tisdag 19 januari 2016

Så som man vaknar.

Häromdagen hade jag en sådan morgon då allt bara var exakt precis så jag alltid vill att en morgon ska vara. Det är inte klockan som väcker, utan kroppen. Det är rätt temperatur i rummet. Inte för kallt, men inte heller för varmt, så det är så där supermysigt att ligga under täcket. Och sinnesstämningen är bara allmänt fin. I dag var inte en sådan morgon.

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag försovit mig. Efter tio minuter var jag i alla fall ute genom dörren, pulsade genom den stora snödrivan och tog stora kliv fram till hållplatsen. Ca 2 min. Men perfekt. 

"Oj, vad mycket det har snöat nu alltså", hann jag tänka och sedan inse att de där cirka 2 minuterna gick ganska långsamt. Men så var det ju så klart inte, för de var inte 2, utan snarare 12. Och det kom ingen spårvagn. Vad göra? Ja, precis som de flesta andra var det bara att börja gå.

Sällan har så många göteborgare startat sin dag så hälsosamt som i dag, med en redig morgonpromenad i snömodd. Festligt. Med ett par rejäla skor och en mindre tung och oskön väska hade det faktiskt varit en ganska angenäm upplevelse. Jag hann tänka att jag borde promenera till jobbet oftare.

Resten av dagen förflöt dock med en lite kaosiga känsla, det var som om hela stans trafikkaos smittade av sig till min hjärna. Jag blev liksom inte bättre än lite försovd, lite snömoddig och lite out of order. Avrundade dagen med att skotta bort en stadig plogvall för att kunna parkera min bil. Sen blev det inte så mycket mer. Så blev den snöiga dagen. Typ så som jag vaknade.

Och nu tänker jag gå och lägga mig. För att förhoppningsvis vakna upp med den där mer harmoniska känslan i morgon. Ett som är säkert är i alla fall att snön gör mig djupt lycklig i själen, så den får gärna ligga kvar. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar