tisdag 16 oktober 2012

Även truppgymnasterna får vara med i ett landslag. Magi!

Jag har varit truppgymnast sedan barnsben. Mina ben visste hur de skulle sträcka på sig för fina hjulningar och spänna sig för höga trampetthopp innan de visste mycket annat. Jag slutade träna själv när jag kände att jag inte blev så mycket bättre – var väl 18, 19 år då. Fysiken var fortfarande på topp, men det där hårda psyket man behöver för svårare volter hade jag inte riktigt.

Gymnastik är en tuff sport – mentalt ibland före tekniskt. Det är mycket slitande och nötande och vågande och övande. Man behöver kroppslig mognad och mental färdighet för att utvecklas och det ligger mycket hårt jobb bakom slutresultatet som går ut på att allt ska se så lätt och självklart ut. Men enkelt är det verkligen inte, vilket så klart också medför stor prestige. Alla kan inte volta. Vi gymnaster är inte mainstream.

Det fina med min sport, truppgymnastik, är att det är en härlig kombination av individuella prestationer som vävs samman i ett lag. Varje gymnast har ansvaret att utföra varje övning så tekniskt korrekt som möjligt och laget måste uppträda synkront. Den tillit man måste känna till varandra är enorm och pressen att prestera är hög. Det är just den här magiska kombon som gör att min kärlek till sporten är så stark.

På torsdag, 18 oktober 2012, presenterar Sverige för första gången någonsin tre landslag på EM i Truppgymnastik. Sveriges bästa truppgymnaster har slitit hårt i sina klubblag sedan barnsben och har nu förtjänat en plats i eliten. För en sådan som jag, riktigt inbiten, är detta något utav det största. Truppgymnastiken växer. Även vi kan vara med i ett landslag. Nu är det dags att ta sig an danskarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar