torsdag 29 maj 2014

Kanske bara en drömstad. Kanske är det helt okej.

Okej, Göteborg, du har ett och annat att bevisa nu. Drömmen om DC var inte bara något hittepå. Inte bara något jag gått och suktat efter i två långa år, sedan jag lämnade Dulles International i tårar som rann långt över halva Atlanten. Den här stan är precis så vacker och bra som jag minns den.

Jag kom in lagom till Memorial Day och stod länge under den heta sommarsolen och tittade på paraden med hundratals militärer, längs Constitution Avenue. Så väldigt DC. Och en bra check på listan över sådant man ändå vill uppleva här. För det finns mycket på den listan. Den här stan tar aldrig slut. Den här stan andas något speciellt. Och den gör något med mig. Jag har gått omkring leende och tittat på byggnader, känt efter i luften, svettats av luftfuktigheten, lyssnat på storstadsbullret. Allt känns så bekant – och vackert.

Så hur ska vi göra nu? Tänk om det inte varit så långt borta. Tänk om det inte varit närmast omöjligt att som icke-amerikan bo och leva här. Tänk om alla jag tycker om också skulle vilja flytta hit lika mycket som jag vill. Tänk om jag aldrig hade åkt hit från början. Vilken upplevelse jag hade missat. Vilka känslor jag hade fått leva utan.

Nu får jag kanske nöja mig med att leva med känslan av att det finns ett hemma som förmodligen alltid kommer vara långt borta. Och det är väl helt okej det med. Att semestra borta-hemma är faktiskt något av det mest avkopplande man kan göra. Kanske får du därför förbli min drömstad och min bubbla där jag någon gång då och då bara kan vandra omkring eller sitta en hel dag på Busboys & Poets och skriva. Kanske är det helt okej att det blir så.


söndag 18 maj 2014

Post Varv-reflektioner

Så här dagen efter Göteborgsvarvet går det några tankar igenom mitt huvud. Några som föddes under de 21 kilometer jag krigade mig runt Göteborgs gator, några som dök upp när jag vaknade i morse.

1: Jag känner mig sjukt nöjd över mig själv. Jag bestämde mig för att göra det, och jag gjorde det. Första målsättningen var att klara det på runt 2:00:00, men sedan fick realisten i mig ta över och säga att det skulle räcka med att slå förra årets tid, om det så bara var med sekunder. På grund av typiskt obra timing haltade jag kvällen innan och kände då att bara ta mig i mål skulle räcka. Jag tryckte till allt vad jag orkade sista biten in i mål och slog förra årets tid med SEX minuter. Sjukt nöjd!

2: En gång ingen gång, två gånger en vana. Jag kommer ju aldrig kunna stå på sidan av detta festliga event. Kanske var det den där blodsmaken i munnen på upploppet som gjorde att jag verkligen fick blodad tand i år. Nästa år ska jag (kanske, eventuellt) träna på riktigt inför det.

3: Hur ska jag göra med alkoholintaget nu? Supa ikapp eller fortsätta avstå? Det senare lockar faktiskt mer, och ju mer jag tänker på det, desto mindre sugen blir jag.

4: Det är så fascinerande att så många färger, former, längder och bredder tar sig runt detta lopp. Jag får hopp om mänskligheten när jag ser alla som köttar, och undrar om alla som sitter på sidan inte får en klump av ångest i magen och spring i benen.

5: Och så en sista. Är det någon som för statistik över hur många män (en del kvinnor också, men mest män) som helt ogenerat tar en avstickare och kör en väldigt öppen kisspaus under loppet?

Ingen alkohol på drygt tre månader.

Tejp och plåster för att laga mig själv.

Kexchoklad, medalj och personbästa.



lördag 17 maj 2014

Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.


torsdag 15 maj 2014

Throwback Thursday och det nya årets mål.

Inför det nya året, det som kom i år, för sisådär fem månader sedan, valde jag ut lite saker som jag tänkte att jag skulle försöka få gjort under kommande tolv månader. Nu är det snart halvtid, så det kan ju vara dags att fundera hur det gått.

Jag tänkte att det här skulle bli året då jag gjorde ett återbesök i käraste DC. Jag har en flygbiljett destination Ronald Reagan, ankomst om prick tio dagar, så där är jag nästan i mål. Apropå kärasten och sådant som varit tänkte jag även att det här skulle bli året då jag skulle stänga dörrar som stått alldeles för mycket på glänt. Det kan man säga att jag gjort. Inte riktigt som tänkt, men ändå. Jag har varit på en dejt också, som var ett löfte nästan mest till diverse vänner.

Jag har dock inte klippt mig än, och inte heller lämnat blod. Och så var det ju det där med Göteborgsvarvet på under två timmar. Det smäller om två dagar. Oklart hur jag tänkte där.

Förra året sprang jag Varvet för första gången. Lite kaxigt så där tänkte jag att två mil är ju inte mer än dubbelt så mycket som en mil, så det borde ju funka. Efter dryga 17 km, någonstans på Avenyn, tänkte jag att 21 km är helt idiotiskt långt och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att springa den sträckan igen.

Sedan anmälde jag mig till Varvet 2014 några veckor senare. Jag var så full av pepp efter att ha förstått att jag verkligen klarade det, och bestämde att jag nu skulle gå in för det helhjärtat och börja löpträna på riktigt. Så blev det aldrig. Jag har haft bra träningsflow senaste månaderna, men någon löpträning har det inte direkt blivit av. Jag har inte en droppe alkohol i kroppen sedan drygt tre månader tillbaka, men jag vet inte om det riktigt spelar någon roll när jag ändå inte har särskilt många kilometer spring i benen.

Det får bli tjurigheten och vinnarskallen som drar på lördag. Smärta är bara feghet som lämnar kroppen, och dessutom är det bättre att göra något riktigt svårt och misslyckas än att göra något töntigt lätt och klara det. 21 km, det är ju inget maraton i alla fall.




tisdag 6 maj 2014

Häng alltid med till gymmet.

Efter en lång arbetsdags (som mest var lång i egenskap av många timmar, men inte så där långdragen och hetsig som en lång dag kan vara, utan snarare trevlig) kom jag hem och hade två val. 1: Maratonkolla "How I Met Your Mother" till dagens slut, eller 2: Sprintkolla "How I Met Your Mother" och sedan hinna med en tur till gymmet.

Jag valde alternativ två. Man ångrar aldrig valet med träning, hur kul "How I Met Your Mother" än är.

Och jag sprintade på uppe på löpbandet, lyfte några fria vikter och kände mig nöjd och glad efter en timmes träning. Jätteglad faktiskt. Och så tänkte jag att nu ska jag gå hem och skriva om hur glad jag är och hur fint livet blivit nu senaste veckan.

Men det orkar jag inte riktigt. För jag blev så himla trött av att träna. Och det är himla fint det med. God natt.

På NOVA-gymmet med bästa 305. Ganska på pricken två år sedan.

måndag 5 maj 2014

Kan allt hända nu och kan det gå snabbt?

I dag fick jag frågan om jag är en rastlös person. Jag vill nog egentligen inte riktigt erkänna det, men svaret är glasklart, utan att tveka: ja.

Jag vill gärna att det ska hända mycket hela tiden och att allt bara ska gå snabbt. Och från en dag till en annan kan mina prioriteringar och min önskelista skifta från högt till lågt. Norrlänningen i min själ är förvisso rätt lugn och sansad, vilket kan tyckas motsägelsefullt i kombination med denna rastlöshet, men lugnet handlar nog mer om hur jag bemöter olika situationer. Jag är inte hysterisk och hispig, men jag blir ganska lätt uttråkad.

Ena dagen vill jag inget annat än att kratta löv på en stor trädgård i Norrland och leva ett liv där inget är längre bort än 10 minuter – med cykel. Andra dagen tänker jag att jag borde flytta tillbaka till pulsen i Washington DC. Den tredje har jag haft en underbar träning med gymnasterna och vill köpa en av de nybyggda lägenheterna mittemot Lindåshallen.

Jag gillar omväxling. Det förnöjer, som man brukar säga. Men ibland undrar jag varför jag bara inte kan vara nöjd. Jag behöver liksom hela tiden nytt för att jag inte ska spricka av tristess. Nu och då måste jag vända allt uppochned och hela tiden testa nytt.

Jag köper aldrig samma smak på den yoghurt och fil jag äter till frukost, jag provar olika ostar, jobbar mig igenom Wasas knäckesortiment och väljer minst tre olika smaker om jag laddar upp med lättdryck. Ibland kliver jag av bussen på en annan hållplats än den vanliga, bara för att jag är less på att alltid gå samma, gamla väg hem.

Ja, jag är nog lite (ganska mycket) rastlös. Men å andra sidan, sådant som jag verkligen fastnar för, det sitter fast för evigt och det vill jag aldrig byta bort.


söndag 4 maj 2014

Nu förstår jag också vårkänslorna.

Mitt huvud har varit fullt av texter hela veckan. Jag har formulerat meningar och snickrat ihop stycken och det har gjort mig glad. Inte för att jag skrivit ner något, men det har ändå sprudlat på ett energiskt sätt. Senaste månaden har mitt huvud mest varit fullt av cancer och det är åt helvete tråkigt att tänka på, vill jag säga dig. Men med goda besked blickar vi framåt och jag känner lättnad och glädje krypa fram.

I takt med annalkande vår- och sommartecken börjar jag också ta del av den där härliga känslan så många pratar om. För mig tar det uttryck i ord som vill skrivas ner. Texter som blir till om allt och inget. Nya färger, former och dofter skapar kreativitet. För mig är det ett tecken på att jag är på G.

Så är det med det. Biter man ihop blir det bra till slut. Och sen finns det några stjärnor som lyser upp tillvaron lite extra. Vissa utan att ens veta om det.