torsdag 30 juni 2011

SkrivPuff: Om att undra.

Detta händer för några år sedan. Kanske tre eller fyra. Pärlan var således fyra eller tre. Han satt i min famn. Som han så ofta gjorde när vi bodde närmare varandra.

- Milon, varför har du hår på armarna?

- Alla har hår på armarna.
- Varför då?
- För att skydda kroppen. Hålla den varm och så. Du har också det.
- Men... varför har du så mycket hår på armarna?
- Ja, det är väl för att jag är extra frusen kanske.

Tystnad.


- Milon. Jag tycker nog att du borde ta och klippa det lite grann.


Sådan är han (än i dag). Pärlan. Med många funderingar. Men också fiffiga lösningar.

tisdag 28 juni 2011

Ibland får jag bara så där okontrollerat mycket hemlängtan.


Karlsborg, Norrland
2010-08-16

SkrivPuff: Om att försköna.

Du tycker att alla som är någon annan än du är så mycket bättre. Du tycker att allt som är någon annan stans än här är vackrare. Du söker. Du letar. Nytt och annat. Bra. Bättre. Bäst. Packar väskan och reser.

Du förskönar en verklighet som du egentligen inte känner.


Du vet inget om de andra. Hur de egentligen mår. Vad de tänker. Hur de känner. Men du kan dig själv. Du har dig själv. Du äger dig själv och får bestämma precis som du vill. Sluta försköna de andra, ta tillvara på dina egna tillgångar. Använd dem smart och du blir den du strävar efter.


Du kommer aldrig kunna uppskatta där om du inte först lär dig uppskatta här. Här kommer följa dig vart du än går. Acceptera det. Låt dig bli vän med där du är. Nu. Precis nu. Inte sen. Det blir din referensram till omvärlden. Din fasta punkt och trygga hamn. Som gör att du är hemma överallt.


Sluta försköna den verklighet du egentligen inte känner till. Stå inte bara där och titta. Sök inte bara nytt och vänta på annat. Låt resväskan stå ett tag. Lär dig leva i den verklighet som är din. Här och nu.




fredag 24 juni 2011

Se till att minnas din vackra sommarnatt.

Jag hoppas att du har en trevlig afton. Njuter av sommarnatt, med eller utan regn, troligen för lite klädd vilket som och myggbiten från topp till tå. Men det är så det är. Det är väl det vi älskar att hata. På något vis.

Jag hoppas att du fått en jordgubbe eller två. Och jag hoppas verkligen att du har intelligenta grannar. Prova det här begreppet lagom, som vi svenskar är så utomordentligt bra på i de flesta sammanhang. Gör Midsommarafton 2011 till en afton att komma ihåg. Inte nödvändigtvis för att det var kvällen i ditt liv, men i alla fall för att det var kvällen du inte söp skallen av dig och tappade omdömet.

Skål! Och återigen - jag hoppas att du har en trevlig afton.



Midsommarafton 2008. I Norrland.

Glöm inte blommorna under kudden!

Glad Sommar och blomster till Er alla!

(särskilt till de trogna läsare som titt som tätt lämnar fin respons)



För den sysslolöse.

Du som inte är i full färd att binda kransar, klä stången med blommor, baka jordgubbstårta eller förbereda silltårta kan sysselsätta sig med DN:s Midsommarquiz. Underhållande och lärorikt på en och samma gång.

Lycka till och trevlig midsommar, vad du än gör och var i världen du än må vara!


torsdag 23 juni 2011

Mannen på bussen och jag.

Det finns en grej jag gillar. Det finns många grejer jag gillar, men just detta gillar jag lite extra, på ett alldeles särskilt sätt. Det jag talar om är spontanprat i vardagen - med främlingar. I går skulle jag på kalas och hoppade på bussen utrustad med ett stort paket. Satte mig mitt emot en man som granskade mitt paket. Det såg jag att han gjorde, hans solglasögon till trots.

Vi tittade på varandra några gånger under färden. Himlade lite med ögonen eftersom busschauffören verkade ha som mission att testa bromsarnas verkliga förmåga varenda gång bussen närmade sig en korsning eller hållplats. Vid ännu en häftig inbromsning på Vasaplatsen ropades det ut i högtalarna att färdriktningen var ändrad, oklart varför. Jag var tvungen att hoppa av för att inte åka årets omväg till spårvagnen jag skulle med. Mannen mitt emot gjorde likadant. "En spårvagn har kört ur spår" förklarade han snabbt för mig innan vi gick åt lite olika håll. Tack för informationen, hann jag bara tänka.


Lite längre ner på gatan,
just där olyckan skett, möttes vi igen och började gå jämte varandra. "Missar du ditt kalas nu?" frågade han och så var isen bruten. Jag skulle nog hinna till kalaset ändå, sa jag och så fortsatte vi prata om spårvagnsolyckor, midsommar och sommaren som aldrig riktigt vill komma för att stanna. En kort promenad, men ack så trevligt med lite sällskap.

Sedan sa vi "
Ha det gott" till varandra och skildes åt. Sådant gillar jag. Spontanprat med främlingar.

SkrivPuff: Om en sevärdhet.

Det är någon som knackar på din axel. Hallå? Känner du det inte?
Det är någon som ropar ditt namn från fjärran. Hallå? Hör du det inte?
Det är någon som vinkar till dig från andra sidan. Hallå? Ser du det inte?

Hon vill få dig att känna.

Hon vill få dig att lyssna.
Hon är värd att se.

Hon är barnet i dig!







tisdag 21 juni 2011

SkrivPuff: Om ärlighet.

Den skär djupare och vassare än något annat.
Känns som salt i ett sår.
Som en spark när man redan ligger.
Den kan misshandla dig så du nästan förblöder.
Hålla ditt huvud under vatten tills dina lungor inte längre orkar med.

Men den gör allting rent.

Den skär vackra sår.
Den sparkar med omsorg.
Den vållar enbart skador som läker ihop fint.
Lämnar knappt några ärr.

Sanningen kan vara brutal.

Men den är det med stil.

Ärlighet varar längst.



måndag 20 juni 2011

SkrivPuff: Om något trasigt.

"Det som inte går att laga med tejp, är inte värt att ha kvar." 
Skojfriskt. 
Hon håller med. 
Hon har kommit till den insikten. 
Och just det gör ont i hjärtat.

Det finns ingen tejp så stor att överbrygga avstånd.

Det finns ingen tejp så mörk att gömma svek.
Det finns ingen tejp så stark att göra ogjort.

Det finns ingen tejp som kan laga ett trasigt förtroende.

Det måste bara få växa ihop igen i sin egen takt. 
På sitt eget vis.
Till något helt nytt.




Att ge och ta!

För att ens kunna förvänta sig positiv feedback och på riktigt vara förtjänt den, tycker jag att man också ske ge sådan. Jag vill gärna berätta för folk, känt och okänt, när jag tycker att de gör något bra. Därför skickade jag iväg ett mail till mannen bakom en fantastisk text som jag läste i gårdagens DN Kultur:

Hej Björn Wiman!

Jag vill bara tacka dig för en briljant text om rätten att köra mot rött och den svenska folksjälen. Det var en av de bästa texterna jag läst på länge! Slutklämmen värmde själen.

Tack för det och trevlig vecka!

Ps. På dn.se har ett 'k' fallit bort och du har således blivit "ulturchef" Ds.

Jag valde att hålla det kort och koncist. Vill ju inte verka som en stalker. Men jag hoppas att han blir glad, Björn Wiman, och uppskattar min uppskattning.


Uppdatering: Björn svarade. Björn tackade varmt. Björn blev mycket glad. Det gjorde mig glad. Se, så lätt det är att sprida glädje i vardagen!

Zlatan, gillar du hund eller katt bäst?

I DN Söndag i går, 19/6, läste jag ett välskrivet och fint reportage. Det var levande, inspirerande och skildrade fyra idrottare som är på väg till Special Olympics som går av stapeln 25 juni i Aten; en bowlare, en golfare, en simmare och en kille som håller på med judo. Som namnet på tävlingen avslöjar är Special Olympics lite speciellt, en tävling för utvecklingsstörda idrottare. Till skillnad från Paralympics är deltagarna inte enbart fysiskt funktionshindrade elitidrottare, utan samtliga med en utvecklingsstörning får delta, med kravet att de tränar och tävlar regelbundet.

Som sagt, ett välskrivet och bra reportage. Men det var en liten detalj jag hakade upp mig på. Faktarutan till varje idrottare talar om ålder, familj, förebild och sådant som känns relevant för att få en bild av en person. Men sedan finns också "favoritdjur" med som viktig fakta. Varför då? Känns inte det som något man frågar ett barn? Något som står i "Mina Kompisar"-böckerna? Kanske bara jag som tycker det känns ointressant, men jag undrar om man någonsin, i ett liknande reportage, skulle fråga Carolina Klüft, Rafael Nadal eller Zlatan samma sak? Tveksamt. Vad tror du?


Special Olympics är en speciell tävling. Men det är ändå en idrottstävling. Det har inget med djur att göra. Det är seriösa idrottare som ska kämpa i sina respektive grenar. Det handlar om sport, inte cat fight.




Ibland vill jag bara sitta på en bänk. Ensam med mitt tänk.


Botaniska Trädgården, Göteborg
2011-06-01

söndag 19 juni 2011

Låt det positiva väga tungt.

Jag talar säkert inte för alla, men nu talar jag för mig. Och till alla som är som jag. När ska vi börja väga positiv feedback tungt och ta lätt på det som går emot oss? För är det inte ofta så, att det lite tråkiga, jobbiga och dåliga tenderar att stanna längre och väga tyngre än sådant som är bra? Så är det i alla fall för mig, Fröken Perfektionist och lite Älta.

Säger någon "vad duktig du är" tackar jag och blir glad för stunden. Påpekar någon "det här kunde du gjort bättre" känner jag mig dålig och vill lägga ner. Inte alltid så drastiskt kanske, men i stora drag. Det är idiotiskt, tycker jag.


Jag vill gärna göra saker bättre. Utvecklas. Lära mig mer. Men jag vill att det ska kännas roligt också. Det blir aldrig roligt om jag aldrig fokuserar på det bra. Vissa dagar är jag smart nog att förstå det. I dag är en sådan dag. Det kom ett mail till min inkorg med följande inledning:


"Hej! Du hanterar ju språket galant. Ledigt och med flyt. Jag gillar lättheten i din text."

Eftersom i dag är en smart dag läser jag detta om och om igen. Ler och känner mig stolt och nöjd över mig själv. Tar åt mig av denna positiva feedback. Känner att det är roligt att skriva. Och skriver några rader till. Utan press. Utan krav. Bara för att det är roligt. Tack, du fina människa som tycker att jag hanterar språket galant och även berättar det för mig.


Torka bort skiten. Fokusera på det som får dig att le!


SkrivPuff: Om något rutigt.

Dagens skrivpuff blir en återpublicering och ett lån från mig själv. Kort och gott för att jag inte kan tänka mig att det kan finnas något rutigare att skriva om. Varsågoda:

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att Fröken verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.


Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.

lördag 18 juni 2011

SkrivPuff: Om en tragedi.

Favoritkoftan har blivit noppig!
Soffbordet har fått ett litet jack!
Datorns batteri håller inte ens en timme!
Trasmattan har en fläck som aldrig går bort!
Gymkortet har gått ut och jag har inte råd att köpa ett nytt!
Finaste flipflopen gick sönder när jag snubblade på kullersten!
Microvågsugnen var nära en explosion och kan inte längre användas!

Vilka tragedier!


Eller, vänta nu?
Sa du att det finns folk som inte är välkomna i sina egna hem? Som kastas likt flipperkulor hit och dit? Det var det här med perspektiv, ja.

Museum in i det sista!

I Göteborg får man gå på museum gratis om man är under 25. Då jag fortfarande har ett par månader kvar till denna magiska gräns passar jag på att musea mig ordentligt nu. Häromveckan var det Världskulturmuseet och förra helgen hann jag med både Göteborgs Stadsmuseum och Naturhistoriska. Bra grejer allihop!

För den som är gammal som gatan, över 25 vill säga, kostar samtliga nämnda museer 40 kronor att besöka. Den biljetten räcker ett helt år och gäller på en rad olika museum. Bra grej det med!


fredag 17 juni 2011

SkrivPuff: Om en frukt.

Hösten var inte lika jobbig och grå då som nu. Hösten kom med skolstart, återse kompisar, pressa löv till bokmärken, samla rönnbär - vad vi nu gjorde med dem - och plocka äpplen från träden på gården. Ibland palla från någon annan. Vilket var ungefär det mest busiga vi kunde tänkas göra.

Äpplena från träden på gården var något utöver det vanliga. Små, så man kunde äta många. Syrliga, så de passade utmärkt till en söt paj. Men för det mesta åt vi dem ändå bara som de var.


Jag minns särskilt en gång när jag och Soffan hade plockat på oss ett helt gäng äpplen. Säkert tio var. Fickorna på våra jeansjackor var fulla och vi var redo att bara hugga in. Och där satt vi. På ett staket. Lite höstfrisk luft och vi hade säkert fingervantar på oss. Två 8- eller 9-åriga vänner. Vi tuggade på höstens goda äpplen och så sjöng vi:


"Om du fick önska dig vad du vill, säg vad skulle du önska dig då? Om du fick önska dig vad du vill, säg vad skulle du önska dig då? En bil eller två och pengar som gräs? En resa högt upp i det blå? Nej, bäst utav allt är att ha en vän, som håller att lita på."

Listan som inte borde behöva finnas och debatten som måste.

I DN i går, 16/6, kunde vi ta del av rapporten med namnet "Världens fem farligaste länder för kvinnor år 2011". Där presenteras de länder där kvinnor är som mest utsatta med Afghanistan som nummer ett följt av Demokratiska (?) Republiken Kongo, Pakistan, Indien och Somalia. Somalias kvinnominister Maryan Qasim är förvånad över den låga placeringen och var övertygad om att Somalia skulle vara värst. Och det är klart att det är fruktansvärt att tänka sig att ett land där kvinnor utsätts för könsstympning, våldtäkt och usel utbildning och hälsovård - för att bara nämna några faktorer - ändå inte är värst!

Våldtäkter, tvångsäktenskap och hög risk att dö vid barnafödande tycks vara det som dominerar skräckrapporten. Och vad kan vara mer förnedrande än ovanstående? Att inkräkta så på en kvinnas kropp, så nära inpå skinnet man kan komma, ja till och med in i henne och tvinga henne att bära ett liv som föds fram på bekostnad av hennes eget. Det går inte att tänka sig något så mycket värre. Man både sparkar, slår och spottar på någon som redan ligger. Någon som betyder noll och ingenting.


I Indien dödas spädbarn som anses ha "fel" kön. Man kan undra hur man resonerar. Vem ska föda fram "rätt" kön? Förstår man hur mänskligheten lever vidare? I samma land är tre miljoner kvinnor prostituerade. Det är en tredjedel av hela Sveriges befolkning! Det är garanterat din mamma, din syster, din dotter, din svägerska, din bästa väninna - du förstår. Det är oförståeligt många själar som bara är kroppar för någon annans perversion.


Efter denna obehagliga läsning känns debatten om
delad föräldraledighet ganska blek. Det känns som ett lyxproblem att diskutera huruvida barnbidraget bör delas lika mellan separerade föräldrar eller ej. Men samtidigt är dessa, i jämförelse med läget i länderna på listan, små problem viktiga att diskutera. Det här med jämställdhet och lika för alla tycks inte vara något som kommer naturligt. Inte ens i landet Sverige. Ger vi upp och slutar, hamnar väl vi och hela världen till slut på den där listan. Så vill inte jag ha det. Jag vill att alla ska få förmånen att diskutera lyxproblem av den svenska typen. Vem är hemma med de sjuka barnen? Vem tar ett kliv ner från karriärstegen? Det ska inte vara förutbestämt, utan snarare situationsbestämt.

Det handlar om det vackraste mänskligheten har. Manligt och kvinnligt. Likheter och olikheter. Förmågan att sätta liv till världen. Ansvaret att ta hand om dessa liv och ge alla samma, lika höga värde!

torsdag 16 juni 2011

Att slå runt på franska.

Det finns ett franskt uttryck som är lite extra festligt, både i form och funktion. Det är uttrycket för att gå ut på krogen, ut på klubb, ut för att dansa, skaka de lurviga, slå runt, helt enkelt. Fransmännen säger, rakt översatt, att de går ut i en låda, en ask eller en burk - sortir en boîte.

Och visst är det lite så. Ute på krogen är vi i en liten låda. Man kan ofta ställa sig frågan "gubben i lådan, vad har du för dig?", men lär knappast få som svar att han kokar kaffe, vilket han kanske borde. Men det är ett annat inlägg. Nu repeterar vi det festliga uttrycket som startade detta inlägg.


Sortir en boîte
alltså. Gå ut på krogen, klubba, slå runt.


Kan och bör man göra på Wayne's Bar i Nice.

onsdag 15 juni 2011

Var inte rädd för att använda backspegeln.

"Lämna det bakomflutna framför dig" säger det galna vårtsvinet Pumba i Lejonkungen och det blir lite så där tokigt eftersom han så klart egentligen ska säga "Lämna det förflutna bakom dig". Men jag tycker inte att det är så dumt, det som trillar ur Pumbas mun. Jag skulle vilja kika på det och hålla fast lite vid det.

Lämna det bakomflutna framför dig. Så som jag tänker det: ta med dig det du numera bara kan se i backspegeln när du tågar in i framtiden. Säkerligen har du, om du slänger ett öga bakåt i tiden, lärt dig massor av bra grejer att ta med när du ska ut på nya äventyr. Det vore väl obotligt dumt att lämna allt lärorikt där borta, i det förflutna? Är det inte en mer genialisk idé att ta med det till det som väntar?


Låtsas inte som om du aldrig gjort misstag, felbedömningar och hamnat i pinsamma situationer. Förneka inte att du varit förkrossad, besviken och för stunden obotligt ledsen. Erkänn det och ta med dig det dit du nu är på väg. Det ger dig styrka att stå emot framtida orkaner, eftersom det är beviset på att du faktiskt klarar av det. Det ger dig mod att följa ditt hjärta, eftersom du vet att hjärtat alltid repar sig. Och det ger dig list att undvika sådant som tidigare bara skapat förödelse.


Titta i backspegeln. Använd den. Minns. Kom ihåg. Bli nostalgisk. Notera. Kort och gott:
Lämna det bakomflutna framför dig!



Sommaren är här och de pratande värdarna likaså!

Så har årets sommarvärdar i P1 utsetts och utlysts. Ett fint startfält och jag ser fram emot att promenera med spännande berättelser i öronen, vila i solen till kloka ord, ta en löprunda med en kavalkad av roliga anekdoter och allt vad det nu kan tänkas bli. Sommar i P1 måste väl ändå räknas till något slags kulturarv?

Men tankarna kring de kommande sommarvärdarna äro ändå tu. För det första undrar jag lite hur Henke Larsson ska hålla kvar sina lyssnare i hela 90 minuter. Är det någon som tidigare klarat ens ett halvt matchreferat med hans entoniga stämma? Kanske har han radiopratcoachats - man kan ju coachas i det mesta i dessa dagar. Kanske blir det jättespännande. Det återstår att se den 2 juli. 


Det andra jag undrar är om sommarens teman kommer gå i en mer lättsam ton är sommaren 2010, då varenda en tycktes tala om död, sorg och allmänt mänskligt lidande. Jag vill inte på något sätt förringa att tala om  mörker och jag är inte en sådan som låtsas att världen bara är god, men jag kan ändå tycka att vi vet att det är så. Jag känner inte att jag behöver bli påmind om det varje dag i 90 minuter under en hel sommar. Jag respekterar de som tar detta unika tillfälle i akt att bearbeta sorg, men hoppas att någon också har upplevt något trevligt och lite ljusare och väljer att dela med sig av det. Vi får helt enkelt se. Höra.


Jag och mitt sommarmode är redo. 25 juni lutar vi oss tillbaka till Mark Levengood.



tisdag 14 juni 2011

SkrivPuff: Om att befria.

Att inte vara rädd för att bryta ihop
Att låta det svämma över
Att släppa alla spärrar
Att lämna dörrar lätt på glänt
Att vädra alla fönster
Att förstå ett avslut
Att acceptera döden

Att våga känna sina känslor för att befria sorgen, olyckan och de mörka tankarna. Kunna, orka och vilja leva vidare. Klättra över hinder, stora som små. Veta att det alltid, alltid, kommer gå ändå.

måndag 13 juni 2011

Nålleken och andra fiffiga påhitt.

Jag lekte mycket när jag var liten. Det var ingen brist på fantasi hos lilla Milon. Jag kunde leka med det mesta och gärna ensam. Då fick jag själv bestämma alla regler och hur leken skulle utvecklas. Hos farmor och farfar fanns inte så mycket leksaker mer än de jag själv hade fått ner i min violetta ryggsäck med Tom och Jerry. Men farmor hade många vackra saker som lätt kunde bli något för lilla Milon att leka med.

Porslinsfigurerna var givna. Änderna, den vackra ballerinan och paret som såg ut att komma från en adlig engelsk familj från 1800-talet kunde lätt spela huvudrollerna i vilket drama som helst. Sedan fanns också massvis med vackra knappar i den lilla plåtburken i ena skrivbordslådan under symaskinen. De kunde jag organisera, lägga i rader eller andra mönster, och allmänt bara plocka upp och ner och beundra.


En annan lek som jag särskilt minns är den jag lekte med farmors knappnålar. Hon förvarade dem i en liten plåtask bredvid sin gamla Singer och de fanns med knappar i alla de färger. Jag plockade upp nålarna och ställde dem i skumgummibiten nedanför den gamla symaskinen. Ibland fick de spela en skolklass som var ute på äventyr. Ibland var de en dansgrupp som stod i ring. Ibland organiserade jag dem efter längd. Ibland efter färg. Knappnålarna och jag var i en värld som ingen annan kände till. Jag var noga med att alltid lägga tillbaka dem i plåtasken när jag var färdiglekt. Det var faktiskt min och bara min lek.


När jag tröttnade på nålleken hände det inte sällan att jag putsade farmor och farfars speglar. Det kunde jag också göra länge och var under tiden ofta med i ett TV-program. Jag var ganska påhittig när jag var barn. Och alla vuxna lät mig vara det. Det är en stor tjänst som jag försöker ge igen till de barn jag har i min närhet i dag.

En typ av livsfilosofi.

Smilla, 7 och ett halvt år, förklarar för mig ungefär hur hennes livsfilosofi lyder:

- Jag orkar aldrig göra något själv. Alla blir mina betjänter... Mormor! Kan du hämta en tallrik till mig?"


Jag tänker att det där är ett privilegium man har särskilt som barnbarn. Man kan göra sina mor- och farföräldrar till betjänter. Och det känns helt okej, så länge man också ritar teckningar åt dem, broderar små tomtar på syslöjden som man sedan ger dem i julklapp och sitter på sängkanten och lyssnar på deras historier om hur det var förr. Det tror jag att Smilla, 7 och ett halvt år, också gör. Hon må göra sin mormor till betjänt då och då, men jag är ganska säker på att även mormodern tjänar på deras relation - kärlek och band mellan generationerna. Det är drybara grejer det.




lördag 11 juni 2011

Om ords användningsområden.

Jag har tidigare berättat om kvinnan som undrade om det var viktigt att på en språktenta stava orden helt rätt, eller om det räckte med att tänka rätt från början, och visat min ståndpunkt med ett exempel från verkliga livet. Givetvis bör man kunna skilja på rätt och fel. Man bör även ha klart för sig vad det finns för betydelseskillnader mellan ord som är snarlika och när det passar att använda vad. Detta skulle jag vilja illustrera med ännu ett exempel från verkliga livet.

Pärlan är, som barn bör få vara, en stundtals livlig liten kille. När följande utspelade sig tror jag han var runt 5 år eller så. Han var på extra busigt humör och röjde runt med sin lekfullhet som efter ett tag blev för mycket för hans farmor, varpå hon säger strängt:


- Nu får du faktiskt ta och lyda mig!


Pärlan stannar upp i sin lek och blir allvarlig. Han spänner ögonen i sin farmor och säger bestämt:


- Farmor!
Djur lyder. Barn lyssnar.

Pärlan visar här att han lärt sig något viktigt: att olika ord har olika användningsområden. Två ord må vara snarlika, synonyma, men det kan vara så att de bör användas i olika sammanhang. Sådant bör man lära sig när man lär sig ett nytt språk, och i användandet av sitt eget modersmål också för den delen. Detta kan givetvis variera mellan talare, men vi är överens om rätt mycket. Vem lyder och vem lyssnar i din värld?

fredag 10 juni 2011

Milon och Götet - del 2.

Jag vet inte om det är sommaren som är i staden, min egen livssituation och den harmoni jag känner i hjärtat eller något helt annat, men jag är helomvänd. Göteborg och jag har den senaste tiden blivit goda vänner. Ja, riktigt goda vänner faktiskt.

Jag älskar stadens gator och torg. Jag älskar byggnaderna. Jag älskar känslan i luften. Göteborg, jag känner att jag äntligen kan ge dig all den kärlek du förtjänar. Du är en vacker och älskvärd stad. Jag ska njuta av dig varje sekund denna sommar.




Och ja - jag, mamma och pappa åkte Paddan häromdagen. Fantastisk tur!

torsdag 9 juni 2011

Spring med döden.

Under min kvällspromenad i går gick jag förbi en kyrkogård och noterade något som jag först tyckte kändes väldigt opassande: en man som tränade intervallträning på grusgångarna mellan gravarna. Han hade bra tryck i benen och rusade fram, varvat med lättare jogging. Var det verkligen okej? Nej, tänkte jag först. Det var väl ändå en högst opassande plats att springa på. Men sedan tänkte jag om. Varför inte?

Så många är det som hela livet försöker springa ifrån döden, fastän det är det enda vi kan vara säkra på kommer springa ikapp oss till slut. Det kanske är en god idé att, som ovan nämnda kille, springa bland döden och låta den vara den naturliga del av livet som den faktiskt är.


Vila i frid, säger vi alltid åt dem som lämnat jordelivet. Grundtanken med det gillar jag, att vi ska visa respekt för de liv som varit men från sinnevärlden försvunnit och låta dessa själar vandra utan krav och stress. Men jag tycker ändå att vi ska minnas de döda som levande, springande själar. Jag vill inte bli ihågkommen som en kall kropp med ett hjärta som inte längre slår. Jag vill bli ihågkommen som en varm människa med spring i benen.

För mig får man gärna träna intervallträning bland vilande själar, så länge man gör det med vördnad och håller sig till grusgångarna.





Milon kikar ut över en kyrkogård i Dubrovnik.

I dag kommer min bästis till stan...

...hon ska hälsa på mig och vi ska ha en Weekend of Fun. Det är något alldeles särskilt med bästisar. Tycker ni inte?



The Apartment of Fun, Pafos, Cypern
2005-08-19


The Day of Fun, Pafos, Cypern
2005-07-23


Gör världen en tjänst.

Tidigare i vår fick jag i uppdrag att göra en intervju med någon som på något sätt gör världen bättre. Det var ett väldigt inspirerande uppdrag och jag lyckades hitta en person som verkligen var den jag letade. Jag ringde upp killen och han berättade entusiastisk för mig om det företag han varit med och startat upp. En trevlig intervju, svår att korta ner till de få tecken jag hade till förfogande!

Nu fick denna intervju inte plats för tryck i tidningen, som det var tänkt, vilket kändes tråkigt både för mig personligen, men också för att jag gärna vill sprida vad denna fantastiska och inspirerande människa jobbar med. Så! Det tänker jag göra nu:


Andreas gör världen en tjänst
Kommer ni ihåg filmen Skicka vidare – om pojken som ville förbättra världen genom att skicka vidare goda handlingar? Liknande idéer har 23-årige Bollnäskillen Andreas Liljendahl – grundare av Worldfavor och utsedd till Pioneer of the Year 2011.

Vid yrkeshögskolan Idékraft i Uppsala läste Andreas projektledning och ledarskap samtidigt som han pluggade företagsekonomi på universitetet. Han insåg att det var svårt att motivera företag att göra gott, då det inte fanns någonstans att visa detta, och när det var dags att skriva examensarbete föddes idén till Worldfavor. Efter två år har idén blivit Worldfavor.com – ett socialt nätverk som tillåter både företag och privatpersoner att på ett enkelt sätt arbeta med socialt ansvar.

Hur fungerar sidan?
– Man skapar en användare och lägger till intressenter, ungefär som man på Facebook lägger till vänner. Här får företag visa upp hur de arbetar utefter en internationell standard – ISO 26000 – som ger riktlinjer för hur organisationer kan och bör arbeta med socialt ansvarstagande. Vi har helt enkelt tagit denna tråkiga pdf och med lite kreativitet gjort det som står i den mer lättillgängligt.

Hur påverkar jag som privatperson?
– Du väljer vad du tycker är viktigt för de företag som intresserar just dig. Med bara ett klick hjälper du dessa företag att kartlägga vad de bör fokusera på – kanske brinner du för miljöfrågor eller jämställdhet. Jag vill påpeka att Worldfavor inte har något vinstintresse. Målet är att få folk att ta ansvar och det alla vinner är en bättre värld.

Men några vinster har ändå kommit på köpet – i februari blev du Pioneer of the Year 2011. Grattis!
– Tack! Det har betytt jättemycket! Förut kunde det vara svårt att få till möten, men nu måste vi sålla. Det är lite jobbigt att säga nej, men givetvis en förmån att kunna välja de strategiska relationer vi behöver för att Worldfavor ska växa och må bra. Och sidan växer! Jag och kollegerna ser hela tiden hur fler ansluter sig. Det är häftigt. Jag har hittat en drivkraft i att göra bra saker för andra och tror att den som gör det även får bra saker tillbaka. Det budskapet skickar jag gärna vidare.


Foto: Jonas Evaeus

Och sidan är så klart www.worldfavor.com

onsdag 8 juni 2011

Finporslinet.

När jag bara vill ha en liten kopp kaffe, som så här på kvällskvisten, tar jag fram det finaste porslin jag äger och har. Det som jag fått ta hand om efter min farmor. Det med de blå, snirkliga blommorna och guldiga kanterna. 

Det får mig att minnas min farmor. Det var precis så hon var, som det här porslinet. Liten och nätt. Vacker. Med guldiga kanter. Skör, men av riktigt fin kvalité. Är det inte bedårande, så säg!



SkrivPuff: Om att bekymra sig.

Jag hade just tagit studenten, något som gjorde min farmor så obeskrivligt stolt, och som sig bör när man är fri efter en herrans massa år i skolan var jag på väg ut på äventyr. Jag och min bästa vän skulle åka till Cypern för att jobba hela sommaren och det började dra ihop sig.

Jag hade inte vidare svårt att säga hej då till folk, men att skiljas från min farmor var något som kändes lite extra i hjärtat. Hon var gammal, jag skulle vara borta länge och, ja, ni vet. Jag var tvungen att svälja en klump i halsen när jag skulle besöka henne för ett "hej då så länge". Och under detta besök blev jag så tydligt påmind om varför hon tillförde så mycket friskt i mitt liv, trots att hon var gammal och ganska sjuk.

Vi satt på hennes sängkant, som vanligt, och pratade om livet, om min studentdag och om den kommande resan, när hon tittade på mig med bekymrade ögon och sa bestämt:

- Malin. Träffa nu inte någon kille när du åker i väg. Ja, di här Medelhavsmännen kan nog vara trevliga, men di är ju då int särskilt snygga!

De tre vännerna och Jeppe.

En solklar favoritbild. Det kan knappt bli så mycket bättre än så här.


Skeppsvik, Norrland, Sverige
2010-08-16

Känner du till Diamanten vid Ångermanlandskanten?

DN Ekonomi skriver i dag att turistnäringen går mot en rekordsommar. Svenskar och icke-svenskar förväntas invadera Sveriges campingplatser och redan nu ligger bokningsnivån 5-10 procent över fjolårets resultat. Så festligt! Jag skulle gärna semestra omkring i Sverige. Det finns så mycket fint här.

Passande nog snubblade jag nyss över en hemsida där
Sveriges kommuners egna slogans är samlade. Kanske kan vara något att slänga ett öga på för den som står med beslutsångest och behöver avgränsa semestrandet i vårt avlånga land. Kan vara något att slänga ett öga på även för övriga, då sidan bjuder på den ena slogan mer njutbar än den andra!

En personlig favorit är helt klart Bjurholms
tidigare slogan: "Diamanten vid Ångermanlandskanten" (av personliga och inom en viss grupp interna skäl). Så mycket mer lockande än dagens "Sveriges minsta kommun". Nåväl, det är Sveriges minsta kommun och sannerligen en diamant väl värd ett besök. Jag menar, titta:





tisdag 7 juni 2011

Korsordshjälp: kärve - tre bokstäver.

Ni som, precis som jag, gillar att lösa korsord vet att det finns ett gäng ständigt återkommande ord som man i princip bara stöter på i just korsordsrutorna. Solgud är ra, färgglad fågel är ara och så vidare. Ett annat ord som ofta dyker upp är kärve, följt av tre tomma rutor. Jag har lärt mig av bara farten att det som ska fyllas i är nek, men har inte haft någon aning om varför. Vad är en nek?

SAOB, SAOL och NE ger mig svaret. En nek verkar vara något som ursprungligen är dialektalt och inte så mycket mer än en synonym till kärve. Och en kärve är, som säkert bekant, ett knippe säd som bundits ihop.

Dagens korsordshjälp alltså: kärve - tre bokstäver = nek. Vi talar synonymer.




söndag 5 juni 2011

Milon gillar: Göteborgs hamn.

Det är mäktigt. Så är det bara. Båtar och kranar. Tummen upp.



Göteborg, Svea Rike
2011-06-04

lördag 4 juni 2011

En diktator kan sätta stopp för valet av namn på hunden.

I gårdagens DN kunde vi läsa om en undersökning som visar att över var fjärde svensk ungdom inte riktigt bryr sig om demokrati. Många är de som kan tänka sig att sälja sin röst för pengar eller kanske i utbyte mot ett jobb. Dessutom anser flertalet unga att det vore briljant om Sverige kunde styras av någon lite mer auktoritär person som inte behövde bli vald på ett särskilt demokratiskt sätt.

I dagens DN
läser vi uppföljningen av denna debattartikel och det visar sig att de ungdomar som DN intervjuar inte ens vet vad demokrati är. De säger att de aldrig hört talas om det i skolan. Men när de får förklarat för sig vad det handlar om verkar de ändå tycka att det är rätt viktigt. Och inte vill de heller styras av en diktator. Tänk om denne person skulle bestämma vad deras hundar skulle tillåtas heta!

Stackars svenska barn. Frågetecken. Jag ställer mig i skamvrån för hela svenskhetens skull och hoppas att uttalanden som dessa stannar inom landets gränser. Kan du tänka dig något mer provocerande att säga till en ung bloggare som varit med och demonstrerat på Tahirtorget hela våren? Eller till en mamma som mist sin son för att han stått upp för sin åsikt och ansett att även
Syrien borde vara ett demokratiskt land?

Jag vet inte riktigt vems ansvar det är att sprida omvärldskunskap till alla de svenska ungdomar som rycker på axlarna åt demokrati, men det bör göras omgående. Hur ska man bära sig åt? Ja, kanske öppnar kidsen ögonen om vi berättar att en diktator i praktiken skulle kunna bestämma vad vi får och inte får döpa våra hundar till. Det skulle väl ändå locka till engagemang och vilja att vara med och påverka samhället?!


Min barndoms smultronställe.

Villa Västliden. Vasa skärgård. Sommar och tidigt 90-tal. Här växte det smultron på riktigt. Och hallon och blåbär och svamp och lupiner och tusen andra blommor. Här gick dagarna efter ungefär samma mönster. Vi klev upp på morgonen. Tog kanske en morgonbastu och ett dopp. Åt frukost. Semla med gurka på. En finlandssvensk semla är en svensk fralla, bara för att förtydliga. Och vad gjorde vi egentligen sen?

Vi lekte. Sprang in och ut i lekstugan. Hoppade omkring på de stora, runda skumgummidynorna, 
pompapallarna, och rullade dem ner för slänten. Lekte cirkus och gjorde kullerbyttor. Löste korsord och klippte ut klippdockor ur Allers eller Året Runt. Trädde smultron på strån och gjorde kransar av skogens alla blommor. Åt makkara eller kebakkor till lunch och drack limsa när värmen slog till. Fångade spigg med håv eller händer och hushöll dem i små plastburkar. Grävde ner leksaker i sanden och byggde flottar av gammalt bråte.

På kvällarna gick bastun varm. Alltid. Jämt. Varje kväll. Vi bar plastkar fram och tillbaka och skvätte vatten på varandra och löddrade upp tvålen så vi blev skumtanter. Inne i stora vardagsrummet brann öppna spisen där vi grillade lenkki makkara. Plasttallrikarna kastade vi sedan in i elden. Ingenstans fanns rinnande vatten. Vi borstade tänderna ute i skogen, med varsin kopp vatten som vi använde till att skölja. Då och då fick vi sällskap av ett och annat djur. En hare eller en älg kanske.

Sedan somnade vi gott och drömde sött i de knarrande sängarna efter att ha läst några rader i en gammal serietidning. Och morgonen därpå följde samma procedur som dagen innan. Ungefär så höll det på hela sommaren lång.

Villa Västliden. Vasa skärgård. Min bardoms sommarparadis. Där växte smultron som ingen annan stans.



Med inspiration från en skrivutmaning på 1av3.

Dagens ord: Fika - inte bara om kaffe och kakor!

Svenskans trevligaste ord måste väl ändå vara ordet fika? Kort, koncist och med en alldeles utsökt innebörd. Dessutom rätt ensamt i sitt slag. The English have a cup of coffee och les Français prennent un café. Men de kan inte bara säga att de ska fika.

Jag funderar lite över ordet (som jag så ofta gör) och förundras när jag webbslår i SAOB och inte alls finner förklaringar som lyder i stil med "intaga kaffe och eventuellt bakverk". Nej, SAOB definierar fika som att målmedvetet och ivrigt sträva efter något - kort sammanfattat. Inte någonstans kan jag läsa om kaffe och kakor.

Om jag däremot knappar in fika på NE kommer jag in på en förklaring av språkfenomenet månsing, vilket är ett språkbruk som präglas av ombildningar och lån och känt sedan 1700-talet. Härifrån har ordet kaffe blivit fika genom så kallad backslang, ett sätt att ombilda ord genom att kasta om stavelserna. Enligt NE kommer detta språkbruk från västgötaknallarna och vi kan väl gissa att dessa snubbar haft kontakt med mycket folk och lyckats bli lite poppis eftersom varenda svensk i dag använder ordet fika i betydelsen "dricka kaffe". SAOL ger ordets båda betydelser, med kaffedrickandet som nummer ett och det ivriga strävandet som nummer två. Två förklaringar, till synes utan vidare koppling till varandra, men kanske ändå lite sammanhängande om man hemskt gärna vill. Jag menar, vem strävar inte efter det där perfekta kaffet och den där himmelskt goda kakan?

Det är alltid trevligt att fika efter ny kunskap, men nu tar vi en fika på det va?


torsdag 2 juni 2011

Milon är frälst: Botaniska, I'll be back!

I slutet av förra sommaren var en vän på besök och vi bestämde oss för att gå till Botaniska Trädgården. Det var en trevlig upplevelse bland blommor och blader. Grejen var bara den att vi var inte i Botaniska Trädgården. Det var i Trädgårdsföreningen vi hade hamnat. Men i går, i går var jag i Botaniska Trädgården för första gången i livet och det var verkligen inte sista, ska jag säga dig. Gå dit du med!

Nu i veckorna blommar
det spektakulära näsduksträdet, som ser ut som det låter: som ett träd där det hänger näsdukar. Lite häftigt, ja kanske, men ändå inte min favorit. Jag gillar färgglada små blommor som växer i stora grupper tillsammans. Och sådana finns det gott om. Det finns också god mat i restaurangen där borden är utplacerade på en liten grusplätt bland träd och mer blommor. En magisk oas mitt i stan. Så mycket mer harmoniskt kan det inte bli.

Tummen upp till Botaniska Trädgården. Dit går jag absolut tillbaka snart!






Dagens språktips: Läs böcker du redan kan utan och innan.

Nyckeln till att lära sig ett nytt språk är att öva. Gärna ofta och regelbundet. Det finns liksom inga genvägar. Det går inte att lära sig glosor, meningsbyggnad och idiom genom att bara sova på saken, även om våra hjärnor bearbetar information och suger upp kunskap medan vi sover.

För att lära sig ett nytt språk så pass att man kan det i sömnen behöver man ligga i. En bra grej är att läsa eftersom man då i sin egen takt får suga upp både grammatik och vokabulär. Jag tycker att det är bra att läsa nyhetstexter eftersom de ofta är skrivna på ett informativt och rakt sätt och dessutom behandlar ämnen som man troligen redan känner till. Jag kompletterar gärna min DN med att slänga ett öga på Nice Matin till exempel. Inte för ytterligare information, utan bara för att hålla igång franskan.

En annan bra grej, om man känner att man vill byta till en lite mer underhållande genre, är att läsa böcker som man redan har läst på ett språk man behärskar flytande.
Le Petit Prince har jag läst flera gånger om, både på franska och svenska, och tänker att nästa projekt blir att ta mig an den på italienska. Jag ser fram emot att njuta av Il Piccolo Principe. Det är en fantastisk bok och jag är sugen på att utöka min italienska vokabulär och läsförståelse. Vilken bok väljer du?


onsdag 1 juni 2011

Dagens italienska fras: Vorrei un caffè, per favore.

På väg till Italien? Gillar du kaffe? Grattis. Du är på rätt väg. Men en sak kan vara bra att tänka på. När man beställer en kaffe i en italiensk bar får man det som visas på bilden nedan - fast förhoppningsvis en fylld och inte urdrucken kopp. Det liknar det vi på svenska skulle kalla espresso. En kaffe med svenska mått kallas för caffè americano. Beställer du en latte får du inte mer än ett glas mjölk. Värt att känna till! Kaffedrickande är en hel vetenskap, men låt oss börja här.

Vorrei un caffè, per favore - Jag skulle vilja ha en kaffe, tack.