Frånvaro för att vara i nuet.

Under den härliga julhelgen passade jag på med det mindre härliga att bli sjuk. Jullovet innebär ofta en del horisontalläge i underställ och tjocksockar, men nu blev det liksom lite extra mycket. Och väldigt ofrivilligt. 

Sedan en vecka tillbaka har jag nu snorat och vänt ut-och-in på mina lungor genom oändliga hostattacker och det vill liksom aldrig ge med sig. Fast jag försöker faktiskt. Minus att jag åkte lite slalom mitt i kraxandet, men vinterluft kan ju också göra gott, tänker jag.

Det går ofta ganska långt innan jag sjukanmäler mig och ställer in, men de senaste dagarna har jag nu bara legat och bara varit. Otroligt stressande i själen. Jag har lite svårt att se hur det ska göra mig piggare, men det ska tydligen vara så.

Mina tankar flyger i väg till måsten och borden och jag får hög puls, trots soffläget. Jag fick en liten knäpp på näsan som påminde mig om att jag kanske behöver en kort stunds frånvaro för att samla mig till att kunna vara i nuet. Ja, kanske är det så. Det är så lätt att glömma.

Kanske kan det räknas som någon slags mindfullness, att ligga och stirra på sina tjocksockar och bara undra när hostan och ont i halsen ska försvinna. Det är väl okej på sitt sätt.