torsdag 3 februari 2011

SkrivPuff: Om ängslan.

Gymnastens största hot - ängslan.

Varför då? Över vad? Över att glömma handisättning i handvolt, slå huvudet och få hjärnskakning? Har hänt, jag var där. Över att armbågen ska hoppa ur led i en kraschlandning efter en enkel volt? Har hänt, jag var där. Över att ledbandet ska gå av i ett snedtramp? Har hänt, jag var där. Över att bryta armbågen i ett fumligt plinthopp? Har hänt, jag var där. Över att höften ska hoppa ur led i en dansrutin? Har hänt, jag var där. 
Över att sluta rotera mitt i en salto och landa rakt upp och ner på huvudet? Har hänt, jag var där.

Så denna ängslan kanske kan tyckas befogad. Men faktum är att det är just när vi inte tror, när vi inte riktigt vågar, när vi inte satsar som olyckan är framme. När vi vågar, litar på vår förmåga och kör på i 110 % - det är då vi klarar det. Det är då vi landar på fötterna. Och då är gymnastiken det vackraste i världen. 


Hur är det i din sport, i ditt lag, i ditt liv?


Bilden, som föreställer mig och Marran
in action, är lånad från just Marran.

7 kommentarer:

  1. Fint, hur det lyfter till allmängiltighet i andra stycket. Briljant slutmening.

    SvaraRadera
  2. Det stämmer på pricken. Den minsta tvekan eller misstro och man kraschar. Åkt snowboard i 20 år och skateboard när man var mindre och det stämmer precis. För det mesta går det bra men ibland slutar det i pulka på en ryggbräda.
    Läste med spänning hela texten och suktade hela tiden efter vart det skulle bära iväg. Bra skildrat :)!

    SvaraRadera
  3. Spejsad bild!
    Vad gäller sport så var det faktiskt jag som uppfann skidflygningen, tror jag... Det var den gången jag trodde så många procent på min hoppförmåga att jag trodde mig ända ut på isen i en skön liten kraschlandning där:) Tur för min benstruktur var den lagom halvrutten, isen.
    Elegant upplagd text, och parallellen med att hamna och landa rätt överhuvudtaget.

    SvaraRadera
  4. Sista meningen får den redan välskrivna texten att lysa.

    SvaraRadera
  5. Snyggt och väl formulerat!

    SvaraRadera
  6. Stämmer så bra det där. Man kan gör något satas köra men mitt i tänka, jag kan ju inte det här, och så rasar allt.
    Tänkvärt!

    SvaraRadera
  7. Du vill alltså ha sagt att min handvolt utan händer inte var en "Ny grej"... utan ett resultat av ängslan? Kan väl bara hålla med ;-).
    Syrran fick väcka mig en gång i halvtimmen den natten för att kolla att jag inte skulle få sviter av en ev hjärnskakning. Vart nog mest synd om henne. Kram på dig //Sofi
    P.S Älskar dina texter D.S

    SvaraRadera