Tolv avsnitt Sune, några skivor julskinka och en och annan insikt.

Sedan starten har jag varit frälst i julen. Inte så mycket det kristna budskapet, med handen på hjärtat, men allt runt omkring. Tomtarna, luciakronan, adventsljusstaken, lussebullarna och den totala toleransen för julmust 24/7. Och glittret, och ljuslyktorna, och skyltfönsterdekorationerna och allt annat. Precis typ allt. Kanske framför allt påminnelsen om vänskap och gemenskap.

Mitt barndomshem är min borg och min familj är min armé. När julen kommer vet vi att vi alla samlas igen och livet blir bra, oavsett hur det varit fram till julhelgen. Ungefär så funkar det. I alla fall för stunden.

Föga förvånande för någon som ens varit i min närhet de senaste månaderna kan jag meddela att detta inte direkt varit mitt livs höst. I alla fall inte om man ska ranka på den positiva skalan. Men även om jag av oförklarlig anledning nästan jämt går med gråten i halsen, har december varit en räddning.

Det doftar hyacint och nejlika i mitt hem. Jag äter lussebullar till frukost (och lunch, och middag). Jag försöker värma mitt kyliga jag med glögg. Och jag kan bjuda in vänner till sådant man kan kalla julmys.

I kväll drog vi av 12 avsnitt Sune. Åt några skivor julskinka. Pratade om livet, hur det kan vara och hur det kan bli. Och jag kände faktiskt en strimma av hopp. Med en sista kopp glögg och några extra skumtomtar suger jag åt mig energin som jag är så tacksam över att mina vänner försöker pumpa in i mig. Jag vet inte ens om de gör det med flit, men de gör det, och det ger mig lycka. Det reder kanske inte ut ett tungt hjärta på lång sikt, men det värmer ett fruset hjärta och är en underbar insikt.