fredag 27 februari 2015

Av. På. Omstart.

När apparna slutar funka som de ska eller Word bara hänger upp sig och flippar ur, vad gör man då? Jo, man stänger av och startar om. Låter mobil eller laptop dö en stund för att sedan börja leva som vanligt igen. Friktionsfritt.

När hjärnan slutar funka och känslorna ballar ur, vad gör man då? Det går ju liksom inte att dö ett tag och sen börja leva. Somliga är förvisso av den tron att vi lever flera gånger (undertecknad inkluderad på något litet hörn, men det är en annan utläggning), men det är ju inte samma typ av dö-leva-igen-grej.

Själva grejen med att stänga av och slå på handlar mer om en paus från allt i ett slags vakuum av existens. Det slutar vara för en stund. System rensas. Processer vilas. Och vid omstart är det fräscht och på banan. Jag vill ändå tro att man kan göra någon sådan slags omstart med sin egen hjärna och egentligen hela sitt eget liv.

Jag försöker. Och jag tänker att en del i den processen kan vara att göra saker annorlunda. Inte harva på som alltid. Det har ju uppenbarligen lett till overload.

Tidigare i veckan hände två saker som aldrig hänt förut, in the history of ever. Jag öppnade kalendern på jobbet och den var helt tom. Alltså helt tom. Inte ett enda möte inbokat. Visserligen öppnade jag den för att boka in ett möte, men känslan varade ändå en liten stund. Samma dag lät jag bli att äta prinsesstårta när företaget samlades för ett födelsedagsfirande. Jag avstod alltså från sockret. Sa nej till fika.

Det är lite min nya grej – att testa att säga nej. Stänga av och starta om, i stället för att konstant vara på och igång. Det är himla mycket svårare än vad man kan tro, men lärorikt, tror jag. Och i stunden ganska befriande. Det blir lite som att ta tillbaka kontrollen och bestämma själv hur det ska vara.

Reboot.


tisdag 24 februari 2015

Snart skiter jag i det här och biter ihop ändå.

Så här är det. Jag har dåligt tålamod. Riktigt dåligt tålamod. Det tillhör nog kategorin sämre egenskaper hos mig själv. Och som resultat av det dåliga tålamodet blir jag lätt på dåligt humör och rätt otrevlig. Typ så som jag känner mot mig själv just, precis nu.

Nu har jag gått med känslodörren öppen så länge, blottat mig för fler än vad jag någonsin gjort tidigare, och varit ärlig mot både mig själv och personer som jag i vanliga fall inte skulle tänka på att släppa nära. Och nu då? Vad gör jag nu då? Varför händer inget konkret? Varför är jag fortfarande trög i hjärnan? Långsam i handling?

Jag har tidigare redogjort för besök ett och två på Vårdcentralen. Det första katastrofala, där jag grät och satt apatisk och stirrade ut genom fönstret. Det andra lite mer ödmjuka, där jag mest suckade och var trött. I måndags var jag på det tredje besöket. Det blev av mer irriterad karaktär. Varför händer inget? Varför blir jag inte bara mig själv?

Jag är less på att vara dum i huvudet och inte riktigt hänga med – hålla låg standard och inte orka tempot. Jag orkar snart inte prata mer om hur jag mår. Den här sårbarheten spelar snart ut mitt tålamod. Kanske mitt ego? Snart stänger jag dörren och kör på det koncept som kört mig i botten – bit ihop. Det är väl ingen råbra strategi, med tanke på utfallet, men det är i alla fall mer den jag är, än en som bara jämrar sig.

Jag hatar att känna mig som någon som inte riktigt funkar, någon som är trasig. I slutändan har jag bara mig själv och jag vill bara reda mig. Åh. Så sjukt irriterad jag kan bli på mig själv. I dag är ingen bra dag att vara jag i sällskap med mig själv.


torsdag 19 februari 2015

Hur ser hon ut?

Hur ser man ut utanpå när man är trasig inuti? Det är inte alltid så lätt att veta. Och det finns faktiskt inget riktigt svar.

Det är klart, sömnlösa nätter och konstant gråt i halsen sätter sig som ringar runt ögonen och röda och blanka ögon. Jag vet inte om någon påpekade eller ens märkte, men det var den spegelbild jag såg under många, många veckor för ett tag sedan. Hon såg bedrövlig ut. Hon var ingen jag ville hänga med. Men ändå var jag tvungen, trodde jag.

Det jag förstod efter att ha tittat på henne riktigt noga var att jag var den enda som kunde ändra den spegelbilden. Och jag tror det börjat hända. Någon, eller till och med några, påpekade för någon vecka sedan att jag ser piggare ut. Det gjorde mig faktiskt riktigt glad. Jag hoppas att det syntes. Jag vill helst att jag ska se ut som en glad och pigg person, en sådan person jag vill vara. Har hört att man är halvvägs där om man klistrar på ett leende.

Men sen är det så väldigt svårt att förklara den där känslan som lägger sig i kroppen efter att en hel dag har forcerat fram pigghet och klara ögon – om man nu lyckats med det. Känslan av kaos, känslan av trötthet, känslan av ångest, oro och ensamhet.

Den känslan syns inte riktigt utanpå. Men den härjar fritt inuti. Den går att trycka undan, men jag har förstått att det i långa loppet inte hjälper mig. Jag behöver hjälp att möta den, låta den vara synlig och acceptera att den är. Bara då tror jag att det kan lägga sig ett lugn inuti, som syns i spegelbilden utanpå.

Jag försöker. Jag jobbar på det. Och bara grejen att jag kan erkänna det gör mig faktiskt rätt stolt. (Fast jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen när jag flyger bort från Umeå, det bara är så och kommer alltid att synas.)


tisdag 10 februari 2015

Balans och acceptans.

De senaste veckorna har för mig handlat mycket om att hitta en tillvaro där jag lägger lagom mycket energi på lagom mycket grejer. Det går liksom inte att alltid vara all in, i allt jag kastar mig in i. Men det är lite det som är mitt problem.

Jag har svårt att ge annat än allt. Är typiskt dålig på att säga nej och när jag säger ja kan jag inte tänka mig annat än att leverera på topp. För det är så det ska vara. Men när livet kommer ikapp och verkligheten visar hur den är funkar ekvationen inte och summan av ett plus ett blir helt plötsligt en miljon. Vem kan balansera det?

För att orka bära vardagen går det inte att bara nöja sig med perfektion och fläckfri prestation. För så är det inte. Jag är skitdålig på jättemånga saker. Jag har massor med brister. Jag är långt ifrån bra på allt jag tar mig för. Och även det jag kan, kan jag göra fel på. Men det är just det där sista som gnager och ger prestationsångest av mått som du nog inte ens kan förstå.

Jag kan gräma mig en månad över ett stavfel i ett nyhetsbrev. Jag skäms om jag missat uppenbara fel i ett korr. När det levereras tryckt material till kontoret vågar jag inte titta på det förrän flera veckor senare. Tänk om jag skulle ha råkat blanda ihop de med dem. Tänk om jag skulle ha snubblat förbi en särskrivning. Då skulle ju alla i hela världen tro att jag är helt dum i huvudet. Jag skulle aldrig få ett skrivuppdrag igen.

Rimligt? Rimligt.

Eller stört. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag kanske borde bli bättre på att acceptera att trötta ögon ibland missar uppenbara fel. Jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag kan lägga min själ i det jag gör och hur höga krav jag kan ha på det jag presterar.

Jag borde ge en chans till det här med acceptans, kanske hitta lite balans.


onsdag 4 februari 2015

När man får feeling. Och när det känns så jävla bra.

Tighta tights. Svettig svett. Köttigt kött. Inte sånt kött som man äter, utan kött som i att ta i och inte ge upp. Ni vet den känslan när man har bokat två träningspass. Som man går på. Och sen stannar på ett tredje, bara för att man får feeling. Den känslan. DEN KÄNSLAN!

Jag håller i den känslan, hårt så in i helvete (jag får alltid lite dåligt samvete när jag svär, min mamma tycker det är fult, men ibland behövs ett kraftuttryck).

Jag hade bokat in mig på två pass i kväll. Det första har jag kört förut, det andra var ett nytt som jag tänkte kunde vara värt att prova. Under första passets avslappning undrade jag om jag ändå inte bara skulle gå hem. Men det gjorde jag inte. Jag stannade. Och jag hade roligt. Jag skrattade och kände mig lätt, fastän jag var ganska klumpig på pilatesbollen.

Och när pass två var klart flaggade instruktören för ett tredje pass. "Nej, någon måtta får det vara", tänkte jag och gick till mitt skåp. Men sen slogs jag av den där känslan. Jag fick feeling och gick tillbaka till salen. Varför inte, liksom?

Efter två och en halv timmes träning gick jag från gymmet med en underbar känsla i kroppen. Och det var inte bara känslan av att vara genomtränad. Det var nog framför allt med den underbara känslan av kontroll och förmågan att ta rätt beslut.

Precis just där och då kände jag mig som mig själv. Som en person som köttar, inte ger upp, tar kontroll över sig själv och ser till att ta rätt beslut. Det ska nog bli folk av mig igen också.

Mamma, i kväll kände jag mig glad. Så att jag nästan vill använda en svordom för att förklara.


I tighta tights och svettig svett har jag alltid mått bra. Det ska jag komma ihåg.
Bilder från favoritgymmet i Washington. Många, långa svettiga timmar där.