fredag 29 januari 2016

Jag ska outa en sak.

TGIF. Skål! Eller?

Jag har i omgångar i mitt liv experimenterat med alkohol på olika sätt och vis. För många år sedan mest på det viset att jag, troligen väldigt omedvetet, försökte undersöka gränsen för hur mycket jag kunde dricka. Ganska mycket kunde det ändå vara i vissa perioder i livet. Nu på senare år har testerna mest varit de motsatta. Hur lite och hur sällan kan jag dricka alkohol?

För något år sedan bestämde jag mig för att inte dricka en droppe på en månad. Jag var inne i ett bra träningsflow och snubblade över någon artikel om hur dåligt minsta lilla alkoholintag påverkade kroppen. Värt att testa, tänkte jag.

En månad blev två blev tre blev nästan fyra tror jag. Jag vill inte minnas att jag blev någon superatlet på kuppen (jamen det förstår väl jag också, att det är andra saker som spelar roll för fysiken), men jag vill minnas att jag mådde väldigt bra psykiskt av att avstå.

Ibland behöver man hjälpa sig själv på traven på olika plan i livet. Göra mer av sådant som är bra, mindre av sådant som är dåligt. Jag har redan så många laster i livet. Jag dricker alldeles för mycket kaffe, varje dag och ofta. Jag sover för lite och jag älskar socker, vete, fett, mjölkprodukter. Allt sådant som folk dieatar omkring. Men jag vill inte det. Jag kan bara tänka mig att släppa på en sak.

Sagt och gjort, i går bestämde jag mig för att jag inte har lust att dricka någon alkohol fram till Göteborgsvarvet, när nu det är. Slutet på maj någon gång. Jag var till och med så formell så jag skakade hand på det. Och det kändes finfint.

Så. TGIF. Skål! I typ kaffe. Eller min nya favorit: råsaft.

Så är ju bästa fredagskänslan. Svettig efter träning. Tror jag just här hade boxats.

tisdag 19 januari 2016

Så som man vaknar.

Häromdagen hade jag en sådan morgon då allt bara var exakt precis så jag alltid vill att en morgon ska vara. Det är inte klockan som väcker, utan kroppen. Det är rätt temperatur i rummet. Inte för kallt, men inte heller för varmt, så det är så där supermysigt att ligga under täcket. Och sinnesstämningen är bara allmänt fin. I dag var inte en sådan morgon.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag försovit mig. Efter tio minuter var jag i alla fall ute genom dörren, pulsade genom den stora snödrivan och tog stora kliv fram till hållplatsen. Ca 2 min. Men perfekt. 

"Oj, vad mycket det har snöat nu alltså", hann jag tänka och sedan inse att de där cirka 2 minuterna gick ganska långsamt. Men så var det ju så klart inte, för de var inte 2, utan snarare 12. Och det kom ingen spårvagn. Vad göra? Ja, precis som de flesta andra var det bara att börja gå.

Sällan har så många göteborgare startat sin dag så hälsosamt som i dag, med en redig morgonpromenad i snömodd. Festligt. Med ett par rejäla skor och en mindre tung och oskön väska hade det faktiskt varit en ganska angenäm upplevelse. Jag hann tänka att jag borde promenera till jobbet oftare.

Resten av dagen förflöt dock med en lite kaosiga känsla, det var som om hela stans trafikkaos smittade av sig till min hjärna. Jag blev liksom inte bättre än lite försovd, lite snömoddig och lite out of order. Avrundade dagen med att skotta bort en stadig plogvall för att kunna parkera min bil. Sen blev det inte så mycket mer. Så blev den snöiga dagen. Typ så som jag vaknade.

Och nu tänker jag gå och lägga mig. För att förhoppningsvis vakna upp med den där mer harmoniska känslan i morgon. Ett som är säkert är i alla fall att snön gör mig djupt lycklig i själen, så den får gärna ligga kvar. 




tisdag 12 januari 2016

Energipåfyllning, tack.

Jag vill så gärna träna. Jag behöver det för att väcka min hjärna. Jag behöver få svettas ut all mosighet och vässa muskler och tankar. Men det gör jag inte.

Vad jag gör? Hostar och pendlar mellan lite ont i halsen och sjukt mycket ont i halsen. Det är inga svettiga feberattacker, men sover gör jag inte ändå. 2016 har inte direkt börjat som hälsoåret, om man säger så.

I kväll drog vi igång gymnastikterminen för tjejerna. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska fortsätta träna själv, men efter en kväll i hallen lutar det åt ett ja. När man väl börjat att volta igen vill man gärna fortsätta göra det. Det är lite som en drog. Som träning är i största allmänhet för mig. Att pumpa ur kroppen för allt vad den orkar är precis det som gör att den orkar.

Energipåfyllning, tack. Jag yogar lite försiktigt och försöker skicka fina tankar till min kropp så den ska förstå att den är välkommen att bli pigg. Det blir ju som en ond cirkel det där: sjuk, ingen träning, ingen energi, ingen ork, tränar ändå, mer sjuk, ingen energi, försöker träna lite till, blir less och sur.

Tips på dunderkur mottages tacksamt. Tills vidare fortsätter jag intala mig själv att i morgon är en bättre dag.


torsdag 7 januari 2016

Bara lite tulpaner som saknas.

Enligt reglerna får man ju faktiskt vänta till tjugondag Knut innan julen bör städas ut, men jag har blivit som mamma. När alla lämnar föräldrahemmet för att återgå till vardagen vill hon ta ner de rutiga gardinerna och plocka bort pyntet från tallen, oftast en vecka innan Knut säger ut. På den tiden jag fortfarande bodde hemma förstod jag inte varför hon hade så bråttom, men nu verkar hennes resonemang helt rimligt.

När jag var liten ville jag suga på julkaramellen så länge jag bara kunde. Det vill jag förvisso även i dag, men vemodet tar över, när jag vet att allt det riktiga är över. Hur mysigt det än är med julstjärna och tomtar blir de bara en del av ett ältande när december slår över till januari och julledigt återgår till vardag.

Handlingskraft har inte direkt varit mitt signum senaste veckan, men i går tog jag den energi jag hade och städade bort allt julpynt. Gamla lampor på nya ställen, lyktor i andra kombinationer, favoritgardiner som flyttas runt bland fönster. Nu finns en ny känsla av mys här hemma. Det enda som saknas är en redig bukett tulpaner.

På sjukfronten annars intet nytt. Jag hade en ambition att gå till jobbet i morse, men när klockan ringde efter en natt där jag vaknat en gång i timmen på grund av hosta, sprängde huvudet och jag undrade om jag hade feber. En vilodag till då. Men nu har jag bestämt mig för att jag är frisk. Det är så mycket roligt i vardagen som väntar. Som att gå ut och köpa tulpaner, till exempel.


onsdag 6 januari 2016

Frånvaro för att vara i nuet.

Under den härliga julhelgen passade jag på med det mindre härliga att bli sjuk. Jullovet innebär ofta en del horisontalläge i underställ och tjocksockar, men nu blev det liksom lite extra mycket. Och väldigt ofrivilligt. 

Sedan en vecka tillbaka har jag nu snorat och vänt ut-och-in på mina lungor genom oändliga hostattacker och det vill liksom aldrig ge med sig. Fast jag försöker faktiskt. Minus att jag åkte lite slalom mitt i kraxandet, men vinterluft kan ju också göra gott, tänker jag.

Det går ofta ganska långt innan jag sjukanmäler mig och ställer in, men de senaste dagarna har jag nu bara legat och bara varit. Otroligt stressande i själen. Jag har lite svårt att se hur det ska göra mig piggare, men det ska tydligen vara så.

Mina tankar flyger i väg till måsten och borden och jag får hög puls, trots soffläget. Jag fick en liten knäpp på näsan som påminde mig om att jag kanske behöver en kort stunds frånvaro för att samla mig till att kunna vara i nuet. Ja, kanske är det så. Det är så lätt att glömma.

Kanske kan det räknas som någon slags mindfullness, att ligga och stirra på sina tjocksockar och bara undra när hostan och ont i halsen ska försvinna. Det är väl okej på sitt sätt.


tisdag 5 januari 2016

Bästa botemedlet just nu.

Jag blir alltid lite ledsen den här tiden på året. När julen är över och allt mys liksom försvinner. Jag ser mig omkring i lägenheten och tittar på allt julpynt som spred magi och förväntan när det kom upp och förgyllde decembermörkret. Den intensiva längtan som tar plats i kroppen inför att få resa hem och fira jul gör sig påmind och jag blir så vemodig när jag slås tillbaka till verkligheten att allt är förbi.

Decembermyset är myst. Norrlandsjulen är firad. Familjehänget är hängt. Och så har jag lämnat mitt hemma-hemma för mitt andra hem. Det är inte utan att jag känner mig lite modfälld. Men genom åren har jag lärt mig hur saknaden återigen byts ut mot förväntan och pepp.

Bästa botemedlet mot Post Ume Depression är att köpa en ny flygbiljett hem. Det gjorde jag precis. Tummen upp för Malmö Aviations direktflyg, snabbast och billigast, det var liksom ett klipp jag inte kunde motstå. Och nu kan jag börja räkna ner igen. Den känslan är långt mycket bättre än den som saknar ett besök som precis har varit.

Minus utmattande förkylning och råjobbig hosta fick jag nu en ganska fin känsla i kroppen. Jag är så evinnerligt glad att jag faktiskt har förstått att det inte är så långt hem ändå. Vi ses om några veckor.


söndag 3 januari 2016

Utvärderingen.

Runt jul och nyår är det så dags att reflektera kring året som gått. Alla gör det, för när det blir nytt år ska nya saker hända, så säger vi. Jag hänger väl bara med i strömmen antar jag, för jag funderar också, och ser tillbaka på allt som varit.

Just i år känns det som om det vore en examen, låt mig förklara varför.

Just i dag tänker jag på en dag som måste ha ägt rum för ganska precis ett år sedan. Jag minns inte exakt datum, men det var någon av årets allra första dagar och det var årets värsta dag. Dagen för återresa efter hemresa till jul. Jag avskyr den dagen. Och särskilt just då.

Det var egentligen inte 2015 som var det dåliga året, även om det innehållit många, långa, tunga timmar. Det var egentligen 2014 som var det dåliga året, då allt la sig på hög och till slut exploderade.

Just den där dagen, en av de första under 2015, kom all press och stress och ångest och oro upp och ut för första gången på allvar. Jag har aldrig gråtit så mycket, hysteriskt varvat med utmattat, under en och samma dag. Mellan snyft och snor förstod jag att det kanske inte stod rätt till.

Jag vankade av och an i mina föräldrars sovrum. Hade min äldsta bror i luren och hans vanligtvis ironiska ton var lagd åt sidan. Nu sa han åt mig på skarpen. Nu tyckte han det var dags att ta tag i problemet. Och jag minns vad han sa när jag försökte förklara allt jag behövde göra och allt jag måste prestera och prioritera.

”Okej, nu har du testat det. Nu testar du något annat i år. Kom hem oftare. Tänk på dig själv. Så utvärderar vi om ett år och ser hur det har varit.”

Jag har varit hemma och hälsat på mer än något annat år. Har slutat säga ja till allt. Har börjat tänka efter. Har släppt taget om oro, har släppt in människor nära. Har insett att gammal är väl kanske ändå äldst, för käre bror, när jag utvärderar 2015 blev det bättre än jag alls vågade tänka.

Det är en av årets första dagar. År 2016, vad det nu egentligen skulle spela för roll. Jag har packat min väska och i eftermiddag åker jag tillbaka efter en lång julledighet. Det känns i hjärtat, som alltid, men den här gången vet jag att det går över och jag vet att det blir bra.

Om jag ska utvärdera 2015 års taktik ger jag den två tummar upp och fortsatt förtroende. Gott nytt!