Balans och acceptans.

De senaste veckorna har för mig handlat mycket om att hitta en tillvaro där jag lägger lagom mycket energi på lagom mycket grejer. Det går liksom inte att alltid vara all in, i allt jag kastar mig in i. Men det är lite det som är mitt problem.

Jag har svårt att ge annat än allt. Är typiskt dålig på att säga nej och när jag säger ja kan jag inte tänka mig annat än att leverera på topp. För det är så det ska vara. Men när livet kommer ikapp och verkligheten visar hur den är funkar ekvationen inte och summan av ett plus ett blir helt plötsligt en miljon. Vem kan balansera det?

För att orka bära vardagen går det inte att bara nöja sig med perfektion och fläckfri prestation. För så är det inte. Jag är skitdålig på jättemånga saker. Jag har massor med brister. Jag är långt ifrån bra på allt jag tar mig för. Och även det jag kan, kan jag göra fel på. Men det är just det där sista som gnager och ger prestationsångest av mått som du nog inte ens kan förstå.

Jag kan gräma mig en månad över ett stavfel i ett nyhetsbrev. Jag skäms om jag missat uppenbara fel i ett korr. När det levereras tryckt material till kontoret vågar jag inte titta på det förrän flera veckor senare. Tänk om jag skulle ha råkat blanda ihop de med dem. Tänk om jag skulle ha snubblat förbi en särskrivning. Då skulle ju alla i hela världen tro att jag är helt dum i huvudet. Jag skulle aldrig få ett skrivuppdrag igen.

Rimligt? Rimligt.

Eller stört. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag kanske borde bli bättre på att acceptera att trötta ögon ibland missar uppenbara fel. Jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag kan lägga min själ i det jag gör och hur höga krav jag kan ha på det jag presterar.

Jag borde ge en chans till det här med acceptans, kanske hitta lite balans.