söndag 19 december 2010

SkrivPuff: Om ett majestät.

Två Pärlor till bröder, 6 och 4 år, spelar inomhustennis. Med inomhustennis menas alltså tennis inne i vardagsrummet. Den typ av tennis varje förälder bara älskar och gärna uppmuntrar. Lillebror är allmänt känt en så kallad dålig förlorare, medan Storebror som nyligen börjat skolan lärt sig uppskatta och följa regler.

Reglerna i denna tennisomgång är något oklara, då Lillebror räknar mål och Storebror påpekar vikten av en bra serve. Ett kritiskt läge uppstår någonstans i gråzonen av dessa regler och tårarna börjar spruta på Lillebror som får ett mål bortdömt av Storebror. Ett tennisracket tappas i golvet och Storebror gör en snabb analys av läget.

- Okejdå, du får ett mål. Nu leder du!

Tennismatchen är åter i full gång och husefriden är räddad. En sån här situation är något bara en storebror kan bemästra. Det är en storebrors majestät.

fredag 17 december 2010

SkrivPuff: Om att dölja.

Om man har en fläck på tröjan kan man se till att ha en annan tröja ovanpå.
Om man stavat fel kan man kladda dit en figur och låtsas att det var tänkt.
Om man råkat göra ett hack i golvet kan man ställa en möbel prick där.
Om man har spillt på sittdynan kan man vända andra sidan uppåt.
Om man får syn på lite grus kan man sopa det under mattan.

Men om man tycker om någon sådär hiskeligt mycket, ja, då går det inte att göra något. Det syns hur man än bär sig åt.

fredag 10 december 2010

SkrivPuff: Om det förgångna.

Halva grejen med julen var att farmor och farfar kom till Sverige. Resten av året var det mest vi som åkte till dem. Plockade potatis och åkte traktor när det var säsong. Åt farmors köttgryta och drack limsa som vi hade hämtat i källaren - där det även fanns syltburkar från 1945.

Men till jul kom de till oss. Vårt hus blev 40 grader varmt och TV:n missade inte att visa en enda nyhetssändning på högsta volym. Farmor var frusen och reumatisk och farfar var väldigt samhällsintresserad. Båda hörde de dåligt. Fast inte riktigt så dåligt som volymen på TV:n gav sken av. Farfar var bara rädd att missa något viktigt.

Ibland följde jag med ut till hamnen för att hämta dem, väntade entusiastiskt inne på terminalen på att se två pälsmössor vanka fram. Det var spännande att få vara den första att se vad de hade i Tax Free-påsarna. Och kanske skymta ett paket, inslaget med omsorg. Farmor doftade Elnette hårspray och farfar, ja, han brukade också kamma upp sig lite vid finare tillfällen. Att komma till son och barnbarn i Sverige för att fira jul var ett fint tillfälle.

Livet har sin gång och vi får inte längre finbesök av våra kärleksfulla farföräldrar. I alla fall inte så där på riktigt. Men nog tycker jag ändå att det känns som att de besöker oss kring jul. När julbordet dukats av kan jag höra hur någon citerar Taube: "Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen den var svart." Och jag kan se en frusen en sitta under filtar på platsen närmast brasan.

Det kan också vara min pappa som sjunger över sin konjak och jag själv som sitter där och huttrar. Det förgångna har kommit ikapp oss och på så sätt kan vi le och trivas i stället för att brista av saknad.


Julen -93 står det bakom detta fotografi.

onsdag 8 december 2010

SkrivPuff: Om något perfekt.

Jag springer efter. Jag letar. Jag söker. Jag justerar. Jag flyttar en millimeter hit. Jag flyttar fram. Jag drar tillbaka. Jag ändrar storlek. Jag lägger till skärpa. Jag byter plats. Jag förändrar. Jag gör om. Jag raderar. Jag gör högt. Jag gör lågt. Jag planerar. Jag funderar. Jag utvärderar. Jag städar. Jag organiserar. Jag märker. Jag putsar. Jag ändrar. Jag slipar. Jag vill ha. Jag vill uppnå. Jag eftersträvar. Jag nöjer mig bara med...

...något som egentligen inte finns.

Vänligen
Perfektionisten

tisdag 7 december 2010

SkrivPuff: Om att ha tid.

"Det enda vi har gott om är ont om tid." Så sa alltid Beson, den legendariske idrottsläraren från skärgården. Briljant man för övrigt, men det är ett sidospår. Han hade så rätt, gamle B. Vi har alltid bara ont om tid, för egentligen har vi ingen tid. Tiden är bara till låns. Hur mycket vi än vill fånga den så måste vi alltid lämna tillbaka den i slutändan.

Den tanken kan göra mig lite stressad ibland. När jag får låna massor med tid på en och samma gång blir jag nästan alltid lätt paralyserad och vet inte vad jag ska göra av denna fina gåva. Måste jag använda upp hela? Måste jag utnyttja varje liten vrå? När tidsutlåningen är snål är jag däremot expert på att använda varenda liten millimeter. Det är en konstig ekvation som inte går att rubba på. Men på det stora hela går det kanske ändå ett ut det där med användande av tid.

Vi har inte tid. Vi lånar tid. Och vi skapar tid för det som är viktigt. Det är viktigt att komma ihåg, att man faktiskt kan göra det. Det är ingen på tidsutlånginskontoret som skulle vara så elak att neka en förfrågan om att få låna lite extra tid till något viktigt. Familj eller vänner eller så. Till sådant har vi alltid tid, om än tiden bara är till låns.

torsdag 25 november 2010

SkrivPuff: Om skuld.

Jag vet att det inte står riktigt rätt till. Jag vet att det inte ska vara så. Och jag skäms lite grann för att det är som det är. Det är mitt fel. Förlåt för att jag bara ignorerar er. Ni som tar mig framåt varje dag. Ni som ger mig en grund att stå på. Ni som gör det möjligt för mig att göra allt jag gör! Förlåt för att jag inte ger er den ömhet och kärlek ni skulle behöva. Förlåt för att jag tvingade er att dansa i karaktärsskor i tre timmar häromdagen.

Förlåt, små fötter, för att jag inte bara ringer en vårdcentral, men jag har sådan förfärlig sjukhusskräck!

onsdag 24 november 2010

SkrivPuff: Om en värdering.

Tidigare i höst hade DN en artikelserie om människor som trappat ner, eller helt valt att avstå från alkohol. Alla hade de sina anledningar. Två unga tjejer var nyfikna på om man kunde festa utan sprit. En äldre man hade insett att alkoholen tagit över hans liv. Och jag tror att det var någon ung idrottande kille med också. Jag minns inte helt säkert.

Det var en bra artikelserie, men det som var mest intressant med det hela var det som publicerades några veckor senare. Redaktören för Insidan (delen i tidningen som gör dessa serier) hade fått så mycket upprörd respons från läsare som tyckte att DN minsann inte skulle komma med pekpinnar och säga att man inte ska dricka alkohol, så han var tvungen att skriva något slags försvarstal.

Då undrar jag för det första: var det verkligen det DN sa, att man inte ska dricka alkohol? Och sen, varför blir folk så upprörda när man väljer bort alkoholen?

Okej, mamma, jag tror att du vet fast du inte riktigt vill veta, men jag har haft perioder då jag druckit stora (jättestora) mängder alkohol. Det har varit väldigt festligt och väldigt roligt. Och jag har varit väldigt bakfull. Idag dricker jag väldigt sällan och när jag väl gör det väldigt lite alkohol. Anledning? Ja, vad spelar det för roll?

Det är just det som ger mig huvudbry. Varför måste man ha en anledning till att inte dricka alkohol? Det var aldrig någonsin en endaste gång en endaste person som frågade varför jag hällde enorma mängder alkohol i min inte så jättestora kropp. Men är jag ute på krogen och beställer alkoholfritt kommer alltid frågan: varför? Somliga undrar om jag kör bil. Andra tänker att jag kanske jobbar tidigt dagen efter (som om det skulle stoppa tjejen som ibland cyklade lite halvfull till jobbet klockan sex på morgonen).

Nej, jag tycker bara att jag fyllt min supkvot rätt fint och nöjer mig med en öl eller två någon gång när jag känner för det. Fritt fram för andra att supa på, det gör inte mig något, men sluta oroa er över att jag har en Loka i handen.



söndag 21 november 2010

SkrivPuff: Om ett namn.

- Hi, my name is Malin.
- What?
- Malin.
- Mary?
- Malin
- Molly?
- Maaaalin.
- Marleene?
- Malin.
- Marlin?
- Malin.
- Malin.

Efter bland annat tre somrar på Cypern och en termin i Frankrike har jag förstått att Malin inte är ett särskilt internationellt namn. Jag som tycker det känns ganska lätt att säga. Fast tydligen inte. Inte ens Pärlan, vars modersmål är svenska, lyckades få fram rätt bokstavskombination, utan tyckte att Milon var ett bättre alternativ. Oh well. Det har funkat rätt bra i sex år. Vi kör på det.

- Hi, my name is Milon.



söndag 14 november 2010

Grundskolan del fyra - Fröken.

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att hon verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.

torsdag 11 november 2010

Grundskolan del tre - Rasten.

Tillbaka till skolgården. Rasten! Som trogen läsare nu vet var jag ett fan av skolan. Jag gillade att lära mig och tyckte att lektionerna var roliga. Men det är klart, det var också festligt när fröken sa att vi skulle packa ihop och det var dags för rast. Vi lekte alltid så himla mycket på rasten.

Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.

I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.

En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.

Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.

SkrivPuff: Om ett oväder.

Som ett åskväder på öppet hav. Kulingvarning och kraftig nederbörd. För att inte tala om blixtar. Och på detta öppna hav, på denna gungande skuta finns inga livbåtar, inga flytvästar, inga livbojar. Det är bara att hålla i sig hårt, hårt. Sluta ögonen och hoppas att stormen ska passera. Att havet ska mojna.

Vid gryningen är det i regel lugnt igen. Men besvikelsen är total då huvudvärken är kvar när jag slår upp ögonen efter en stormig natt. Tack för det. Trevlig torsdag

tisdag 9 november 2010

SkrivPuff: Om en trend.

Vi springer så fort vi bara orkar för att kunna hinna med. Hepp! Det där ska vi ha! Hepp, hepp! Nu gäller detta! Fixa, skaffa, styra upp. Det är vad som gäller. Det är rätt. Det är riktigt. Och vi gör det bara. Jamen vi göreba. Vilken lycka i själen. Vilken lycka i livet. Vi är på  rätt spår. Det ser vi på myrorna som bär samma barr åt samma håll som vi.

När makten bloggar om dagar utan mascara och gummistövlar i regnoväder, då kan vi göra detsamma. Fram tills dess är det bäst att passa sig. Passa dig! Och passa dig för att komma på efterslänten. Det är ingen som springer med stafettpinnen åt dig. Du måste lista ut själv. Och du vet att du måste. Det finns inga genvägar till lyckan.

Det finns bara ett rätt. Där tights har blivit legitima byxor. Där ogilla hundar och barn är socialt självmord. Där Facebookfri är utanförskap. Där nej till alkohol måste försvaras. Spring nu fort som fan. Annars hinner du ju inte med! Tvåa på bollen...

Inte konstigt att man tappar andan.

torsdag 28 oktober 2010

Grundskolan del två - Musiken.

Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.

En dag, för inte så länge sedan, brast jag ut i spontansång och min syster hakade genast på. Helt otippat kunde vi båda låten som går ungefär i stil med "Tiiinaaa! Sololo cha. A siiiina, kobolowa". Låten hade vi så klart fått lära oss av Göran Dubbelve. Den var afrikansk och man kunde sjunga den i kanon med en annan vers också. Det vi började undra när vi sjöng vårafrikanska sång var om det finns fler människor i världen som kan den. Någon i Svea Rike? Någon i Afrikat?

Jag skulle vara evinnerligt tacksam för svar. Tacksam är jag hur som helst för de spår som Göran Dubbelve lämnat hos mig för evigt. Så festligt det var att gå i grundskolan!

onsdag 27 oktober 2010

Grundskolan del ett - Skolstart.

Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.

Det var roligt att komma tillbaka till skolgården och åka linbana och hoppa hopprep. Skolstarten var alltid fylld av spännande upptåg ute i den friska höstluften. Vi plockade blåbär i skogen, målade av träd och pressade löv till bokmärken. Det var lite pinsamt att komma till skolan i gympadojjor när det var utedag, men för det mesta hade mamma koll på när gummistövlarna skulle med.

I årskurs ett hade tjejerna sovmorgon på måndagar. Det var inte riktigt rättvist, tyckte jag, vi missade ju så mycket tid i den fantastiska skolan då. Annars var det mesta med skolan bara bra.


Årskurs 1.

måndag 25 oktober 2010

SkrivPuff: Om ett frö.

"Skriv om ett frö." Det går inte att skriva om ett frö. Det går inte att skriva om ett frö. Allt är frön. Hela jag är ett enda stort frö. Kan man säga. Jag tänker i frön. Jag planterar frön. Jag odlar frön. Jag tar hand om och vårdar frön. Jag skördar frön. Jag äter upp vissa frön och andra låter jag bara svaja för vinden.

Om du skulle vara på studiebesök en dag i min hjärna skulle du kanske förstå på ett ungefär. De ligger där och gror i mig. Alla sorter. Stora, små, långa, korta. Ibland är det trevligt. Ibland inte. För det mesta lyckas jag plita ner dem och få dem ur systemet. Jag undrar om det är när jag inte gör det som jag exploderar. Eller snarare imploderar. Ja, du ser, ur ett frö växer ett annat och så där håller det på.

Det går inte att skriva om ett frö. Det finns alldeles för många frön i världen, min hjärna. Jag lämnar WO och återkommer till morgondagens puff. Frö ut.


söndag 24 oktober 2010

SkrivPuff: Om att rätta till.

Det är lätt att säga nej när man en gång trampat snett
Stänga ner och stänga till
Tänka att man aldrig mer vill
Inte känna, bara stå still
Så vad gör man när man hamnar ur balans
Vågar man ge det en chans
När hjärtat bjuder upp till dans
Som sveper och virvlar så vackert och nätt
Ja, ta ett steg, gör om, gör rätt.

onsdag 20 oktober 2010

SkrivPuff: Om svamp.

Jag gillar P4 Extra med Lotta Bromé. Programmet tar ofta upp aktuella händelser och nyheter i världen. Till skillnad från en vanlig nyhetssändning diskuteras världslägen, stora som små, och man har tid att själva reflektera och tycka och tänka lite. Sedan har Lotta en bra radioröst också.

Häromdagen ringde Lotta upp en kvinna från, ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men någonstans i de svenska skogarna. Denna kvinna var en flitig svampplockerska. Hon brukar promenera ut från sitt hus och plocka svamp i närliggande skogar tillsammans med hunden. En dag bestämde sig kvinnan för att utforska nya områden, så hon tog bilen en bit bort. Nu är jag ingen svampplockerska själv, men jag kan tänka mig in i situationen där kvinnan blev så ivrig av alla de skatter hon såg så att hon glömde bort både tid och rum. Vips, var hon nästan lite vilse och det började skymma.

Kvinnan tänkte att det var väl dags att hitta tillbaka till bilen, så hon började traska med påsar fulla med svamp. Och vips, satt hon fast i ett kärr. Ända ner till midjan sjönk hon. Dramatiska ögonblick följde och hunden blev nervös och ängslig. Som tur var slutade denna historia lyckligt och några timmar senare kunde kvinnan värma sina fötter hemma vid brasan.

Svampen kom aldrig med hem. Tyvärr. Vem har ork att bära på svampar när man krigar sig ur ett kärr? Det var så klart lite tråkigt, med tanke på ansträngningen, men jag tänker att kvinnan i de svenska skogarna ändå var rätt lycklig att det var ett kärr hon trampade i och inte på en landmina. För då, vips, hade både hon och svampar varit stuvning. Bara sådär

måndag 18 oktober 2010

Var köper du dina magneter när du turistar?

Även i dag har jag haft den stora lyckan i livet att få lyssna på denna fantastiska föreläsare som redan utfört två underverk (alltså, om hon ändå skulle få läsa detta, vilken egotripp!). Jag blev så upprymd och full av tankar och idéer så jag gick hem från Handels i rekordfart.

Dagens ämne rörde turismindustrin och arbetsmarknaden. Ja, personen som jobbar i hotellreceptionen är en del av turismnäringen. Det känns väl ganska självklart. Men strippan som du kan beställa upp till rummet då? Hon som jobbar på det hotell dit resejättarna skickar sina kunder. Det är väl knappast någon som vill ta på sig ansvaret för henne, men hon jobbar där. Och hon är faktiskt i allra högsta grad en del av turistnäringen. Läs gärna ordet igen, turistnäring, så du får smaka riktigt ordentligt på det. Och vem har ansvar för att sexhandeln, sexturismen, är en armslängd bort och löper sida vid sida med den gigantiska marknad i Bangkok som samtliga stora researrangörer rekommenderar varje resenär att besöka?

Ni som känner mig vet nog att jag kan vara ganska hård när det kommer till frågan om ansvar. Jag anser till 99 % att den enskilda individen alltid och jämt har det absolut yttersta ansvaret för sina handlingar. MEN! Som språkvetare och allmänt vaken människa accepterar jag att det finns undantag som bekräftar den regeln. Industri, näring, marknad, media. Det finns enorma krafter i vårt samhälle som vi faktiskt, som små enskilda individer, kan ha svårt att värja oss mot.

MEN! Här kommer ett till men. Är det ändå inte små enskilda individer som i grund och botten ligger bakom dessa krafter? Ni vet, många-bäckar-små-tänket. "Krafter" i samhället är inte något som skapas av osynliga väsen. Vi är alla med och skapar dessa. Och har inte då de yttepyttesmå krafterna som bidrar till de stora krafterna, i det här fallet researrangörer och dess medarbetare, ett ansvar att åtminstone upplysa, informera och ta moraliska ställningstaganden? Jag tycker det.

Jag tycker, att för att individen ska kunna ta sitt yttersta ansvar så behöver individen informeras och det finns de som är kunniga samt har makt att sköta den biten. Sedan får det väl vara upp till var och en om man är sugen på att köpa magneter i Bangkok bredvid mannen som står och säljer kvinnors underliv, eller om man hellre tar en tuktuk några kvarter bort. I don't know. Jag har aldrig varit i Bangkok. Men ni fattar väl grejen?

Flickan från förr.

Ibland tänker jag att jag föddes alldeles för sent. Tänk att få leva i en tid då allt till synes var mycket enklare (tack på förhand, kära besserwisser, jag vet att enklare förr-i-tiden-föreställning exkluderar sådant som pest och annat mörker och så gör även jag i mina drömmars värld). Tänk att få leva i en värld där Kina inte led av vattenbrist, där naturens mångfald inte var hotad och där fiskarna i Mälaren inte bar på cancerframkallande gift.

Tänk att få springa omkring med Emma Woodhouse, Elizabeth Bennet eller systrarna Dashwood. Ja, okej, jag vet att detta bara är fiktiva kvinnor i långa klänningar, men nog har det funnits riktiga versioner av dem också. Tänk att få sitta vid en öppen eld med självaste Jane Austen i egen hög person. Vi hade kunnat doppa våra fjäderpennor i samma bläck och ge varandra inspiration och feedback.

Jag skulle inte ens behöva gå så långt bak i tiden. Det skulle vara fint också att leva i samtid med min egen farmor. Vi skulle kunna plocka potatis tillsammans (vilket vi också gjorde när det begav sig!). Hon skulle kunna lära mig sy. Jag skulle kunna måla hennes porträtt. Vi skulle kunna hålla varandras hand när våra män var ute i Kriget. Och det skulle räknas och vara nog.

Ja, ibland tänker jag att det skulle vara fint att leva i en tid när man inte hela tiden behövde tänka på om man räcker till. Enklare, helt enkelt.


söndag 17 oktober 2010

SkrivPuff: Om ett bett.

Dags att börja bita i lite utmaningar. Och vips så hoppar hon fram, Fröken PÅ. P som i prestation. Å som i ångest. Hon vill flyga högt och tänka djupt. Sväva ut, men med kontroll. Och så tar hon, som så många gånger förr, ett alldeles för stort steg tillbaka. Och så ber hon en stilla bön (fast till vad vet hon inte riktigt, för troende är hon knappast) att hon återigen ska finna det lugn som själen hade den där sommaren för fem år sedan. Då det var värt att uppmärksamma att hennes bästis älskade is och att hon själv hade ett bett på foten. Längre än så kommer hon inte, Fröken PÅ.

måndag 20 september 2010

Sverige och demokratin.

Den tjugonde september tvåtusentio känns det omöjligt att inte tycka och tänka lite kring demokrati-Sverige. Ni vet, när svenska fotbollslandslaget vinner en match har vi vunnit. Vid förlust har de spelat dåligt. Denna dag, den tjugonde i september år tvåtusentio, är det vi som har röstat in ett främlingsfientligt parti i vår riksdag. För det är så det är tänkt det här med demokrati. Alla har rätt att göra sin röst hörd och sen ska vi lyssna och agera utifrån det.

Demokrati är vackert, men demokrati får aldrig någonsin vara på bekostnad av människors lika värde. Därför tycker jag att det är beklagligt, väldigt beklagligt att vårt Sverige från och med i dag har ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen.

Att det finns så mycket okunskap och brist på medmänsklighet i vårt, enligt rykte, så progressiva land gör mig bestört. Jag flaggar för mångfald och människors lika värde. Det hoppas jag att kommande regering också tänker göra, trots det som vi, demokrati-Sverige, har ställt till med.




En amerikan och en italienare under den svenska flaggan i Menton, Frankrike.

tisdag 29 juni 2010

Kunskap är makt. Men tyvärr inte för alla.

I dag stod jag, med 225 högskolepoäng inom humaniora i ryggsäcken, och sopade en verkstad och plockade upp sand och oljiga papper och sånt. Jag är mycket nöjd över att få jobba och inte rädd för att ta i eller bli skitig. Nej, det ska ni veta, hög arbetsmoral är jag nog född med, vad det än gäller. Och detta är ju faktiskt bara ett tillfälligt jobb som gör att jag som student ska överleva sommarmånaderna, vilket gör att det inte spelar mig så jättestor roll att det inte är det minsta kopplat till mina hp i humaniora. Men detta fick mig att tänka till. 

Jag tänkte på alla de hjärnkirurger, kärnfysiker, litteraturvetare, barnskötare, sjuksköterskor, brandmän, dataingenjörer och så vidare och så vidare som tvingats bort från sina hemländer, alltså lämnat dem på grund av tvång, och kommit till, exempelvis, landet Sverige. Här har de fått en sopborste i handen och ska minsann vara jävligt glada att de har ett jobb. Så vill inte jag att det ska vara.

Jag vill att man ska få jobba som hjärnkirurg, kärnfysiker, litteraturvetare, barnskötare, sjuksköterska, brandman, dataingenjör och så vidare och så vidare när man faktiskt har lagt ner tid och möda och pengar på att utbilda sig till det. Jag vill att man ska få jobba som det vart i världen man än styr sitt skepp. Jag vill att folk ska lämna sina hemländer av egen fri vilja, inte av tvång. Och jag vill att man ska ge människor möjligheten att göra det de är bra på.

Under tiden jag själv funderar på vad jag är bra på och vad jag egentligen ska göra av mina 225 ihopstuderade högskolepoäng fortsätter jag att sopa och göra annat slitjobb. Det finns ändå några tillfällen då man bara måste jobba för jobbandets skull.



fredag 28 maj 2010

För den fransktalande.

Gal, amant de la reine,
alla, tour magnanime,
galamment de l'arène
à la Tour Magne Nîmes.

Språknörderi när det är som bäst.

torsdag 27 maj 2010

Tack till Ted.

Bara en sak till innan jag helhjärtat dyker ner i böckerna för kvällspasset. Tack Ted Gärdestad för ljuva melodier och vackra texter. Sådant kan man också använda språket till.

När vi växte upp lekte livet
vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att
vår framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt




onsdag 5 maj 2010

Varför säger man så?

Alltså, vi fnissar ju åt olika saker i livet.

I morse tappade jag en gaffel i golvet och försökte komma ihåg vad det är min mamma brukar säga. Betyder det herr- eller dambesök? Jag trodde dambesök, men var inte riktigt säker. När jag senare läste min kurslitteratur fick jag svaret. Jag hade rätt! Och jag fick också veta varför man säger så. Det är gammal rysk tradition. En tappad kniv betyder herrbesök och en tappad gaffel betyder dambesök, vilket helt enkelt baserar sig på ordens genus i det ryska språket. Kniv är ett maskulint ord och gaffel ett feminint. Sådant fnissar jag åt.



tisdag 4 maj 2010

Mix and match.

Under dagens lektion pratade vi om infomercial, vilket vår fantastiska lärare snabbt översatte till infoklam. Givetvis! Vidare undrade han om vi tänk på att Hajk faktiskt var ett program av karaktären edutaining. När jag gick hem funderade jag lite på vad man skulle översätta det till. Utbållning?

Hihi.

måndag 3 maj 2010

Det är bara så att jag måste få det ur mig.

Ju mer språk jag studerar, desto mer språkpolis blir jag. Inte så konstigt kanske. Jag är absolut inte kaxig nog att påstå att jag själv är en språkgud (vissa ord lär jag mig varken att stava eller att använda), men det kliar så fruktansvärt i ögonen när jag läser dåligt skrivna texter i seriösa sammanhang. Det är inte okej att stava fel eller använda fel pronomen i en text på en seriös hemsida. En skribent måste hålla sig till ämnet i ett reportage som ska tryckas i en tidning som ska tas på allvar. Skärpning! Mer språkvård åt folket. Det var bara det.

torsdag 15 april 2010

Ur: Svensk Rättstafnings-Lära.

Är det någon där ute i cyberspace som känner sig lite osäker på hur man stavar några av svenskans vokalljud? Det är inte så svårt. Jag delar här med mig en liten godbit av Carl Jonas Love Almqvists Svensk Rättstafnings-Lära från 1829. Jag citerar:

Regel 1.

Ljuden a, e, i, o, u, y, ö, tecknas med bokstäfverna a, e, i, o, u, y, ö.

Emedan stafningen här är alldeles naturlig, faller den af sig sjelf för Gossens öga och tanke, hvarföre den icke behöfver genom enkom öfning inskärpas.

torsdag 11 mars 2010

Om jag tror på mitt kontor, blir det så när jag blir stor?

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
som inte är i samma hus där jag bor
när jag blir stor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
kanske att folk säger bonjour
på mitt kontor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
där ska jag gå omkring i sköna skor
på mitt kontor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
min granne får gärna vara spanjor
när jag blir stor




tisdag 2 mars 2010

Come fly with me.

Det är något med flygplatser. Något mer än bara stress, väntan, förväntan och hålla-reda-på-alla-grejer. Jag får inspiration till livet varje gång jag är på en flygplats. Det är knappast i det syftet jag reser. Det är i alla fall inte på flygplatsen jag från början tänkt söka inspiration, men det är där jag hittar den. Eller snarare där den hittar mig.

Den här tanken slog mig när jag i går satt på Frankfurts Internationella flygplats. Europas största som enligt Wiki (alltid Wiki) år 2009 trafikerades av 
50 937 897 passagerare. Det är väldigt många passagerare. Väldigt många människor på en och samma plats. Säg att vi slår ut det på årets alla dagar. Det blir då 139 555 passagerare per dag. Olika människor med olika startpunkt och slutdestination.

Någon åker hit och någon åker dit. Det är någon som jobbar med det och någon som sysselsätter sig med det. Och det ger mig inspiration. På en flygplats vandrar det omkring så många typer av människor med så varierad packning i sina ryggsäckar och mitt bland detta myller sitter jag. Jag har också en ryggsäck med både det ena och det andra. Alltid passet, så klart. Det viktigaste att ha med på resan är givetvis sig själv. Utan sig själv får man inte gå igenom gaten.

Innan jag går igenom gaten hinner jag inspireras av så många resenärer. Brunbrända backpackers, korrekt klädda kostymnissar, jublande japaner, skrikande småungar. Ja, till och med den sura smålänningen på bänken bredvid påverkar mig (note to self: bli inte bitter!). De kan se världen, de kan göra affärer, de kan uttrycka sina känslor. Och ingen av dem ser ut att vara något annat än helt vanliga människor. Precis som jag. Så då borde väl det betyda...?

Jag tar med mig själv och går ombord på planet. Lämnar flygplatsen och flyger iväg mot nya äventyr. Lite mer övertygad om att om de kan, så kan väl jag också. Kort och gott, fylld med lite mer inspiration.




tisdag 9 februari 2010

Och så var det med den saken.

Efter handuppräckning i klassrummet kunde vi lätt konstatera att nästan alla fått lära sig att det är fel, fel, fel att börja meningar med och och men. Det sa de till mig också. Men inte brydde jag mig om det, inte. Det här med att läsa språk handlar egentligen om att lära sig att det man lärt sig är bluff och båg. För det mesta. Och sen får man veta att man ska göra fel för att det ska bli rätt och snyggt. Lite förvirrande, kan tyckas, men jag är med på den linjen. Man får bara göra fel om man vet att man gör fel. Eller, får och får. Klart man får göra fel, men då blir det ju fel. Däremot kan fel bli helt rätt om man gör fel på rätt sätt.

Hur som. Det här med regler var det. Nu har jag verkligen fått det svart på vitt att den här och&mengrejen faktiskt bara är bluff och båg. Det finns ingen grammatikbok som säger något om detta. Näpp. Det som ges är lite tumregler för när det är opassande att börja meningar med ovan nämnda konjunktioner, men i övrigt säger Språkriktighetsboken att "för texter av mer avancerat slag än elvaåringsuppsatser måste den tumregeln överges." Tadam!

Och så var det med den saken. Men man ska nog ändå vara försiktig.