onsdag 22 april 2015

Mindfulness? Nä, vet du vad. Det här gör jag...

De pratar om att koppla av med en bok eller en kopp te. De pratar om mindfulness. De säger att man ska meditera. Men de fattar inte riktigt att det enda som riktigt, riktigt hjälper är att kliva in i en gymnastikhall. Mindfulness? Ja, är jag inte där och då precis i stunden skenar det i väg och blir kaos. När man har peppade gymnaster som vågar kasta sig ut i nya övningar behöver man finnas i nuet.

I kväll hade jag en fartfylld träning med tjejerna. Vi byggde en så kallad raketbana och jäklar vilken fart de fick. De bara öste och jag bara lät dem kötta rondat-flickis-flickis och frivolt-rondat-flickis. Två timmar går alldeles för fort när man har roligt. Det är fortfarande så att gymnastikhallen är ett av de få ställen där jag är helt uppslukad av det jag gör, och inte tänker störiga tankar om annat jävligt.

Jag lyssnade på Greg Poehler när han gästade Värvet och han pratade om hur mycket han idrottat när han var ung, och hur mycket han ångrade det. Han fattade inte varför han lagt så många timmar på att träna och spela basket, det var ju inget han hade nytta av nu. Han skulle ha pluggat mer juridik eller något. Jag kan för mitt liv inte förstå det resonemanget.

Jag blev aldrig någon elitgymnast själv. Jag har aldrig tränat tjejer som vunnit SM-guld. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller nyttan jag har av att kunna stå på händer i dag. Det är en passion och en identitet. Jag ångrar inte en endaste sekund jag varit i en gymnastikhall. Jag skulle vara där det dubbla om jag kunde. En gymnastiktimme är aldrig en bortkastad timme. De timmar jag spenderade på Handels i Göteborg när jag läste Turismgeografi, det var bortkastade timmar (förutom när vi läste "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dieleman, tips, läs den!).

Jag behöver inte meditera mera. Jag behöver bara få en rejäl dos av gymnastik. Ofta. Helst jämt.