lördag 23 mars 2019

Tick, tack, tick, tack...

Tick, tack, tick, tack. Alltså, tiden går. Utropstecken.

Senaste veckan har jag roat mig med att titta på bilder jag tog förra året denna tidpunkt, nostalgisk som jag är. Bilden nedan är tagen på dagen för ett år sedan. Jag hade passerat kulans due date med nio dagar och var ganska nära explosion. Tick, tack, tick, tack.

Att se detta får mig att tänka på att jag har glömt det mesta som var jobbigt med att vara gravid. Jag har glömt 15 veckor av illamående och en lindrig livskris där jag undrade hur i hela världen jag skulle kunna ta hand om ett barn när jag knappt kommit ur barnstadiet själv.

Jag har glömt hulkandet och frustrationen över att inte kunna kräkas, fastän det kändes som enda lösningen på det som retade upp till öronen. Det där gav sig, tack och lov, och majoriteten av alla 42 veckor jag bar på kulan mådde jag faktiskt riktigt fint.

Men jag har glömt att sista veckan av att vara gravid var ganska tung. Det spände och klämde och jag trodde verkligen att jag skulle sprängas. Kvällen det verkligen hände (alltså, jag sprängdes inte, men bebisen kom ut), tänkte jag i sista stund att det nog var bäst att inte gå på gymnastiken. Jag skickade i väg sambon, men han fick komma hem efter 10 minuter och efter ytterligare en timme satt vi i bilen på väg till förlossningen. Det var tre dagar efter denna bilden togs.

Därifrån och framåt midnatt kommer jag faktiskt ihåg det mesta. Tror jag i alla fall. Jag var klar i huvudet och med i stunden. Det är jag glad över. Jag är glad över att jag minns allt häftigt som hände och hoppas och tror att det kommer finnas med mig alltid. Hur snabbt tiden än går.

Tick, tack, tick, tack. Snart ska vi ha 1-årskalas. Utropstecken.