Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.