Familjeboken.

För några veckor sedan läste jag en krönika där skribenten beskrev den vemodiga känslan av att se sina barn växa upp och flyga ur boet. Tankarna knöts ihop med slutsatsen att han och mamman till hans barn bara är ett kort kapitel i barnens liv. Det läget får man bara acceptera. För så är livets gång.

Jag kunde känna hans klump i halsen. Tror till och med att jag fällde några tårar. Inte för att jag själv har barn som jag fasar en gång ska lämna mig, utan för att jag tänkte på mina egna föräldrar. De är med i så mycket mer än bara ett kapitel i min bok.

Ja, visst, jag kan själv. Jag vill ofta bevisa att jag kan själv. Redan som fyraåring sa jag åt dem att stänga dörren och låta mig sova ifred. När jag flyttade hemifrån som 19-åring ville jag visa att jag var mogen och kunde klara mig på egen hand. Paphos, Umeå, Nice, Göteborg, Washington DC – jag kan bo var som helst. På egen hand. Men ändå, de har varit med i varje kapitel även om miljön varit olika.

Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem med. Det finns inga två personer i världen som är fyllda med mer kärlek. Till varandra. Till fyra barn. Till tre svärbarn (kan man säga så?). Till sju barnbarn. Och när jag ser mina älskade syskonbarn är jag ganska säker på att detsamma gäller för dem. Med så fina föräldrar de har kommer de vilja ha med dem blad, efter blad, efter blad.

I min historia är föräldrarna inte bara ett kort kapitel i barnens liv. De är den röda tråden som går genom hela boken.