lördag 25 februari 2012

Återträffen. Tio år senare och här sitter jag.

En brokig skara individer. Så som tonåringar är som mest. Tre år av engelska glosor, NO-labbar, SO-uppsatser, skrivövningar i svenska, matkrig på hemkunskapen, misslyckade träslöjdsprojekt, okontrollerade bildlektioner, disciplinerade idrottslektioner, oskyldiga bus, hård jargong och allmänt röj.

Min högstadieklass var verkligen en klass för sig. Mottot "Jag är inte störd, jag gick bara i 9F" summerar klimatet ganska bra. Och en dag stod vi där. Alla böjda över en klumpig gammal dataskräm. Sista veckan med klassen hade blivit till en dokumentärfilm och det var dags att förstå att skolavslutningen stod runt hörnet och att vi skulle säga hejdå. Tårar trillade ner för kinder och längtan av att bli stor knöt sig i magen tillsammans med vemodet över att sluta vara liten. Sluta vara 9F.

Från och med skolavslutningens sista kramar och varma ord har jag sett fram emot att få knyta ihop alla dessa galna individer igen. I tio (10!) år har jag längtat efter att få vara lite störd igen. Inte hade jag trott att det skulle ske över en dataskärm. Jag är här, med min Mac, medan alla ni är där och ser varandra. Hur ni blivit, hur ni mår, hur ni har det.

Det enda jag ser är Washington Monument. Inte så dåligt. Men sannerligen märkligt, vemodigt och lite hjärtskärande.






måndag 13 februari 2012

Vårt hav.


Isarna var sedan ett par månader smälta uppe i Norrland. Den blomstertid var kommen. Både lusten och fägringen var stor. Vi packade ihop våra skolböcker en sista gång och nu skulle de få vila över sommaren. Resväskorna packades för ett sommarlov på ”Villan” – en sommarstuga kallas så i Finland. Ingen visste vad vi menade när vi sa att vi skulle åka till ”Villan”, men vi visste att vi var på väg mot vårt sommarparadis.

Mot hamnen och färjeterminalen gick den fullastade bilen. Förnödenheter för en sommar på en ö fick plats tillsammans med strandtofflor, baddräkter och en familj med tre barn. Det fjärde fick stanna hemma. Han var ju nästan 18 år nu. Den stora, vita färjan gled in mot kajen och de svallande vågorna glittrade i solen. Nästan som om de ville tala om att de förde något magiskt med sig. Och det gjorde de. När vi hade blivit vinkade ombord på bildäck var vi äntligen på väg. Till havets dansande rytm färdades vi över Kvarken. Vattnet skummade och svallade och lovade att ta oss dit vi ville.

Färjan gled in i den Österbottniska skärgården och Vasa skymtades från soldäck. Vi rullade bilen från bildäck till fastland och körde genom stan, bara en kort bit, för att ta oss till nästa hamn. Den lilla, lilla motorbåt som väntade var vår trognaste tjänare. Hon lastades med allt som bilen packats med. Den lilla motorn av märket Evinrude fälldes ner och än en gång gungade vi i takt med havets rytm. Vattenytan var i höjd med relingen och bräckta droppar stänkte på våra väskor, våra kläder, våra händer. Kalla droppar hälsade oss välkomna tillbaka. Välkomna hem.

Framme på Villan stod den vedeldade bastun redo. Efter kramar med släkt och vänner slängde vi våra kläder, gick in i värmen, fyllde bunkarna med vatten och skrubbade bort höstens, vinterns och vårens alla tröttsamheter. Lyckliga i sommarparadiset, med frihetskänsla och känsla av ledighet sprang vi sedan hela vägen ut på bryggan och kastade oss i det junikalla och uppfriskande havet.

Precis det hav vi simmade i förra året. Precis det hav vi längtat efter i flera månader. Precis det hav som återigen skulle gunga oss under en hel, magisk sommar.




fredag 10 februari 2012

Ät och njut av det bakverk som är ditt liv.

Fredag morgon. Frukost på bordet och tre rumskamrater inne i varsin värld. Datorer och skönlitteratur. Nyhetsflöden och Facebookuppdateringar. Kaffedoft och stekt ägg.

Rumskamrat mellan gröttuggor och slösurfande, liksom från tomma intet, bryter tystnaden. "Morgonstund har guld i mun."

Och blickar tas upp från skärmar, sidor, ord, bilder. "Dagens visdomsord från IronAss." Fniss och leende ögon möts. Sedan blir det tyst igen.

"Nu har morgonstund inte guld i mun längre för nu är min frukost slut."

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, något så tillsynes enkelt som att ta tillvara på ögonblicket och stunden när du väl har den framför dig. För vips, så är den borta. Den vackra bakelsen är uppäten och inte längre din att njuta av. Förhoppningsvis är det du själv som fått smaka. Men tänk om någon annan hinner före!

Njut av din gyllene stund hela denna fredag. God morgon Amerika. God eftermiddag Sverige.