Jag saknar skolan.

Ibland saknar jag att gå i skolan. Jag gillade det. När jag gick i första klass och var en liten plutt med page och blommiga tights längtade jag efter den dag jag också skulle få ta hem läxor. Mina äldre syskon gjorde ju sånt. Jag var så stolt över min läs- och skrivböcker och tyckte det var roligt att färglägga bokstäver, räkna ihop äpplen, sjunga engelska sånger och skriva efter frökens högläsning. Hela vägen igenom högstadiet älskade jag att lära mig. Jag gillade att repetera franska glosor, ta anteckningar, klura ut skillnaden mellan adverb och adjektiv och genom djupa forskningsprojekt (i sjunde klass kunde jag allt om Neptunus).

Gymnasiet var också bra, även om jag inte riktigt hade samma glöd. Jag var kanske lite mycket tonåring, med allt vad det innebär, men på min egen kammare gillade jag ändå skolarbetet. Särskilt engelskan och svenskan. Även franskan.

Universitetet var bra och jag drömmer lite nu och då om att komma tillbaka dit en vacker dag. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga. Bilden här nedan är från min studietid i Washington DC. Jag minns så väl den dagen när jag satt på Busboys & Poets i Shirlington och skrev på en skoluppgift och tänkte att nu var det nog sista rycket för mig som student. Nu fick det vara nog. En termins praktik på M Street väntade och jag kände att det var perfekt läge att lägga studiehatten på hyllan.

Nu kan jag nog inte säga det helt säkert. Jag saknar skolan. Jag saknar det naturliga skrivandet som alltid följt med mig i skolan. Jag saknar att studera stilgrepp, tekniker, meningsbyggnader och alla små, små beståndsdelar i det vi kallar språk. Givetvis har jag helt glömt bort pluggångesten. När jag tänker att jag en dag skulle vilja sitta i skolbänken igen är det bara en fin och romantisk bild jag har framför mig.

Ja. Den som lever får se.