Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.