Jag springer från ruta till ruta.

Ibland känns det som att jag bor i ett rutmönster. Jag har det jag gör och jag gör det jag har att göra. Mitt jobb är på inga sätt och vis slentrianmässigt eller inrutat. Tvärtom. Runt mitt skrivbord flyger det bollar till höger och vänster. Jag gillar det. Det är förvisso något av en utmaning för ett kontrollfreak som jag, att inte alltid ha full koll på nästa steg och vad som väntar runt nästa hörn, men det snabba tempot håller mig vaken. Ja, jag gillar det.

Men ändå känns det som om vardagen som helhet är inrutad och förbestämd. Det vaknas, det äts frukost (ofta ganska hastigt), det ilas i väg till jobbet, det jobbas, det ilas i väg till någon slags träning, det tränas, det åks buss, det lagas mat, det förbereds matlåda och kanske något slags mellanmål, det packas upp från dagen, det packas ner för morgondagen. Och så ångar det på. Jag springer från ruta till ruta, precis hela tiden.

Det är något märkligt över det där springandet, för på samma gång som jag kan bli så less på det, vill jag ändå inte byta bort det. Jag gillar att ha det jag gör och jag vill gärna göra det jag har att göra. Jag vill träna kidsen, jag vill mata in så många träningspass som möjligt på Fysiken, jag vill laga min egen middag och ta med matlåda till jobbet.

Kanske är det kontrollfreaket som myser lite över att ha koll på vilken ruta som kommer härnäst och gärna håller fast vid det. Kanske är det helt enkelt bara så min vardag ser ut. Kanske springer jag från ruta till ruta för att jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att sitta i en och samma inhägnad hela tiden. Träningspassen går inte att kompromissa, då tappar jag glädjekällan. Och då, mina vänner, då lovar jag att jag tappar allt.

Men jag tror ändå, precis som med allt, att ett avbrott från det vanliga behövs då och då. Nästa vecka tar jag semester och åker hem. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Ibland behöver man bara en kaffepaus.