Milon och Götet.

Jag har varit och farit och flugit senaste dygnet och när jag klev in på Landvetter tidigare ikväll slog den mig - sanningen, frågeställningen som jag inte kan blunda för. Vad är det med mig och Göteborg egentligen? Varför blir vi aldrig riktigt nära vänner? Det är ju en jättebra stad! 

Mysig, bra storlek och full av allt man kan tänkas vilja göra. Jag skulle rekommendera vem som helst att besöka Göteborg. Men ändå blir just vi två aldrig best buds. Varje gång jag lämnat stan får jag att sting av ovilja och olust när jag kommer tillbaka. Något i maggropen känner "nej, kan jag inte få vara borta lite längre?" 

Jag känner mig orättvis mot staden. Det är oförtjänt hårda känslor mitt hjärta har för den och jag får nästan lite skuldkänslor av dessa tankar. För, som sagt, Göteborg är en jättebra stad! Men kanske är det så som det kan vara i en relation människor emellan - det klickar bara inte, kemin är inte rätt. Och då kanske man inte ska vara ett par. Då kanske man passar bättre som lite flyktigt bekanta. Det är inte fel på någon av parterna - man är bara inte rätt för varandra.

Kanske är det en överhängande känsla av ett feltaget beslut i livet som gör att relationen mellan mig och Göteborg blir lidande. Jag vet inte riktigt. Jag lovar i alla fall mig själv, varje dag, att jag ska försöka vårda vår relation och göra den så bra som möjligt. Vår tid tillsammans är inte evig - det vet jag. Men så länge det är vi ska jag verkligen försöka ge staden all den kärlek den förtjänar. För det är verkligen en bra stad. Egentligen. Kanske bara inte min själsfrände.