Så som måndagen är och blir.

Jag är ingen morgonmänniska. Och inte heller någon måndagsmänniska. Söndagsångesten brukar jag slippa, då jag för många år sedan införde en Sunday Funday-tradition. Den håller mig peppad helgen igenom, ända till småtimmarna på söndagen.

Men måndagen.

Varför blåser blåsten blåsigare och varför är min långsamma dator långsammare på måndag morgon? Det vet man inte. Det man vet är att jag är ingen kul person denna veckodag. I alla fall inte under förmiddagen. Sedan händer det något. Ja, det vet ni nog vad.

No offense, alla vuxna människor som jag hänger med om dagarna, men mina gympakids är faktiskt mycket roligare än vad ni är. Mina gymnaster gör måndagarna till en värdig dag i veckan. Energin jag får från min 25 favorittjejer gör att jag kan hålla ut veckan igenom. Ända fram till lördag morgon.

I kväll passade vi på att ha ett genrep med killarna inför helgens Klubbmästerskap. Jag blev nästan lycklig till tårar av den peppiga och glada stämningen. Det kändes som om vi hade vårt eget EM. Några av tjejerna var så glada över sina varv att de glädjehoppade och kramade varandra. Precis som det ska vara. Och så blev även denna måndagen något att ha.