måndag 28 september 2015

Sånt som jag lärt mig: fel är också okej.

Måndag.

Måndag. Måndag. Måndag. Mången måndag ska man då måsta genomlida. Det är något med veckans första dag som känns så motigt, så ofta. Så också i dag. Började morgonen med att krama mamma och pappa hej då. Efter ett besök här som i vanlig ordning kändes för kort. Blä. Jag tycker inte om några avsked. Även detta följde med gråt i halsen hela dagen.

En sak som jag försökt lära mig, och har lärt mig lite grann, är att enstaka situationer inte behöver definiera hela min tillvaro. På samma sätt är det med känslor, tankar, tillstånd. Det gäller även för mer konkreta händelser och prestationer.

En dålig dag på jobbet där jag inte tycker att jag levererat betyder inte att jag är på gränsen till intelligensbefriad och inte borde fått gå ut grundskolan. En ledsen dag betyder inte att jag gått ner mig i en depression. En konflikt betyder inte att jag är en dålig människa.

En måndag som är som en måndag kan dessutom faktiskt vända. Som vanligt var det i träningskläder, med egna kroppen som verktyg, som jag motade bort gråt i halsen och vände upp-och-ner på känslorna i kväll.

Det är så skönt att veta att det går att göra om och göra rätt. På så sätt blir veckans första dag bra efter ett tag. Nog kan det bli fint ändå, även om man har lite att jobba på. En fin omgivning hjälper till exempel alltid.


torsdag 24 september 2015

Kom, kom, komma!

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i alla dagar. Som en torsdag som denna, när man snoozar lite för länge, är stressad redan innan dagen har börjat och egentligen lite för hungrig för att cykla till jobbet med frukostmackan i packningen i stället för i magen. Hur ska en sådan dag bli?

Det är lätt att tänka att det kommer bli en dålig dag, tills en kollega studsar upp till ens skrivbord och upplyser om att det är skiljetecknets dag. Entusiastisk och omtänksam. "Jag tänkte jag måste ju säga det till dig!"

Det tänkte han rätt i, för det gjorde mig glad. Och påminde mig om att det faktiskt alltid finns någon slags anledning att fira.

Resten av dagen flöt kanske inte riktigt på i en yra av festligheter, så som man skulle vilja fira världens alla skiljetecken, men så är det vissa dagar – och det är ju okej. Jag fick i alla fall en väldans massa text skriven och det är väl kanske någon slags hyllning i alla fall.

Anyways, hatten av. För både skiljetecken och något bra i alla icke-bra dagar.


onsdag 23 september 2015

Tisdagarna i livet. #livetsbästa

Tisdagarna i livet alltså. De är precis så som livet ska vara. Det är inte mycket som saknas för att pricka av i princip allt jag gillar mest i världen.

Först jobbar jag några timmar, sedan är jag studieledig. Får grotta ner mig i grammatik och bli en del av den underbara universitetsvärlden igen. På eftermiddagen tränar jag tjejerna, hänger kvar i hallen med middag och språkböckerna tills jag får träna själv. Då kommer magin verkligen.

Det gäspas lite vid 20, men klockan 21 är det bara att kötta på. Och som det köttas. Grupptrycket är, som bekant, den bästa vägen till framgång och i kväll körde jag tack vare detta medel mina första flickisar på flera, flera år. Det var så roligt så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. (För den oinvigde: en flickis är alltså som en handvolt, fast bakåt, kan man säga.)

Passet avslutas alltid med en rejäl omgång fys. Och finns det någon roligare variant än gympafys med egna kroppen? Svar: nej. Det som alla moderna träningsmänniskor kallar CrossFit har vi gymnaster i alla år bara kallat – styrka.

Efter en så speedad eftermiddag och kväll är det svårt att varva ner och sova. Nästintill omöjligt faktiskt. Kanske borde jag ta för vana att yoga ner mig lite i varv innan läggdags. Och då verkligen få med allt livets finaste på en och samma dag.

Tisdagarna i livet alltså. Potentiellt veckans bästa dag. Vem hade kunnat ana? En blyg liten tisdag bara.


söndag 20 september 2015

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.


torsdag 17 september 2015

Skillnader och likheter.

När man har varit med om något mindre trevligt vill man helst undvika att vara med om det igen. Det är inte alltid exakt samma situation, men närliggande hot. Ni vet, har man ätit en dålig skaldjurspasta är räkfrossa inte särskilt lockande. Har man brytit armen när man åkt snowboard är det lite läskigt att ställa sig på en bräda igen.

Har man smakat på livets mörkaste sidor är det obehagligt så fort det börjar skymma minsta lilla. Och det ska du veta, ibland blir jag livrädd och tror att jag ramlat igen. Känslor och tankar kan komma så snabbt och så nära inpå. Allt känns likadant. Lika hopplöst. Lika håglöst.

Men. Det finns ett men. För det finns så otroligt många skillnader. Och när jag börjar räkna dem förstår jag att det inte alls är på väg att bli konstant beckmörkt, det är bara tillfälligt. För det är så mycket som ändå går.

Det kan vara svårt att förklara, och säkert låta löjligt och litet, men det är en seger att orka läsa hela tidningen, måla naglarna och dricka en kopp te på kvällen. Det är en vinst att packa upp dagens väska och förbereda morgondagens, göra i ordning matlådor, vattna blommor, öppna ett brev. Varenda steg jag tar utan motstånd känner jag skillnaden. Nu jämfört med då. Före jämfört med efter.

Jag skräms av likheterna som ibland smyger på, men använder skillnaderna som skydd och sköld. Nu orkar jag det. Och jag firar så många små segrar varje dag. Du skulle bara veta vilken fest det är.