tisdag 9 februari 2010

Och så var det med den saken.

Efter handuppräckning i klassrummet kunde vi lätt konstatera att nästan alla fått lära sig att det är fel, fel, fel att börja meningar med och och men. Det sa de till mig också. Men inte brydde jag mig om det, inte. Det här med att läsa språk handlar egentligen om att lära sig att det man lärt sig är bluff och båg. För det mesta. Och sen får man veta att man ska göra fel för att det ska bli rätt och snyggt. Lite förvirrande, kan tyckas, men jag är med på den linjen. Man får bara göra fel om man vet att man gör fel. Eller, får och får. Klart man får göra fel, men då blir det ju fel. Däremot kan fel bli helt rätt om man gör fel på rätt sätt.

Hur som. Det här med regler var det. Nu har jag verkligen fått det svart på vitt att den här och&mengrejen faktiskt bara är bluff och båg. Det finns ingen grammatikbok som säger något om detta. Näpp. Det som ges är lite tumregler för när det är opassande att börja meningar med ovan nämnda konjunktioner, men i övrigt säger Språkriktighetsboken att "för texter av mer avancerat slag än elvaåringsuppsatser måste den tumregeln överges." Tadam!

Och så var det med den saken. Men man ska nog ändå vara försiktig.