söndag 13 april 2014

Tacksam för ensamtid.

Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda människan i världen som då och då funderar över vardagen och livet. Tänker på hur det är nu. Och hur det skulle kunna bli sen. Hur man kanske alltid tänkt och trott att det ska bli. Vad det nu betyder "att det ska bli", som om livet vore något som en vacker dag ska få en konstant form.

När jag var typ 12 tänkte jag nog att, när jag är typ 30 bor jag säkert ihop med någon. Eller har i alla fall någon som hälsar på mig ganska ofta. Så är det ju inte på långa vägar. Man kan fråga sig varför. Och svaret på denna fråga är nog kort och gott att typ 12-åriga jag inte hade en aning om vad typ 30-åriga jag (alltså, jag är inte 30 än!) skulle gilla och värdera i vardagen.

Jag läste nyss Paolo Coelhos Alkemisten, där en ung fåraherde uppmuntras följa sitt levnadsöde. Kanske har vi alla ett sådant, jag har inte riktigt listat ut mitt än. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna sitta i min soffa en söndag, hinka presskaffe, plöja DN, scrolla genom Twitter, lyssna på P1 och knappra ner tankar på min MacBook.

Just nu är min tid mitt levnadsöde. Och kanske är det inte så mycket svårare än så. Min mamma brukar berätta för mig om hur jag alltid, redan som väldigt liten, bad henne och pappa gå ut ur rummet när jag skulle sova. Jag ville vara i fred helt enkelt. För mig själv. Tack för respekterad ensamtid. Jag är tacksam att jag har den.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar