Om ekonomin styr våldtäktsfall ligger vi riktigt risigt till.

Jag läste en krönika på GP:s ledarsida igår, 22/2, som kommenterade en rapport som DN presenterade häromdagen. Rapporten visade på hur våldtäktsmål behandlas olika beroende på vilket bord det hamnar på och var i landet Sverige detta bord är placerat. En våldtäkt i Karlstad är inte detsamma som en i Malmö. Tydligen. Antalet anmälningar som leder till åtal skiljer sig. Och på vissa ställen rätt markant.

Skribenten nämner en avhandling som behandlar våldtäkters konsekvenser - såväl psykiska och fysiska konsekvenser för offret, som ekonomiska för samhället i stort. Det man kommer fram till är att en våldtäkt i slutändan kostar pengar. Massor med pengar. Och det här, tänker skribenten på GP, är slutsatser som borde leda till att rättsväsendet tar detta på allvar.

Och då tänker jag genast att om en ekonomisk kalkyl är vad som behövs för att ta våldtäktsfall på allvar ligger vi riktigt risigt till. Ett sådant här brott får och bör aldrig handla om pengar. Det här handlar i allra högsta grad om en människa - så nära inpå livet och själen man kan komma. Rätten över sin egen kropp bör aldrig tas ifrån någon. Att vi måste betala för att se på TV, vilket behandlas i texten bredvid nämnda krönika, ter sig som en skitsak i jämförelse. Där kan vi prata pengar åt alla håll och kanter. Men när vi pratar om människans kött och blod får det aldrig någonsin vara det som styr.