett öppet hav. Fastän du springer och dina ben går fort är naturen bara där och hjälper ditt stressade inre att sakta ner.



torsdag 17 februari 2011

Kvinnor: Sexstrejka!

Belgien är ett land i kris. Ska det delas? Hur ska det styras? I gårdagens DN kunde man läsa att landet varit utan  regering i över 280 dagar. Makalöst. Men inte lika makalöst som det uttalande som kommer från senatorn, tillika gynekologen, Marleen Temmerman. Jag höll på att ramla ur sängen, och då låg jag ändå ganska stabilt, när jag läste att hon uppmanar kvinnor att sexstrejka tills landet fått en regering. 

Senatorn själv menar att det hela är lite
skojigt och visar att det har funkat förut. Jag anser mig vara en ganska skojig person, men det här är verkligen inte roligt. Det är osmakligt, diskriminerande och hör verkligen inte hemma på den politiska agendan. Lämna människors sexliv ifred. Att det är en metod som använts och gett resultat är bara extremt beklagligt.

Kära, belgiska kvinnor - och alla andra
människor i världen för den delen - ha ert sex som ni vill. Hur skojig och tolerant jag än är, har jag gränser för hur långt man kan klampa in på människors privatliv. Marleen Temmerman - jag ställer mig med nöje på den ohumoristiska sidan gällande denna osmakliga uppmaning.

SkrivPuff: Om att äta något ovanligt.

Min äldsta bror föddes på sommaren 1973 - jag tretton år senare. Vi har alltså lite olika föräldrar, kan man säga. Samma, men olika. Vi stannar på sjuttiotalet och landar i gröna vågor, miljötänk och medveten barnuppfostran. Mina föräldrar flydde visserligen inte storstaden för landet, snarare tvärtom med en man som gick från bonde till universitetslektor, men min bror växte upp utan Teletubbies och matad med yoghurt, banan och müsli. Det skulle vilas middag ute i friska luften och socker var det aldrig tal om.

Denna avhållsamhet från socker höll i sig i många år. Jag tror det kan ha varit kring 1977 då familjen - som vid det laget även bestod av en liten flickebäbis - befann sig på en av de många båtresorna över Kvarken och följande inträffade. Den fyraåriga storebrodern var livlig och social och gjorde sig vänner överallt. Så goda vänner så han fick en och annan gåva. Och just den här gången blev han bjuden på något han aldrig sett förut.


En kvinna som fallit för hans charmiga blonda lockar räckte honom plötsligt något brunt. Den trubbiga lilla barnahanden tog emot detta med skräck i blicken, började sedan gråta helt otröstligt och sprang till sina föräldrar. Varför, varför skulle någon tvinga honom att äta
bajs?!




Brodern är idag är ett stort fan av denna kakaonjutning och hans båda söner likaså.

Var god mot dina ben - ge dem vad de behöver.

"Träna bör man, annars dör man - 
med massor med spring i benen!"

- Milonskt ordspråk


onsdag 16 februari 2011

Särla.


Ålgrundet, Sverige
2010-07-19

Klippiga Kroatien.

Under den Kroatientur jag och en vän gjorde i juli 2009 - Split, Hvar, Brac, Dubrovnik - stötte vi nog inte på ett enda sandkorn. Och då gick vår resa ändå mycket ut på sol och bad. 

Solen framkallade svettpärlor i våra pannor var vi än vände oss och skulle vi bada gick vi till närmaste klippa och hoppade i. Detta var inte bara något vi spontant gjorde, det var så alla gjorde. Överallt är det fastsatt stegar för att underlätta för människor i behov av svalka att plaska lite i Adriatiska havet. 
Det kändes lite så där Saltkråkan-mysigt att breda ut handduken på en avskild klippa.

De platser vi besökte som var mer strandlika utgjordes av sten. En strand väl värd att besöka är Zlatni Rat - även kallad "
Den gyllene udden" - som ligger på ön Brac. Stranden utgörs av små, vackra, vita stenar och det spännande med denna udde är att den ändrar form ganska friskt efter väder och vind. Lite kuriosa bara. Är man stensamlare är detta helt klart ett tips.

Särskilt vår vän Emma hade nog uppskattat det här med sten i stället för sand. Hon hatar sand. Om hon fick välja något som skulle försvinna i världen - skulle hon välja sand. Utan tvekan. Kanske är du som Emma? Då passar klippiga Kroatien!



Mindre ö utanför Hvar.

Zlatni Rat på Brac.

Dubrovnik, vackra Dubrovnik.

Arla.


Nice, la France
2009-12-11

tisdag 15 februari 2011

SkrivPuff: Om att utvärdera.

Du rannsakar dig själv, går igenom vad du kan, listar vad du är bra på. Du erkänner dina brister och lägger fram dina svagheter. Du är naken , med alla blickar på dig. Du är övertygad och du vet - att du kan och vill. Du har hopp och tro - att det kommer att gå vägen.

Men beslutet är inte ditt. Framtiden ligger i annans händer. Du granskas. Nagelfaras. Utvärderas.


Du har inget val. Du är arbetssökande - med ljus och lykta.




Res till Cypern! Men lite längre västerut än alla andra.

Det verkar som om någon vill säga mig något. Överallt ser jag "Cypern i ditt hjärta"-reklamen. Och det är klart att Cypern är i mitt hjärta, efter tre år som något av mitt andra hem. Till alla som funderar säger jag: res dit! Res till Cypern! Men åk lite länge västerut än alla andra - fastna inte i Agia Napa. När du väl tagit dig utanför Sveriges gränser är det väl trist att stanna med alla svenskar och beställa köttbullar från en svensk meny?

Pafos, på öns västra sida, är Cyperns äldsta stad och faktiskt med på UNESCOs lista över världsarv. Staden har samma värmande sol - passopp för värmebölja, min erfarenhet säger att juli/augusti allt som ofta bjuder på upp emot 40 grader och det är
v a r m t - och samma svalkande, böljande, vackra Medelhav. Här kan du äta meze (fisk är att rekommendera) och souvla, solochbadsemestra och vältra dig i kultur och historia.

Kato (nedre) Pafos är där du hittar hotell, restauranger och souvenirshopping. En hel hop engelsmän har invaderat staden och hamnen, men även cyprioterna själva hänger här. Vill du vara som de sätter du dig på något av alla caféer med rottingstolar och beställer in en frappé - kall dryck gjord på pulverkaffe och skummad mjölk. För mer än bara magnet- och vykortsshopping kan du hoppa på en buss och åka till Pano (övre) Pafos, där du också hittar en charmig marknad (vem gillar inte marknad?).


Numera finns Pafos som resmål hos några svenska turistjättar -  Fritidsresor och Apollo - för den som ändå gillar att resa i charterstil. Passa på nu då, så du hinner före alla andra. Det går att flyga direkt till Pafos International Airport och kanske kan det vara värt att leta efter billiga resor dit för att slippa timmen med bil från Larnaca.


Skyltarna stämmer: "Cypern i ditt hjärta". Jag tror att jag själv inom en snar framtid faktiskt måste besöka denna vackra Medelhavsö igen.







Koffeinkicken.

"Arton koppar kaffe om dagen är - kanske
inte bra för magen, men för kreativiteten!"

- Milonskt ordspråk


Grammatikfestival 2011?

Frågan vi alla ställer oss: Blir det en Grammatikfestival anno 2011? Vi hoppas.


måndag 14 februari 2011

Mer gratis språkkurs!

Även på BBC:s hemsida kan man öva och, förhoppningsvis, förbättra sina språkkunskaper. En förutsättning är att man kan engelska, sedan är det bara att klicka runt för dialoger, korsord, "word of the day" och annat smått och gott. Sådant vi språknördar gillar och gärna försvinner timmar i.

Enjoy!

Mitt hjärtas käraste.

Jag tycker att det är lite smutsigt att kommersialisera det vackraste vår värld har - kärlek. Och ja, det är klart att vi ska värna om våra älskade varje dag. Men ändå. Det är fint att vi faktiskt, just idag, påminns av hela världen att älska. Vi gör det varje dag, men det blir lätt till slentrian eller bortglömt.

Det är inte så att jag "firar" denna dag. Men jag tänker lite extra på mitt hjärtas käraste - beundransvärda syskon som i alla lägen torkar mina tårar, syskonbarn som sätter guldkant på livet med teckningar och spontana kramar, föräldrar som ställer upp utan att blinka - alla förtjänar de min villkorslösa kärlek.


Jag saknar vänner som är långt borta, men ändå alltid nära i hjärtat. Och till mitt hjärtas enda undantag, har jag just nu inga ord. Bara en sång av Adele -
Make you feel my love.

Ta hand om ditt hjärtas käraste. Men viktigast av allt - ta hand om ditt eget hjärta. Låt det känna vad det känner. Och lyssna till dess dova rytm. Det slår för dig - för att du ska få leva.




SkrivPuff: Om något kärleksfullt.

Min farfar var, förvisso, en man av många ord, men av dem var ganska få av kärlek. Han pratade mest om krigshistoria och forna kungar. Hans kramar var av karaktären krafs, krafs på ryggen och jag såg honom nog aldrig hålla handen eller pussa på kinden. Farmor var likadan - i alla fall när det gällde farfar. Oss barnbarn kramade hon hårt och hon gillade att ta ett stadigt grepp om handen när man satt och pratade.

Farfar var pratglad och pigg in i det sista. Han körde bil runt i Vasa med sin bästa polare - vilka visserligen i hemlighet körde i diket -, grävde ner sin egen kompost i åkern ute på landet och tog med farmor på återträffar med krigsveteranerna. Farmor lagade den husmanskost han älskade och accepterade att han gillade att sitta uppe långt in på småtimmarna och titta på film på TV.


De hade sin jargong, som jag antar att man får efter dryga 60 år tillsammans. Det var inte så många kramar, inget hålla handen och få pussar på kinden. Men det var de två - tillsammans.


Så kom slutet för farfar. En gammal kropp orkar inte med för många påfrestningar och livet har sin gång. Hans ord blev färre, men skärpan var precis som vanligt. Vid hans sjukhussäng satt hans älskade hustru och nu höll hon hans hand. Han tittade henne djupt i ögonen och hans sista ord i livet blev de vackraste han någonsin sagt med sin hesa, finlandssvenska stämma, dov och ärlig:


- Du har så svarta ögon.
 



söndag 13 februari 2011

Den sorgligaste låt mitt hjärta kände.

Det här var den sorgligaste låt mitt hjärta kände när jag var liten. Jag fick en klump i halsen varenda gång min pappa tog ton med sin mörka finlandssvenska stämma. Än idag blir jag lite vemodig och darrar ofta till på rösten när jag sjunger den för lilla Trollet. Mycket vackrare än så här blir det inte.


"Vinden drar
Skeppet far
Bort till fjärran land
Och sjömansgossens lilla, lilla vän
Står sörjande på strand

Gråt ej, vännen min
Torka tåren bort
Och tänk på mig och på den goda tid
Som kommer inom kort

Silver och guld
Kistorna full
Hämtar jag hem till dig
Jag hämtar dig siden och sammetstyg
Och allt det skänker jag dig"



SkrivPuff: Om att tolerera.

Den växande konflikten, den annalkande explosionen.

Vi och de. 

En klyfta som växer.
Ett problem som måste lösas.
Med noll tolerans - för så kan man inte tycka och tänka!

Eller?

Är det någon som vågat tänka tvärtom?
Att lösningen ligger i mer tolerans?