tisdag 27 november 2012

"Bloggar du fortfarande?"

Jag har fått ett jobb nu. På riktigt. Ett riktigt jobb som jag går till varje vardag. Med ett skrivbord, visitkort, egen e-post och en stämpelklocka. Jag trivs, lär mig, inspireras och glömmer ibland bort tiden så jag jobbar över utan att ens reflektera över det.

Jag är på en arbetsplats där de runtomkring mig delar många av mina intressen. De gillar studier, de gillar språk, de gillar resor. Och så gillar de fika. Hello, I'm home! Fast hemma är jag aldrig, hemma i min lägenhet alltså. Numera går jag från jobb direkt till replokal och dansar eller gymnastikhall och coachar. Det har varit hektiska veckor och jag gillar det. Mycket att göra, lite tid att tänka.

Några av mina nya arbetskamrater har följt mitt år i DC och när vi diskuterade bloggar och bloggande för någon dag sedan fick jag frågan om jag fortfarande bloggar något. Det kändes inte riktigt okej när det slog mig att jag inte direkt gör det för tillfället. Vad hände med skrivlusten? Den är faktiskt livsviktig för en sådan som jag.

Det är lite omvälvande och omtumlande att vara ny på jobbet, ha tusen sidoprojekt och anpassa sig till livet som det är nu. Sakta men säkert blir jag dock varm i kläderna, lär mig acceptera att jag inte bor i Washington, DC och allt, ni vet. Och jag bloggar fortfarande. Det gör jag alltid. Ibland, när det är stressigt, stannar det dock i mitt huvud, men så mycket roligare det är när man får ner det på print. Hej, hej bloggen!


söndag 4 november 2012

Tiden på bussen – för att hantera känslorna av hejdå.

Det är ett återkommande tema i mina tankar och filosoferingar, det här med avsked och återseenden. Alla lever vi ett liv av hej och hejdå. Det är inget konstigt med det. Somliga gör det mer än andra. Jag själv har på något sätt satt det i system och så blir det väl när man rör på sig mycket. Här hemma rör jag gärna på mig, för att få träffa sådana som jag ofta vill säga hej till.

Helgen har spenderats i sällskap av mina forna rumskamrater. Vi har trivts och skrattat med varandra som vanligt. Kramats och sagt hej. Och sedan hejdå. För att förenkla processen att skiljas försöker vi se till att alltid ha nästa möte inbokat i kalendern. Så även denna gången, men ändå en känsla av lite vemod och saknad när jag sitter i min ensamhet igen.

Känslan av hejdå är som starkast i början. Naturligt. Sedan lär vi oss att leva med den. För mig är tiden på bussen, planet, tåget, båten ungefär vad som behövs för att känslorna ska bli hanterbara. Tid för mig själv. En mental återuppspelning av allt jag gjort med de mina kära, vilka de nu må vara.

Sedan kommer jag hem och vardagen blir som vanligt. Umgänget blir en fin skatt av minnen, en energipåfyllning, en dos av kärlek och gör mig så småningom mer glad än ledsen. Glad att jag har sådana vackra människor i mitt liv som jag kan åka och träffa nu och då. Glad att jag vet att det väntar ett återseende efter varje avsked.


torsdag 25 oktober 2012

Jo, BLI besviken om det är befogat.

Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag är glad och exalterad över något visar jag det gärna. Jag hoppar och studsar och vill gärna basunera ut att jag är lycklig och tycker om något eller någon. Men min närhet till känslorna betyder också att jag kan bli väldigt ledsen om jag känner mig sårad, besviken eller sviken.

Detta är något som kan stressa de i min omgivning, har jag förstått. Särskilt min familj. Aldrig vill man väl se lillasyster vara ledsen, men det är hon ibland. Och det är okej. Jag känner mig själv och jag känner mina känslor. Jag vet att jag kan bli väldigt ledsen när livet går snett, men denna insikt ger mig även styrkan att räta ut det hela, bara jag får lite tid att känna mig hel igen. Ibland tar det en mikrosekund. Ibland kanske lite längre.

Känslostormar är så klart något jag fått tampas med i mitt jobbsök. Ni vet hur det är. Man söker miljoner jobb. Får inget. Man hittar ett lite extra speciellt som man verkligen, verkligen vill ha. Och då får man höra att "du får inte bli så besviken om du inte får det". Det sa min familj för knappt två veckor sedan, efter att jag varit på en intervju för ett jobb jag verkligen, verkligen ville ha. De peppade mig givetvis, men verkade också vilja hålla mig nere på jorden tills jag visste.

Jag vet att detta sades i all välmening av samtliga familjemedlemmar, men jag måste få säga emot. Man får visst bli besviken. Det är rentav så att jag tycker att man ska bli besviken ibland. När man jobbat riktigt hårt för något, lagt ner hela sin själ och gjort allt man kan och lite till, och ändå faller platt, då är det helt befogat att sucka och hänga med huvudet för en sekund. Och fram till den stund då man har resultatet i sin hand ska man få vara hur exalterad man vill. För hur kommer drömmar annars slå in om man inte ens tror på dem själv?

Just i detta fall behövde jag faktiskt inte bli besviken. Tro mig, jag har basunerat ut min lycka och hoppat och studsat. Precis som jag trodde att jag skulle få göra. Jag trodde på mig själv hela vägen och hoppades och kände mig självsäker. Enträgen vinner. Och om enträgen någon gång kommer tvåa har hon all rätt att bli besviken. I alla fall för en kort stund.

fredag 19 oktober 2012

Vi som är sociala och ger och tar, vi får något för det.

Tidigare i sommar var jag med i en ganska lång och grundlig rekryteringsprocess och fick under en intervju frågan om min syn på sociala medier. Tror jag på det? Måste man vara överallt? För bara ett år sedan hade jag förmodligen tyckt och tänkt lite saker, men när jag satt där på intervjun för några månader sedan hade jag åsikter som inte bara var tankar och funderingar, utan faktiskt vad jag skulle kalla kunskap.

Jag har läst otaliga artiklar om Twitter, Facebook, Pinterest, Google+, Reddit – and whatnot. Jag har sammanställt information i fina dokument och satt ihop presentationer i Power Point. Jag har gjort förändringar och skapat rutiner och efterforskat vad som verkligen fungerar – med ett särskilt fokus på företag och varumärken. (Tack praktikplatsen på MDB för denna möjlighet!)

Något jag alltid vill trycka på när det gäller sociala medier, och som jag också svarade när jag fick frågan under tidigare nämnda intervju, är att dessa plattformer är till för  i n t e r a k t i o n. Det hörs på dess benämning, de är sociala och det är det fina. Jag personligen använder sedan en bra tid tillbaka mitt Facebookkonto för att följa företag inom branscher som intresserar mig. Det handlar mycket om resor, träning, sociala och digitala medier. Och om jobbsök.

Ett härligt kvitto på att en aktiv Facebooknärvaro kan leda till samarbeten fick jag häromveckan genom en virtuell diskussion med jobbsiten StepStone. Det ena ledde till det andra och vips så blev jag deras första arbetssökande gästbloggare – kolla in resultatet HÄR! Vi ger och tar. Så ja, jag tror på sociala medier. Man behöver inte vara överallt, men att socialisera där man har sin publik är inte helt dumt.

Som StepStones första gästbloggare delar jag med mig av hur jag strukturer mitt jobbsök.


torsdag 18 oktober 2012

SkrivPuff: Om något menlöst.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst,
att kasta bort sin tid på att vara arg.
Arg på kvinnan i kön.
Arg på mannen i bussen.
Arg på den som gör sitt jobb.
Arg på regnet, arg på blåsten, arg på allt.
Och arg på alla.

Det tjänar väldigt lite till,
att slösa kraft, att ge sin tid,
att vara arg och bara muttra.

Nej.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst.
För det mesta i alla fall.

---

Fotnot: Nej. Det här blev ju inte alls som tänkt. Undertecknad puffade ju så klart om något "meningslöst". Men visst. Det kanske kan vara menlöst också? Om man vrider och vänder på det riktigt ordentligt. Tummen upp till observanta läsare i alla fall.

Är du inlänkad, aktiv på LinkedIn alltså?

Använder du LinkedIn? Det är inte många av mina vänner som gör det, fastän det rapporterades om en miljon svenska användare i juni detta år.

Jag älskar detta nätverk och det tycks bara bli bättre, renare, snyggare. Jag önskar att fler företag fanns på siten och att de skulle vara mer aktiva, så som man bör vara på ett socialt nätverk. Det är så behändigt att kunna slänga upp sitt CV och alla meriter på ett och samma ställe, på ett sätt som är lätt att överskåda och lätt att nå. Ni som, precis som jag, söker jobb; hur tröttsamt är det inte att fylla i dessa miljoner olika onlineformulär? Hur många gånger har man laddat upp sitt CV i någon slags bas och fyllt i att man sommarjobbat tre somrar på Cypern, översatt ismaskinsmanualer, pluggat till sig en kandidatexamen i språk och det ena med det tredje?

Kolla min LinkedIn – där finns allt. Det är så väldigt behändigt. När jag sökte jobb och praktikplatser i USA var detta en viktig källa. Här på hemmaplan hittar jag inte riktigt lika många trådar att dra i, även om de så klart finns. Jag finns i alla fall kvar på siten, som är en stor inspirationskälla där jag hittar massvis med intressanta artiklar, och vill självklart också ha en ny och ännu snyggare profil.

Är du inlänkad? Eller satsar du på Facebooks BranchOut? Eller tycker du det är guld med onlineformulär?


Hur kan en grå Göteborgshöst bli så skimrande?

Jag kan kanske tyckas lite flummig ibland. Men jag är sådan. Jag gillar att stanna upp – tänka och reflektera över min omgivning, filosofera kring sådant som händer och analysera det jag upplever.

En sådan kväll har jag haft i kväll. En riktig tänkarkväll. Du kanske tror att jag menar att jag grubblat och försökt lösa världsfreden, men så är det inte alls. Snarare tvärtom. Jag är så fylld till bredden med positiv energi och lycka, mitt i denna gråa, regniga, blåsiga, Göteborgshöst. Regnet är bara en detalj i vardagen. Uppförsbackarna hem till mig finns där för att de gör det. Kylan motar jag med varma kläder. Mina dagar känns bra och det där som kan tyckas tråkigt biter inte riktigt på mig. Och vad beror sådant på?

Det är här det flummiga kommer in. Jag tror på energier. Jag tror på människor och deras förmåga att lyfta andra, varandra. Och jag tror på att hjärtat vet allra bäst, bara man låter sig lyssna på det.

Jag väljer mina tankar, vilket gör att min vardag och hela min själ är full av positiv energi. Jag har ett fantastiskt team av människor runtomkring mig, både på nära håll och långt ifrån. Och jag är lyhörd för mitt hjärta och låter det säga åt mig vad som är rätt och fel. Det är ett vinnande koncept, det märker jag, för just nu är jag så där genuint lycklig och glad.

En grå Göteborgshöst blir helt plötsligt skimrande och färgsprakande, även när det regnar från alla håll och blåser så det ilar in i märgen. Prova du också, tänk varma tankar om du fryser i detta mörker.


tisdag 16 oktober 2012

Även truppgymnasterna får vara med i ett landslag. Magi!

Jag har varit truppgymnast sedan barnsben. Mina ben visste hur de skulle sträcka på sig för fina hjulningar och spänna sig för höga trampetthopp innan de visste mycket annat. Jag slutade träna själv när jag kände att jag inte blev så mycket bättre – var väl 18, 19 år då. Fysiken var fortfarande på topp, men det där hårda psyket man behöver för svårare volter hade jag inte riktigt.

Gymnastik är en tuff sport – mentalt ibland före tekniskt. Det är mycket slitande och nötande och vågande och övande. Man behöver kroppslig mognad och mental färdighet för att utvecklas och det ligger mycket hårt jobb bakom slutresultatet som går ut på att allt ska se så lätt och självklart ut. Men enkelt är det verkligen inte, vilket så klart också medför stor prestige. Alla kan inte volta. Vi gymnaster är inte mainstream.

Det fina med min sport, truppgymnastik, är att det är en härlig kombination av individuella prestationer som vävs samman i ett lag. Varje gymnast har ansvaret att utföra varje övning så tekniskt korrekt som möjligt och laget måste uppträda synkront. Den tillit man måste känna till varandra är enorm och pressen att prestera är hög. Det är just den här magiska kombon som gör att min kärlek till sporten är så stark.

På torsdag, 18 oktober 2012, presenterar Sverige för första gången någonsin tre landslag på EM i Truppgymnastik. Sveriges bästa truppgymnaster har slitit hårt i sina klubblag sedan barnsben och har nu förtjänat en plats i eliten. För en sådan som jag, riktigt inbiten, är detta något utav det största. Truppgymnastiken växer. Även vi kan vara med i ett landslag. Nu är det dags att ta sig an danskarna.

måndag 15 oktober 2012

Gilla det du gör. Det gör jag.

Gilla livet – lev längre! Det föreslår i alla fall ett brittiskt team forskare som vid tre tillfällen under sju år intervjuat 10,000 engelsmän. Jag har inga problem att köpa dessa resultat med hull och hår och tänker att det känns ganska rimligt att det borde vara så. Rättvist på något vis.

Ungefär så resonerade jag faktiskt när jag i slutet av denna sommar började söka jobb och återigen skulle landa i en vardag i Göteborg efter ett magiskt år i DC.

Jag kan tyvärr inte styra riktigt så mycket som jag vill över huruvida jag får drömjobbet eller inte, men jag kan bestämma mig för att skapa en bra vardagssituation under tiden jag letar. Så det gjorde jag.

Förutom att fokusera på att promota mig själv för potentiella arbetsgivare fyller jag mina dagar med sådant som gör mig glad, lycklig, ja till och med euforisk. Jag dansar med Göteborgs bästa studentbalett (absolut helt opartiskt uttalande), jag tränar gymnastik med min nya fantastiska förening, jag bakar pumpakakor och promenerar i höstsolen när den behagar titta fram. För att det är viktigt. För att vardagen måste kännas meningsfull för att jag ska känna mig meningsfull. Och då blir livet fullt av mening och det gillar jag.






lördag 13 oktober 2012

SkrivPuff: Om att genomlida.

Att bara vänta.
Gå och vänta.
Stå och vänta.
Sitta och vänta.
Veta att det ska ske.
Inte kunna påverkar.

Bara låta framtiden utvisa.
Ibland något utav det värsta man kan genomlida.

torsdag 11 oktober 2012

SkrivPuff: Om något imponerande.

Först vågar de knappt komma in i salen. De vill sitta i mammas eller pappas knä och vill inte vara med på samlingen. Att springa omkring och jaga de andra är verkligen inte något de tänker ställa upp på. Än mindre gå banan runt om inte föräldern följer med som ett klister.

Men sedan händer något. De räcker upp handen i ringen när namnet ropas upp. De springer lite försiktig och jagar eller jagas av kompisarna. De hoppar, skuttar, klättrar, gör kullerbyttor, går balansgång och övar på att stå på händer. Och ler och skrattar och tycker det är spännande att "Gå på björnjakt".

Det är mäkta imponerande när de där blyga och försiktiga barnen en vacker dag ger mig allt sitt förtroende och är med en hel träning utan att ens tänka på mamma och pappa. De litar på mig så till den grad att de till och med törs prova nya våghalsiga övningar.

Att kliva utanför sin bekvämlighetszon är sannerligen imponerande. Och bör alltid uppmuntras.


tisdag 9 oktober 2012

SkrivPuff: Om slöseri.

En busskur i Alexandria, Virginia. I väntan på bussen som aldrig kom (fast det gjorde den ju alltid så klart – till slut). 7A Pentagon. 7F Pentagon. Så många minuter som spenderats där. Timmar. Kan det bli dagar om man slår ihop?

I stekande, tryckande, fuktig hetta. I genomträngande regn och isande kyla. Trötta eftermiddagar och sena kvällar. Vänta, vänta, vänta.

Slöseri med tid, kan tyckas. Men vänta. Tänk om.

En utmärkt plats för stretch efter ett hårt gympass. Tid för reflektion över dagen, planering för morgondagen, tankar inför vad som ska göras och hur det ska utföras. Ett skönt avbrott från skärmar, tangenter, böcker, block och pennor. Bara en busskur och en väldig massa tid.

Dötid. Slöseri med tid? Kan tyckas. Men kanske var det ändå i busskuren i Alexandria, Virginia som batterierna laddades och resten av tiden blev full av mening. Kan vara. Eller så är den tanken bara en efterkonstruktion, eftersom tid känns som det mest värdefulla vi har och inte borde slösas med.




lördag 6 oktober 2012

Vart nätverk har sin funktion.

Redan när jag startade min praktik på reklambyrån i DC fick/tog jag på mig rollen som den som skulle ha koll på sociala medier. Det landade på mitt bord att söka information, ta fram case och exempel och förstå alla "ins and outs" med diverse digitala kanaler. Ett projekt handlade om Pinterest och det tog jag mig an med glädje, eftersom det råkar vara en av mina absoluta favoriter.

För den icke insatta kan jag berätta lite kort att Pinterest är ungefär som en virtuell anslagstavla. Varje användare kan skapa oändligt antal anslagstavlor som man sedan kategoriserar, för att göra dem mer sökbara för andra. Sedan är det bara ut på nätet, eller hålla sig kvar på sajten, och börja "pinna" – alltså spara fina bilder till de anslagstavlor man tidigare skapade.

Vackert, så vackert. Och kan vara så otroligt tidsdödande. Ni förstår ju hur lätt man kan fastna i att bara titta på inspirerande bilder och spara dem till sin egen sida. För företag kan det vara en riktig pärla som en del av en genomtänkt marknadsföringsstrategi. Häromdagen läste jag även en artikel om hur bra sajten kan vara för oss som söker jobb.

Författaren tipsade om att skapa ett CV med bilder, kategorisera kvalitéer och genom bild visa upp för alla "pinnare" vad man kan och vad man åstadkommit. Bra tips, tänkte jag genom hela artikeln och blev lite sugen att flytta mitt jobbsök även dit. Men när jag kom till den sista punkten, som föreslog att man faktiskt också bara kan använda denna bildsköna plattform för att fly verkligheten för en sekund och ta ett avbrott i allt annat, kände jag att jag nog låter det vara som det är nu.

Pinterest kan vara en fantastisk marknadsföringskanal, både för företag och privatperson, men jag väljer nog ändå att fortsätta använda det lite som en verklighetsflykt och njutstund. Något socialt nätverk måste ju fylla den funktionen också.


SkrivPuff: Om att behålla.

Människor. Bekanta. Klasskamrater. Rumskamrater. Personer. Folk. Pack. Lagkamrater. Arbetskamrater. Vänner. Riktiga Vänner. Riktigt Riktiga Vänner.

Det är svårt att säga vilka av alla de människor vi stöter på som ska ta sig till kategorin Riktigt Riktiga Vänner. Det är nästan omöjligt att veta på förhand. Somliga sållas bort. Andra vill man gärna ha kvar. Det är inte alltid säkert att man får det och då har de väl kanske ändå inte riktigt kvalificerat sig till den finaste kategorin av dem alla.

Men vissa alltså.

För ganska precis ett år sedan satte jag mig på en buss från underbara Washington, DC till fartfyllda New York City tillsammans med två sådana där människor. Nog för att vi kände det redan då, men inte kunde jag ändå riktigt helt säkert veta var dessa två skulle hamna. Nu vet jag.

De båda hamnade i Småland och jag är på väg ut på Smålandsturné. På en buss på väg till mina Riktigt Riktiga Vänner. Sådana som jag vill ha kvar. Sådana som låter mig behålla dem.


fredag 5 oktober 2012

SkrivPuff: Om att distrahera.

Ja, vänta, jag ska bara göra färdigt...
Jaha, okej, där var du.
Hoppsan, det där var spännande.
Nämen, ser man på.
Nu måste jag fokusera.
Oj, otippat!

Tidstjuvande.
Men kittlande.
Fokusstjälande.
Men själavårdande.

Äh, låt gå.
Distrahera mera.

Där står du och står – Washington Monument.

Hur strukturerar man sin arbetslösa tid?

Ibland vet jag inte riktigt om jag räknas som arbetslös. Jag har ju ett jobb som jag går till några gånger i veckan, där jag förväntas göra vissa saker och sedan får betalt för det. Utöver det är torsdagskvällarna denna termin helt vigda åt livets största passion (och det blir bara mer kärlek för varje vecka som går). I drygt tre timmar bor jag i gymnastikhallen, där jag ger all min kunskap och kärlek till nästan femtiotalet barn och får glädje, energi och kramar tillbaka. På ett sätt känns det som ett jobb. I alla fall ett väldigt viktigt förtroendeuppdrag.

Dessutom har jag försökt strukturera upp min vardag som ett slags projekt. Vi kan kalla det "Projekt Utveckling". Utan mål och riktlinjer går det inte att ta sig någonstans. Jag behövde några slags ramar – och eftersom jag är en person som gillar listor, fick just det bli mina ramar.

Jag funderade lite på vad jag egentligen har för mål med mitt jobbsök. Vidare skrev jag ner några saker som jag vill bli bättre på, lära mig mer om, för att bygga upp ett ännu bättre självförtroende kring jobbrelaterade ämnen. För att möta dessa mål skapade jag sedan två stycken to-do-listor med uppgifter som känns rimliga att hinna med – en lista för varje dag och en för hela veckan.

Jag försöker motivera mig själv med hjälp av mina listor och det går helt okej. Helt arbetslös är jag ju inte. Men arbetssökande, definitivt. På väg framåt, uppåt.


måndag 1 oktober 2012

Vad letar du? Mest troligt finns det i din vardagsgarderob.

Utpumpad, utmattad och uppförsbacke hela vägen hem från replokalen. Men på så oerhört bra humör så hjärtat pumpade endorfiner och uppförsbacken blev utplattad. Nästan. Hem och duscha, fika, varva ner och fundera över dagen. Den här dagen som varit så himla bra utan egentlig anledning.

Första oktober. Måndag. Regn. Grått Göteborg. Typiskt opeppigt och kanske till och med lite deppigt. Men Milons smilband har varit uppe vid öronen hela dagen. Utan riktig anledning. Och är inte det egentligen den bästa anledningen?

Jag har hunnit städa, läsa intressanta artiklar, jobba med ett översättningsprojekt och hunnit mer än halva (oooh, så himla roligt det var, språknördig som jag är!), dansa med världens bästa studentbalett och ja, ungefär så. Det är i det där vardagliga som den riktigt bra känslan finns. Leta inte ihjäl dig på exotiska platser och i skrymslen och vrår. Kolla i din egen garderob, där finns den. Den där sprittande känslan utan anledning.

I kväll, typ snart, somnar jag garanterat snabbt med en varm känsla i kroppen.


söndag 30 september 2012

SkrivPuff: Om att avslöja.

Vi hade en mysig tradition i familjen när vi alla bodde under samma tak. Vid födelsedag väcktes man med sång och paket och frukost på sängen. Sömndruckna samlades vi utanför rummet där jubilaren låg och sov – allt som ofta bara blundade och kisade sedan länge – med bricka i handen och paket under armen. Ja, ni är säkert många som vet hur det går till.

Just vid detta tillfälle, som jag nu tänker på, var jag nog inte mer än fyra. Det var pappas födelsedag och vi hade laddat upp. Smög in i rummet, klättrade upp i sängen och överöste honom med kärlek.

Den här grejen med paket var ju enormt spännande och när någon annan fyllde år blev det extra kryddat med att få veta en hemlighet som man bara inte fick avslöja. Jag gjorde mitt bästa. Hade fått tydliga direktiv.

- Jag ska inte säga till dig att det är strumpor i paketet, viskade jag till min födelsedagsfirande far och plirade med mina grönblå medan hans mörkbruna glittrade och skrattade hjärtligt.


lördag 29 september 2012

SkrivPuff: Om eld.

Det kan tyckas skrämmande, men det är också spännande.
Blodet pumpar, pulsen höjs. Kinderna blossar och hjärtat slår dubbelt.
Det börjar blygsamt. Kanske som ingenting.
Kanske är det något som kittlar och sticker.
Ofta är det obekvämt och jag barrikaderar mig bakom tjocka väggar.
Hjärtat slår lite fortare och nyfikenheten tar över.
Jag nosar och går nära.
Det spelar ingen roll att jag bränt mig förut.
Annat tar över och jag vill stå nära elden.
Jag vill leva i den, leka med den, leta efter spänning.

Det är glöden som driver mig framåt.
Och när det väl smäller, flammar det upp och jag brinner av passion.


fredag 28 september 2012

"Never miss out on a branding opportunity." Hur ser du ut på Internet?

Som jag tidigare berättat så gjorde jag i våras praktik på en reklambyrå i centrala Washington, DC. Jag hade förmånen att få arbeta med riktiga branschveteraner och det var så otroligt inspirerande. Jag lärde mig saker bara att att observera VD:n under byråns morgonmöten. Vad antecknade hon? Vad verkade viktigt? Vilka följdfrågor ställde hon?

Vi ett tillfälle hade vi praktikanter ett möte med våra handledare och byråns VD. Vi var någonstans i slutfasen av att realisera ett projekt som vi fått på vårt bord. Vi presenterade idén, strategin och lade fram det som vår AD-praktikant jobbat fram. Vår VD gillade det. Bra plan, genomtänkt strategi och fin design. MEN! "I don't see the company anywhere", kommenterade hon. Färgerna, formerna, loggan – var? Och så sa hon något som etsat sig fast i mitt huvud: "Never miss out on a branding opportunity."

I samma fantastiska stad, Washington, DC, var jag en kväll på en träff med Social Media Club DC, där temat var "Personal Branding". Diskussionerna kretsade kring hur vi som lever och andas sociala medier kan marknadsföra oss själva, exempelvis när vi söker jobb. Vi blir liksom varumärken och har många möjligheter att i den stora världen Internet visa hur vi ser ut.

När jag häromdagen gick igenom några av de sociala medier där jag finns insåg jag att mitt varumärke är ganska brokigt. Färger, former, logga – har jag något sådant? Nej, inte direkt. Missar jag en chans att marknadsföra mig själv som en (anställningsbar, hint, hint!) produkt? Ja, kanske.

Än har jag inte riktigt bestämt mig för om jag vill vara ett varumärke som ser likadant ut över hela webben. Jag är en ganska mångfasetterad person. Jag gillar brokigt. Jag gillar olika. Jag gillar blandningar och mischmasch. Kanske är det då helt rätt att min Internetnärvaro ser ut som den gör? För det är ju precis så jag är.

Hur ser du ut på Internet?






lördag 22 september 2012

SkrivPuff: Om muskler.

Muskler. Det är min favorit med kroppen. Somliga gillar glittrande ögon, flygande hårsvall, fylliga läppar, mulliga rumpor, knotiga axlar eller ben slanka som pinnar. Jag, jag gillar muskler. Vältränade, omhändertagna och väl använda muskler. Det är inte bara det visuella med muskler som tilltalar mig. Det är allt de kan göra. Det är allt de gör. De är bara så himla häftiga.

Mina muskler ger mig styrka att stå, gå, hänga, klättra, stödja, hoppa, studsa. Allt sådant som gör mig glad och och pirrig i kroppen. I hela mitt liv har jag ägnat mycket tid åt att vårda mina muskler. Ge dem den träning och kärlek de behöver för att jag ska kunna använda dem så som jag vill.

De har hjälpt mig stå på händer. De har hjälpt mig hjula. De har hjälpt mig göra så galna saker som att springa i full karriär och sedan kasta mig bakåt utan att egentligen riktigt se vart det bär hän. Men de har skött jobbet (ibland hela jobbet när tekniken sviktat) – de har spänt ifrån i axlarna, de har hållit min kropp i en rät linje, de har hjälpt mig stämma i landningen och fått upp mig på fötter. Och de har belönat mig med ett rus av endorfiner och energi.

Jag gillar mina muskler och jag har lovat dyrt och heligt att för alltid och alltid ta väl hand om dem. Det är ett ömsesidigt förstående. Jag behöver dem och deras tjänster för att känna mig glad. De behöver min omtanke för att behålla sin spänst och inte stelna ihop. Så jobbar vi. Häftigt är vad det är.

Allmänt mål med livet: In i det sista vill jag kunna stå på händer.

fredag 21 september 2012

SkrivPuff: Om ett bemötande.

- Hej allihop.
- HEEEEJ!
- Vad kul att ni är här. Mår ni bra?
- JAAA!
- Är ni glada i dag?
- JAAA!

17 par ögon tindrar. 17 läppar ler. 17 små glittrar och skrattar. Och "Fröken", jag, bara njuter av det jag ser. Det är bara barnen som kan ge ett sådant hjärtligt bemötande. Glatt och ärligt. Rakt och härligt.

När vi börjar vår träning med den stämningen kan det inte bli annat än bra.

onsdag 19 september 2012

Inte som planerat, men några texter för webben.

När jag bestämde mig för att åka till USA och plugga journalistik och PR var mitt sikte inställt på journalistiken. Jag visste knappt vad PR var för något. Jag hade som mål att få praktik på ett magasin, gärna ett där jag skulle få skriva om resor och turism. I min plan fanns drömmar om att skapa en tidskrift för hållbart resande, förvisso fortfarande något av intresse, men vilken helomvändning allt skulle ta ändå.

Efter några veckor med Mr. Jerome Cramer som PR professional and professor var jag helt fast i detta fantastiska fenomen kallat Public Relations. En dag noterade jag i min Reporter's Notebook: "I love PR."

Praktiken blev därför inte på något magasin eller på någon nyhetsredaktion. Jag valde i stället en roll där jag skulle få arbeta lite bredare med kommunikation och hamnade på en prisbelönt reklambyrå i hjärtat av DC. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, men tänk så mycket nytt jag lärde mig.

Och några publicerade texter att lägga till portfolion blev det ju faktiskt också:
- Om Google+
- Om vårt Intern Project – "Nostalgicon"
- Om hur det är att vara praktikant på MDB

Den sistnämnda texten fick särskilt mycket kärlek av Mrs CEO och hela teamet.

Tweet, tweet. Om sociala medier och PR.

Jag spenderar inte bara en massa tid på sociala medier, bara för att. Jag tycker det är intressant. Jag gillar möjligheterna. Jag gillar kommunikationssättet. Jag gillar den snabba utvecklingen och det snabba flödet. För vissa är det ett brus som stressar, men för mig är det snarare ett intresse som kittlar.

På praktikplatsen i DC ingick det i mina arbetsuppgifter att hålla mig ajour gällande senaste trender, ta reda på hur företaget skulle kunna använda olika plattformer, samla information och presentera lösningar för effektivisering av twittrande och facebookande. Och så vidare. Just den delen var den bästa med dagarna på M Street.

Målet är helt klart att jaga till mig ett jobb där jag får fortsätta med detta. Tills jag håvat in ett, twittrar jag vidare på egen hand och publicerar blogginlägg i vad vi kan kalla "Mediehörnan", som också kan få innehålla tankar om det fantastiska fenomenet kallat PR.

Den första tanken jag vill dela med mig av gäller Twitters nya design, med möjligheten att uppdatera en egen omslagsbild. Briljant och helt i min smak, är åsikten i frågan. Det kändes lite som en tidsfråga innan detta skulle ske, då Twitter är en sådan viktig kanal för många företag. Bilder är vad som säljer, engagerar och skapar ett varumärke, så här ges ännu ett tillfälle för branding. Helt på sin plats.

I väg och uppdatera din Twitterprofil. Visa vem du är. Det är din chans till personlig PR.


söndag 16 september 2012

Hej, det är jag som är Grandma (i alla fall ibland).

I vissa sammanhang är jag så väldigt mycket Grandma. Det är väl inte för inte som jag fått det smeknamnet. Ja, var det egentligen kommer ifrån är en lång och kärleksfull historia, men nu på senaste har det verkligen etsat sig fast bland en skara nära och så enormt kära vänner. Och när jag ändå fått epitetet känns det som att jag lika gärna kan leva ut det.

För om sanningen ska fram: Jag gillar det. Jag ÄR en Grandma. Och det är världsbra.

Ett rykande färskt exempel på en typisk Granniesituation är när jag promenerar hem från en utmärkt festligt kväll på Chalmersområdet. Med två Prips Blå styrka 2,8 och ett glas skumpa eller två blir kvällen perfekt. Ölsmaken är god och jag kommer inte ha ont i huvudet i morgon. Jag har dansat mig svettig med fantastiska vänner och är hög på endorfiner.

Pojke, mest troligt kvar i sina tonår, går förbi med vänner. "Hej damen", säger han. Varpå vännerna undrar varför han kallar mig för dam. "Jamen hon är ju det. En kvinna. En gammal kvinna", förklarar han och så hör jag dem skratta gott.

Och skrattar gör jag också. Faktiskt nästan brister ut i ett gapskratt för mig själv. Lycklig som jag är efter att ha dansat och haft kul. Oerhört nöjd över att jag faktiskt är en gammal kvinna (i alla fall i tonårspojkens ögon) som vet vad jag vill och gör som jag vill.

Dansendorfinerna spritter i benen och jag ler hela vägen till cykelparkeringen. Sedan lägger jag min väska i cykelkorgen och trampar hemåt. Fortfarande leende. Nöjd över livet. Nöjd över att vara Grandma.


lördag 15 september 2012

SkrivPuff: Om att fundera.

Lille Elvan och hans mamma kom förbi på sleepoverparty häromdagen. Jag var inte hemma när de klev in i min lägenhet, vilket gjorde den lille något fundersam och han försökte reda ut situationen genom att fråga sin mamma.

- Men, var är Milon?
- Hon är på gympa. Hon jobbar som gympafröken för en massa barn.
- Aha...

Och så hade han funderat ett tag till.

- Men, var bor Gympakungen?

Det behövde även hans mamma fundera lite på. Vem är egentligen gympakungen? Hur tänkte den lille när han tänkte så? Vilka referenser i hans drygt tvååriga liv var det som kom fram till att det måste finnas en Gympakung där Moster Milon jobbar som gympafröken?

Det vet ju så mycket de där små. De har så många tankar och idéer som kopplas ihop och mynnar ut i briljanta uttryck och funderingar. Av mina fyra syskonbarn, som jag har lyckan i livet att få hänga med, har jag lärt mig så mycket om livets viktiga. Minstingen kan förvisso inte prata än, men han har någon slags genomgående positiv ton i sitt uttryck och sprider en känsla av självklar glädje.

Nästa fundering från lille Elvan på gympatemat kändes ganska logisk. Efter att noga ha studerat detta fotografi frågade han igen sin mamma:

- Kan Milon flyga?

Kan jag det? Kanske. På något smart sätt skulle säkert jag och de fyra små herrarna klura ut hur det skulle kunna tänkas gå till. Som sagt, de vet så mycket.


Dagboksberättelse i Metro Student.

I går damp det ner en fin överraskning i min brevlåda. Det gamla slitna uttrycket "som ett brev på posten" fick komma till sin rätt på riktigt. En seg, regnig och allmänt mulen dag blev riktigt fin med det magasin som låg i min låda.

Metro Student – där min dagboksberättelse från mitt år i USA finns med.

Jag är mycket nöjd över slutresultatet (käre värld, det är inte ofta Fröken Perfektionist säger så). Efter några trevande reporterförsök i somras kändes det skönt att läsa något som jag skrivit med lätthet och självklarhet. Det är mina ord, mina bilder och min röst. Jag är nöjd helt enkelt. Och hoppas det inspirerar.

Om du inte har vägarna förbi något universitet för att plocka upp ett ex, kan du kolla in tidningen online HÄR och bläddra fram till uppslag 24-25.


tisdag 11 september 2012

Det är sällskapet som gör det.

Vad jag älskar att omge mig med positiva och entusiastiska människor!

I eftermiddag mötte jag upp med de två otroligt gulliga tjejerna som ska vara mina hjälpledare när jag nu går in i gymnastikhallen igen. De var peppade, sprudlande glada och fulla av energi. Sedan jag bestämde mig i våras för att börja med gymnastik igen har jag hoppat och studsat inombords bara vid tanken och att nu få dra igång den här hösten tillsammans med två energiknippen känns bara ännu mer inspirerande.

Vi pratade gymnastik, vad man kan förvänta sig av att leda en barngrupp och vad jag tänker att vi ska ha för allmänna mål med terminen. Och som om inte den trevliga stämningen var nog, så fick jag även ett fint startpaket levererat från föreningen. En pärm och allt! Jag känner mig redan så himla hemma. Åh, gymnastiken, du har fattats mig.

Senare styrde jag cykeln till en mingelkväll där jag berättade och svarade på frågor om hur det var att plugga och jobba i Washington, DC. Samma sak där, positiva och trevliga människor och jag trivdes järnet. "Alla vi på kontoret har följt din blogg och du skriver så himla bra", välkomnades jag med och det är klart att jag blev glad.

Den här härliga känslan ska jag ta med mig resten av veckan. Och du, jag delar gärna med mig.


måndag 10 september 2012

Vardagsrummet: sånt jag gör om dagarna.

Pluspoäng till spontant sconesbak och temaraton en söndagskväll när hösten påminner om sitt intåg. Minuspoäng till hosta som efter en dryg vecka bara blivit ännu värre och generar kräkreflex och blodsmak.

Jag mår så otroligt, oförskämt bra när jag är i sällskap av goda vänner och bara är. Ser på film,  äter amerikanskt godis och pratar om livet då, livet nu och livet sen. Eller får bjuda in till nybakta scones och te i en lägenhet där jag maxar upp mysfaktorn till hundra med värmeljus i varenda vrå. Och sen bara tjöta. Vara och trivas och dricka te. 

Jag blir så otroligt, oförskämt lycklig när jag kliver i ett par träningsskor, kliver in på ett gym eller ställer mig i en danssal. Får svettas och kriga och kämpa och ta i. Det gör mig så levande att ta ut mig till punkten då jag nästan känner mig död. Men nu kan jag inte göra det och det gör att jag dör. Inifrån och ut.

Jag lovar (nästan på hedersord) att aldrig mer springa en mil fastän jag har ont i halsen. Nu vågar jag knappt promenera till affären då det ger mig blodsmak i munnen och jag hör skräckhistorier om hjärtan som slutar slå och hjärnhinneinflammationer och annat otrevligt eka i mitt huvud. Jag lovar att bara träna på att bli frisk nu. För jag dör faktiskt om jag inte får träna på riktigt snart. 

Tills dess får umgänget och te och mysfaktor duga som god krydda i livet. Inte för att det är dåligt, men ni vet – träning...


söndag 9 september 2012

SkrivPuff: Om att fly.

Tror att känslan kan leda vägen och blir den som inte vågar ta beslutet.
Då flyr jag.

Blundar in i det sista och blir den som står kvar i förtvivlan.
Då flyr jag.

Attackeras och slås ner när livet kommer ikapp och säger att det inte längre går.
Då flyr jag.

Kapitulerar för verklighetens bistra, cyniska förhållningssätt och erkänner mig besegrad.
Då flyr jag.

Kan inte acceptera hjärtskärande förändring och tål inte tanken på att vara kvar i sörjan av sörjande av något som en gång var. Men inte längre finns. Tittar, lyssnar, känner, känner igen och blir påmind och inget är som det varit. Fastän allt egentligen är samma. Blundar, stänger och packar en väska. Flyr. Helt enkelt. För det är precis så enkelt.

Kanske är det så det förblir. För att jag har satt det i system. Och känslomässiga, okontrollerade reaktioner som blivit till återkommande mönster är svåra att fly ifrån. Fastän man packat upp väskan med intentionen att verkligen stanna.

För det har jag.
Jag är trött på att fly.

onsdag 5 september 2012

Jag är en tävlingsinriktad krigare.

Nu har jag sprungit mitt livs två första milslopp. Det ena i afroperuk och paljettklänning. Det andra i regn och alldeles för förkyld för att egentligen ens vistas utomhus. Det senare hade så klart sitt pris och sedan i lördags har jag varit helt sänkt. Ni vet hur det är att dras med en rejäl förkylning, så jag kan spara er på detaljerna.

Givetvis skulle jag inte ha sprungit den där Tjejmilen alls, men jag var ju så laddad och min syster och mina svägerskor var där och det var en hel grej av det hela. När jag väl började springa tog den hysteriskt tävlingsinriktade människan över och jag glömde liksom bort allt. Jag blev Rocky och trotsade både regn och kliande hals. Dumt, jag vet, men ändå lite värt. Det här med att springa lopp ger verkligen mersmak.

Mitt i mitt snorande och hostande har jag inte kunnat tänka på annat än att jag vill springa mer. Så jag gjorde det, bara gjorde det – anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Ohmygod.

Om man kan springa en mil i afroperuk och paljettklänning eller sjuk och snorig borde man väl också kunna kriga sig runt en halvmara? Det tror jag. Som Coach V alltid sa och fortfarande säger: "Det är bättre att göra något svårt och misslyckas, än något töntigt lätt och klara det."

Fast, jag tänker ju så klart klara det.


tisdag 28 augusti 2012

Jag sprang en mil i afroperuk.

Vad gjorde du i helgen? Själv sprang jag en mil iförd afroperuk, glitterklänning och jättemycket smink. Jo, det är faktiskt sant. Tillsammans med mina två DC-kumpaner och cirka 14 000 andra hurtiga tog jag mig runt Midnattsloppet i Göteborg. Ja, i ovan nämnda outfit, illustrerad på nedan visad bild.

När vi först anlände till Linnéplatsen, som var loppets startpunkt, trodde vi att vi missat memot om att maskeradtävlingen var inställd. Där var ju bara en massa vanligt folk i blå tröjor! Och tre afroperuker – vi. Efter lite sökande hittade vi dock fler utklädda och det kändes genast bättre. När vi väl stod i startfållan och musiken drog igång tappade vi alla slags hämningar och sjöng och dansade som om vi faktiskt på riktigt var The Supremes. 305 gillar uppmärksamhet och har inga gränser, då har vi klargjort det.

Vi dansade oss igenom milen, en skadad nacke och en rejäl dos med slemhosta till trots. Höjdpunkten på hela spektaklet, bokstavligt talat, var när vi bemästrade kullen upp till Masthuggskyrkan och gjorde vår dans till tonerna av gospelkören som stod där, som i sin tur sedan började heja på oss! Och nej, det här är inget hittepå. Det är fullaste sanning och möjligen det mest bisarra jag någonsin gjort.

Mitt första lopp. Och definitivt inte mitt sista. Att vi blev en av tio finalister som vann pris i maskeradtävlingen gav så klart mersmak. Nästa år satsar vi på vinst. Håll utkik!

#SwedishSupremes

lördag 25 augusti 2012

SkrivPuff: Om ålderdom.

I dag fyller jag år, faktiskt.
Blir ett år äldre.
26 i stället för 25.
Åldras.
Kliver ett steg närmare ålderdom.

Och tänk vilken lycka ändå.
Att få göra det.
Bli äldre.
Fylla fler år.

Det är många, men ändå inte alla förunnat.


fredag 24 augusti 2012

SkrivPuff: Om en sång.

Du spelar så vackert. Jag kan lyssna på din sång i timmar. Ibland är den hård. Ibland ganska mjuk. Ensam sjunger du för mig och jag bara lyssnar. Sveps med i dina toner och försvinner bort med dig.

Jag har rest och flängt. Norrut. Söderöver. Åt öst och åt väst. Aldrig varit en sådan som längtar hem eller inte riktigt trivts, men vid varje nytt möte inser jag mer och mer att det är dig jag vill ha. Det är dig jag behöver. Det är du som gör mig hel. Du värmer mig fastän du ger sken av att vara svalkande. Du lugnar ner mig även när du själv stormar som värst – ibland är det just det som är allra bäst.

Det är så mycket mer än en sång för mina öron. Det är ljuv musik för hela min själ.

Havets sjungande, gungade, porlande, sorlande. Det vill jag alltid lyssna till. Det vill jag alltid ha nära.

Nice, la Côte d'Azur, 2009-11-08.



torsdag 23 augusti 2012

SkrivPuff: Om att köra.

Så fort vi fick en ledig stund. Gärna om söndagarna.

När de italienska familjerna tog på sig sina vackraste klänningar av fin kvalité, putsade skorna, besökte kyrkan och promenerade längs stranden i karavan. Hela familjen.

När lugnet lade sig i den äldre, pittoreska delen av staden. När havet brusade lite extra. När veckan skulle sys ihop och nya krafter skulle samlas.

Då samlade vi vår enhet. Bara två – men ändå.

Ofta utan mål. Alltid med en Navman. In i bilen och ut på vägen. Längs kusten med Medelhavet som fond. In i bergen där luften var frisk och krispig. Ringlande, virvlande, slingrande. Backigt och plant. Så som man kan förvänta sig när man inte har några förväntningar alls, utan bara vill ta vara på det som är. Det som trots allt alltid kommer att vara.

Vi körde och körde och körde.


tisdag 21 augusti 2012

Pressrelease: Milon söker jobb

Det här med jobbsök, ja. Det blir mycket snack om det i dessa dagar. Och bra är väl det, på ett sätt, eftersom det är där mitt fokus måste vara. Så mycket jag bara kan och orkar. Och i dag tänker jag mig faktiskt ut på en jobbsökarturné IRL. In real life, så att säga. Face-to-face. Ansikte mot ansikte (sorry för det här med omotiverade engelska uttryck).

Så, jag slängde ihop en pressrelease för att få framtida arbetsgivare att förstå det brådskande i mitt ärende. Ungefär en pressrelease i alla fall. Att skriva om mig själv i tredje person, som jag tänkte från början, kändes lite för mycket. Kanske funkar det. Kanske anses nyhetsvärdet vara alldeles för lågt för att visa intresse. Det återstår att se helt enkelt.

Jag återkommer.

Vänligen,
Din Arbetssökande Vän I Göteborg


söndag 19 augusti 2012

Så bra vi kommer jobba ihop!

Tänk om.

Tänk om jag hade tagit det där jobbet i Rockville, Maryland. United States of America.
Tänk om min OPT-ansökan hade beviljats i tid så det hade passat.
Tänk om jag bara hade stannat trots otaliga frågetecken.

Då hade jag i alla fall haft ett jobb. På heltid. Med sociala medier, som jag tycker är så festligt. Jag hade pinnat smycken och tweetat specialerbjudanden. Så festligt. Kanske? I teorin, möjligen.

Men ändå sa magkänslan att det var läge att spela förnuftigt och moget. Åka hem och ordna upp allt. Men inte är det så mycket mer ordning bara för att man är i landet Sverige. Det står på mitt papper från Arbetsförmedlingen att jag har goda chanser att hitta ett jobb som passar mig, men jag undrar lite vad som egentligen menas med det. För just nu känns det mesta rörigt och lite flygande. Ni vet, ansökningar som liksom ligger där ute i arbetsrymden och man vet inte alls om de egentligen finns eller om allt är hittepå.

Mycket av kraften går åt till att bara, ja, fortsätta att hålla på.

Nej, uppenbarligen behöver jag nya perspektiv och tillvägagångssätt. För jag behöver ett jobb. Lika mycket för brödfödan som för stimulansen och motverkan till personlig och intellektuell stagnation.

Käre framtida arbetsgivare, jag är faktiskt väldigt duglig till arbete. Sugen också. Men så är jag rätt mänsklig utöver det. Därför kan jag sitta en söndag och sucka lite. Så som vi alla gör när det liksom öser ner regn. Sen sätter jag på mig regnstället och ställer mig på händer. Låter "tänk om" falla ur huvudet och fortsätter att bara "hang in there" med det ständiga leendet. Snart hittar jag dig och snart hittar du mig. Så bra vi kommer jobba ihop!



onsdag 8 augusti 2012

Hjärtligt tack till Arbetsförmedlingen.

Nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och därmed officiellt bekräftat min status: arbetslös. Eller arbetssökande, för att använda Arbetsförmedlingens ord. Och visst är det så. Utan arbete är man väl aldrig riktigt. Städa ugnen kan man alltid göra, men ändå inte för evigt, så jag gjorde så som man bör, skrev in mig på Arbetsförmedlingen och låter världen veta: JAG SÖKER JOBB (min ugn är redan sjukligt ren)!

Däremot – inte för att vara sådan – men jag tvivlar på att det är Arbetsförmedlingen som kommer vara en bidragande faktor till att finna sysselsättning. Nog för att kvinnan var trevlig, men jag hade uppskattat att möta någon som visste mer om jobbsök än vad jag gör själv. När jag bad om tips på företag inom mitt intresseområde var det som att hon knappt förstod vad jag frågade. Frågan om huruvida svenska företag använder sig mycket av LinkedIn svalde jag för att inte göra henne obekväm.

Ändå, tack kvinnan på Arbetsförmedlingen för att du bemötte mig väldigt trevligt och i alla fall försökte söka i din databas efter information som jag kan googla snabbare själv. Tack även för att du fick mig att inse att jag faktiskt sitter på en hel del kompetens som absolut bör få komma till användning någonstans. Bara att söka vidare som förut då, det är ju även det som står i min handlingsplan. Tackarrr!

Mumin och gifflar. Bara ett jobb som saknas.

Och det här med att etablera sig i Göteborg då...
- Kan du tänka dig att jobba i hela landet?
- Njae. Har jag något val? Jag vill egentligen stanna i Göteborg.
- Ja, jag förstår. Och utomlands?
- Hm, ja varför inte?!
Vad hände med den spontanreaktionen? Gillar jag inte Sverige egentligen, eller vad?

Om att hänge sig totalt åt något man älskar.

Jag ligger lite efter med Sommar i P1. Av någon anledning har det bara inte blivit av. Jag har väl haft annat för mig. Men de podcaster som finns på Sveriges Radios hemsida lämpar sig ypperligt att lyssna till under löprundan. I går var Yngwie Malmsteen mitt sällskap.

Yngwie är väl ingen stjärna i berättarteknik och inte direkt en sagofarbror med mysröst som fängslar – fast vem trodde det, egentligen? Mina förväntningar på programmet var relativt låga och inledningsvis kände jag att det kanske skulle bli en lång springtur. Men en bit in i programmet fann jag att jag njöt.

Varför då?

Jo, även om Yngwies berättelser tycktes hoppiga och osammanhängande så fanns där ändå en röd tråd. Riktigt klarröd och fängslande: berättelsen om en individ som hittar sin passion och hänger sig totalt åt sitt hjärtas största intresse. När rocklegenden beskriver en tonårskille som spelar gura varenda liten sekund han får över och hänger i replokalen från arla till särla (just de orden använde inte Yngwie) springer mina ben fortare och jag blir inspirerad.

Passion föder motivation och med motivation orkar man med hårt arbete. Hårt arbete är receptet till framgång. Och framgång, ja det är ett fint kvitto att få när man vågat satsa på sin passion.

Yngwie lyckades övertala mig. För att det kändes äkta. Följ ditt hjärta. Och låt aldrig hoppet lämna kroppen.


söndag 22 juli 2012

Team USA!

För den som inte vet, så ligger gymnastik mig varmt om hjärtat. Så varmt så jag ibland börjar gråta av glädje bara jag tänker på hur fint det är. Just nu är OS-peppen enorm och jag längtar så jag spricker tills jag kan slå mig ner i TV-soffan och följa med när vår alldeles egna stjärna Wagner guidar oss genom kombinationer och svårigheter för de olika grenarna. Det kommer bli grymt.

Då vi bara har en gymnast i blågult – fantastiska Jonna Adlerteg – får man vända sig till en annan nation när man ska välja favorit till lagguldet. Min favorit är given: Team USA. De fem tjejerna som krigar för att göra om prestationen från OS i Atlanta 1996, ta ett guld i lagkampen, är så tuffa och grymma så jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska ta vägen.

GO TEAM USA! Vi låter detta lilla montage tala för sig själv.


onsdag 18 juli 2012

SkrivPuff: Om att ha rätt.

Vi leker bra, min systerson och jag. Eftersom han är mitt hjärtas ögonsten får han för det mesta sin vilja igenom när moster är lekkamrat. Men då och då tycker jag att han kan behöva lite mothugg och jag vill faktiskt också ibland bestämma var vi ska köra bilrace eller hur vi ska bygga vårt legotorn. Då säger jag emot och det kan låta ungefär som följer:

Milon: Nej.
Elvan: Joo.
Milon: Näääe.
Elvan: Johooo.
Milon: Jooo.
Elvan: ...nääe?
Milon: Jo!
Elvan: Nej!

För Elvan är det inte alltid så viktigt att ha exakt rätt i varje fråga. Det handlar mer bara om att ha en åsikt. Och visst kan det vara ganska sunt att säga emot ibland – ifrågasätt de vuxna och ta reda på varför de egentligen säger som det säger. Kämpa lite och munhuggas. Det är helt rätt, tycker jag.

Vem som vinner racet är inte alltid det som räknas. Att få kämpa lite är minst lika viktigt.


tisdag 17 juli 2012

Det är få saker jag verkligen VILL HA, men...

Jag är ingen materialist, nejvisst. Men det finns vissa saker som gör livet så mycket bättre. Springskor hör till den kategorin. Därför känner jag nu oerhörd materiell lycka över ett par nya (och fina, de är ju lite rosa!) skor. Jag hann aldrig med något lopp i DC, men springa sönder mina skor lyckades jag med ändå.

Nu är siktet inställt på Midnattsloppet i Göteborg och Tjejmilen i Stockholm. Mitt livs första lopp! Och första milen för sommaren sprang jag i helgen, med mina 305 girls. Det gick förvånansvärt bra och med mina nya skor kommer det säkert gå ännu bättre. Jag är redo. "Pjinga?! Fädiga, å gåååå!!!" för att citera Elvan, 2,5 år.

Tack för övrigt till väldigt trevlig, kunnig och hjälpsam personal på Löplabbet Tjej i Göteborg!

måndag 16 juli 2012

SkrivPuff: Om en salong.

Dörren knarrade och det var alltid lika spännande att kliva in i det stora huset ute på finska landsbygden. Det luktade speciellt. Gammalt trä och hö. Böcker som lästs från pärm till pärm från generation till generation. Jord från åkern och kanske lite olja från traktorn. En sliten overall som gått från far till son – till son.

Efter den lilla hallen kom man in till köket. Med vedeldad spis och kantstött porslin. Fina koppar och rediga knivar. Det var mest kött och potatis som serverades där inne. Med fet mjölk. Eller när vi barnbarn var där, limsa. Det något starkare intogs nog i salongen. Kanske hade det i alla fall en gång varit så.

Om jag blundar ser jag hur det såg ut när jag gick in där. Om jag blundar riktigt hårt kan jag tänka hur det såg ut när de gick omkring där – generationen med gammelfarfar Verner. Jag tänker mig den gamle, våghalsige och äventyrslystne Amerikaåtervändaren i en gungstol. Med en pipa. Byns första telefon på en framträdande plats. Kusiner med skrubbsår på knäna som pysslar med klippdockor. En svärdotter vid en symaskin. Brinnande ljus i fönstret med vackra, sköra, nytvättade spetsgardiner. Liv och rörelse. Levande.

När jag var där fanns allt bara kvar som någon en gång lämnat det. Nötta böcker och lite solkiga gardiner. Fortfarande vackert, men något förfallet. I golvet var ett stort hål som vi fick passa oss för att inte ramla ner i. Lite som en påminnelse om att livet går. Att även den finaste salongen någon gång kan rasa samman.

Tiden och Livet. Lika skört och vackert som kristall.

söndag 15 juli 2012

SkrivPuff: Om ett otyg.

Redan som liten var jag något av en diplomat. Min dagmamma brukar säga att hon förundrades över mitt tålamod med de andra barnen. Att jag var villig att ge bort en häftig leksak och respektera tveksamma spelregler. Inte för att jag var mesig. Snarare för att jag brydde mig mer om husfriden än att alltid ha rätt. Självklart var jag inte heller den som hittade på hyss. Vi var rätt ohyssiga av oss allihop, tror jag.

Förutom en gång.

Vi hade väl tröttnat på det vanliga ritblocket. Målarböckerna kändes kanske ospännande. Jag vet inte riktigt. Men vi tyckte vid ett tillfälle i alla fall att det var en ypperlig idé att lägga oss under köksbordet och rita på bordsskivan. Dagmamman delade inte vår åsikt och det fick vi minsann veta.

Jag skämdes ögonen ur mig och bestämde nog då att jag skulle återgå till mitt ohyssiga jag. Eller i alla fall vara lite mer diskret vid framtida otyg. För lite hyss får man göra. Hur ska man annars veta vad som är socialt accepterat och inte?

På Café Citron i Washington, DC är det helt social accepterat att rita på bordet!

Filosofi à la Rölme: Även fel är rätt.

"Ta bara ett beslut" sa min bror. "Även fel val är rätt val".

Och visst är det så. För hur skulle ett beslut egentligen någon gång kunna vara fel? Tänk på det riktigt noga. Inte har du någonsin tagit ett beslut som haft som påföljd att precis allt i ditt liv gått fel. För vad är fel? Var är facit som säger att du måste sätta en röd bock i kanten på ditt liv och markera ett dåligt resonemang eller en uträkning som inte gick ihop.

Som kringflackande, rastlös flyttfågel måste man ta beslut hela tiden. Jag brukar säga att jag vid något enstaka tillfälle faktiskt tror att jag tagit fel beslut, men nu har jag bestämt mig att det kan omöjligt vara så. Det är orättvist att mitt nutidsjag ska vara så hård mot mitt dåtidsjag. Och hade det varit så inkorrekt hade jag inte upplevt allt som kom efter, som varit så otroligt rätt.

Vid ett vägskäl går det inte att fela. Det är bara onödigt att stå och vela. Jag tror att jag blivit bättre på att ta beslut och jag är nöjd med det mesta som blir. För det blir alltid bra till slut. Det vet jag. Att det ordnar sig. Även fel blir alltid rätt. På ett eller annat sätt!


onsdag 20 juni 2012

Från tågresenären som faktiskt är vaken.

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inlett starkt med att sova en timme. Inga konstigheter. Jag har en sådan romantisk bild av att åka tåg – tror jag att jag nämnt förut – att jag ska sitta och läsa och författa och njuta av mitt medhavda fika. Fem minuter in på turen somnar jag dock alltid och sen är jag liksom bara för trött för att göra något mer. Det är ju så sövande att gungas på räls!

Nu har jag i alla fall lyckats vakna och tvingar mig själv att hålla det läget. Har en deadline i morgon och tänker mig vara klar med skrivandet innan jag gungar in på Stockholms Centralstation. För i huvudstaden ska allt fokus ligga på att krama bäbis och fira Midsommar och annat sånt man kan göra när man åker på minisemester mitt i arbetslösheten.


söndag 17 juni 2012

Det värker lite nu, men med lite kärlek är vi snart där.

Det märks att jag inte har yogat på ett tag och just nu känns kroppen lite som den kunde göra ibland på den tiden den var gymnast. Lite stel, men ändå bra. I kväll körde jag ett danspass först och sedan slog jag mig ned på yogamattan med ett stort gäng. Helt fullt var det i salen. Och att vara fullt fokuserad var mitt mål.

Det är dock svårare än man kan tro och jag var inte hundra procent nöjd över min insats när det var dags för avslappning. Och på grund av det kunde jag inte riktigt heller slappna av. "Hur ska jag kunna fokusera? Hur ska jag kunna vara perfekt?"

Men så var det dags för de sista, stora, medvetna andetagen för att fylla på med det som behövs. Självsäkerhet. Energi. Styrka. Mod. Tålamod. Och även viss ödmjukhet. Mot mig själv. Mot min kropp. Den kommer att göra det jag ber den om, i sinom tid. Och jag kommer att nå dit jag vill, bara jag ger det lite tid.

Vi ska inte vara så hårda mot oss själva. Ibland behöver vi tid. Ibland behöver vi lite extra mod. Just nu värker det lite och är stelt här och där, men med djupa andetag är inget omöjligt. Plötsligt händer det – för att du har jobbat hårt.


fredag 15 juni 2012

SkrivPuff: Om att fira.

Om vi tänker att vi kan
med våra svenska elva man
sätta bollen rätt i mål
så vi får skrika JA och SKÅL!

Sällan vi känner sådan affektion
som när pojkar med boll försvarar vår nation
Så kom igen, visa hur man ska lira
I kväll vill vi svenskar ha anledning att fira!

Heja Zlatan med vänner.


torsdag 14 juni 2012

Föreningshjärtat slår än, men längtan efter sporten är alltför stor.

Jag är född och uppvuxen i en förening. Jag har mer eller mindre bott på hallen under större delen av mitt liv. Det finns inget som får mig att må så bra som att vara med gymnastikfamiljen. Det finns inga som har sett så många sidor av mig som gymnastikfamiljen. Fastän jag inte varit aktiv sedan sommaren 2009, då jag lämnade min hemstad, ser jag fortfarande Holmsundsgymnasterna som min förening, som min familj.

Så hur gör jag då nu, när saknaden och längtan efter gymnastiken är så stor så jag faktiskt spricker och jag inte längre bor en bilfärd bort från mitt älskade gymnastikhem? Hur byter man förening? Hur hittar man ett nytt hem? Hur sätter man på sig en ny föreningsjacka?

Mitt föreningshjärta är så stort så jag har alltid tänkt att när jag lämnar Holmsundsgymnasterna, lämnar jag även gymnastiken. Tre år senare är det inte längre ett alternativ. Jag måste tillbaka till hallen och jag måste det snart. Jag har redan en första kontakt och det känns väldigt, väldigt inspirerande. Så kära gymnastikvänner, i höst ses vi garanterat i någon hall i vårt avlånga land.

I hallen hör jag hemma. I tränarrollen vet jag vad jag gör. I gymnastikens värld är jag på min bästa plats i livet.

Tjejerna har kammat hem guld i Friståendecupen hösten 2007. Nöjda Piff och Puff i täten. 

Slitna Piff och Puff efter lägerhelg på Birstahov, våren 2007 

Coach M granskar Jossas handvolt under förträning, RM 2008.

Glada, peppade och nervösa på läktaren i Östersund, Truppcupen 2006.

Radarpar på RM1 2009, Coach Mamma och Tompa The Man.

Sjukt nöjda över guldmedaljerna från Gävleborgsjakten, 2007.

Världens finaste tog hem segern i Truppcupen 2006 med den legendariska friståendepoängen 9.25!

Ja, dessa underbara ungar skördade guld efter guld. Här på Redskapscupen 2008.

Var jag än hamnar, kommer Storsjöhallen ändå alltid vara hemarenan. Piff och Puff, back in the days.