Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.