Jag önskar mig en kram i julklapp.

Jag läste två artiklar för inte så länge sedan som träffade mig. Lite för hårt. Lite så att jag nästan blev yr och vinglig. Den första meddelade att forskning visar att kvinnor som stressar har lättare att utveckla Alzheimers i yngre medelålder. Den andra talade om hur bra det är med fysisk beröring, att vi alla behöver det för att må bra. En hand på en axel. En kram. Massage.

Det är inte med en överlycklig känsla jag måste inse att jag för tillfället gör alla fel. Jag glömmer. Jag irrar. Jag ställer krav. Jag blir aldrig nöjd. Och jag är folkskygg. Människor stressar mig och jag irrar bara ännu mer. Jag kan tänka mig att gå på en dejt, men jag är nog den mest frånvarande dejten man kan träffa. Startsträckan är för lång för att jag ens ska orka börja.

Vissa dagar är det så. Vissa veckor är det så. Vissa månader är det så. Det har bara blivit så. Så nu längtar jag till mitt jullov. Då får jag spendera två veckor med syskonbarn. De är bra på att kramas. Jag tror att jag önskar mig en kram i julklapp. Och sen kanske jag kan lära mig att göra rätt.