lördag 10 mars 2012

SkrivPuff: Om att fläta.

När jag var liten trodde jag att min pappa kunde precis allt. Rätt befogat, för han kan väldigt mycket. Men jag växer upp och lär mig också saker, bland annat att min pappa inte alltid har rätt. Det kan faktiskt hända att en diskussion slutar Milon: 1 – Pappa: 0. Och vissa saker kunde han inte ens när jag var liten.

Han kunde aldrig lära sig att fläta. Han fattade aldrig att man behöver tre tåtar med hår för att få det att bli fint. I stället delade han håret i två, tvinnade det och fäste en snodd i änden. Alla som vet något om flätor vet att det inte blev så mycket resultat av det, inte.

Alla kan inte allt, men alla kan något. Min pappa kan fortfarande inte fläta hår, men han har en beundransvärd förmåga att fläta ihop trådar som hänger löst i livet. Där är jag utan tvekan besegrad, Pappa: 1 – Milon: 0. Men så lyckligt lottad jag är att han alltid delar med sig av sina tips.

Min pappa kan inte fläta mitt hår, men han kan i alla fall hjälpa mig från att slita mitt hår när allt känns hopplöst.


tisdag 6 mars 2012

Sommarbarn.

Jag är ett sommarbarn. Året om tror jag att jag klarar av hösten, vintern, våren minst lika bra som sommaren. Men när gatorna är tryckande varma, när jag kan cykla i kjol och flipflop ner för backar som doftar av alla de sorters blommor, när dagarna är långa och nätterna ljusa, då mår jag ändå som bäst.

Då vill jag kliva upp. Då vill jag gå ut. Då vill jag aldrig att årstiden ska skifta.

Jag längtar efter sommar. Jag tycker att det kan bli dags snart.


Mer om den förleg(o)ade synen om pojk- och flicklek.

Som av en händelse fick min pappa i julas för sig att han skulle sortera allt Lego som familjen Bergström äger och någonsin ägt – vilket för den intresserade är långt mer än bitar till bara en borg. Händelsen sammanträffade givetvis med debatten om Legos nylansering av Lego Friends. Vilket trevligt namn på en leksakskollektion, va?!

Men det här är allt annat än vänligt. I dag när jag snubblade över
detta inlägg från Po Tidholm, DN-medarbetare, blev jag återigen uppgiven och avigt inställd till vad leksaksjätten gått och ställt till med.

Problemet är inte att man gör utrymme för frisersalonger, cupcakesbakande och rosa Legoklossar (de rosa fanns redan på min tid och jag gillade dem lika mycket som jag gillade de som hörde piratskeppet till). Problemet är att man bestämmer vem det är som ska gilla det och vem som bör hålla sig till annat. Precis som Niclas Järvklo, forskare från Stockholms universitet, uttrycker ser vi ett jätteföretag – med enorm influens på våra pyttesmå – som totalt släpper sitt sociala ansvar. Här motarbetas allt som övriga samhället, anno 2012, kämpar med.


Precis som ovan nämnda forskare nämner verkar leksaksjätten föreslå att pojkar och flickor inte ens ska leka tillsammans, eftersom XY och XX rent vetenskapligt dras till olika områden och bör stanna däri. Var för sig. Åtskilda. Separerade. Ojämlika. 


Jag vet in vad du känner. Men jag känner att en sådan syn på lek och roller i samhället är allt annat än vänlig. Det är bara extremt tröttsamt och väldigt förLEG(O)at.