måndag 13 mars 2017

Om snöskottning, praokänsla och sånt jag saknar med Göteborg

Varför tar allt så lång tid? Varför är inte exakt allt klart nu? Varför har vi inte packat upp alla lådor och lagt minsta lilla gem på sin rätta plats? Lite så har jag tänkt de senaste dagarna, men så slår det mig att vi faktiskt inte varit på plats här i mer än två månader. Och det är faktiskt bara drygt en månad sedan vi körde upp det sista flyttlasset. Så hur är allt nu då?

I botten av hjärtat känns livet väldigt bra. Men jag är ju en otålig person och jag undrar varför hela livet inte bara fallit på plats efter två månader. Hur långsamt kan det gå? Jag ska erkänna att det nog varit mer omtumlande än vad jag hade tänkt mig att flytta hela livet till en plats där jag redan känner mig hemma, men ändå inte har hört hemma på länge. Platsen, känslan och tryggheten finns. Men jag, som jag är nu, är ändå lite vilsen.

Jag har ett jobb, nej faktiskt två, som jag går till, nej faktiskt åker buss till, om dagarna. Det tar ungefär 20-30 minuter, lite beroende på snömängd. I Göteborg skulle jag väl kallas pendlare. Är på en plats fram till lunch och på en annan efter. Känner mig lite som en prao-elev på båda. Ni vet känslan av att vara ny på jobbet – och det i kombination med att inte vara där riktigt helt och fullt. Men jag är tacksam att jag får jobba. Det är jag.

Jag har inte vågat ta på mig en egen gymnastikgrupp än, men har varit med på ett första ledarmöte och är självutnämnd vikariepool. Än så länge har jag vikarierat en gång. Det var fantastiskt roligt och jag vill verkligen sätta igång på riktigt sen.

Februari bjöd på en väldans massa snö och det är vi glada över. Jag har insett hur mycket jag har saknat vintern och hur mycket jag gillar att skotta snö. Det är på fullaste allvar. En morgon gick jag ut och skottade snö som inte behövde skottas – bara för att.

Jag tänker på Göteborg ibland. Det kan komma små stänk av längt, men mycket av det jag tänker på är sådant som ändå inte finns längre och som jag på ett eller annat sätt växt ifrån. Vissa saker finns dock kvar där, som inte riktigt fallit på plats här. Typiskt sådant jag saknar med Göteborg är:

  • Lindåshallen och allt som hör till. Gymnastikens hus i Umeå är fint, men det är ändå något speciellt med en alldeles egen hall, bara anpassad för just truppgymnastik. Och Lindåshallen har varit en sådan energikälla i så många trötta stunder. Den kommer nog alltid toppa listan, på lite sentimentala grunder.
  • Min träningsrutin och mina standardpass på Fysiken. Jag har hittat tillbaka till mitt absoluta favoritgym här, men ändå inte riktigt fått till ett flow som passar vardagsrutinen, kanske för att jag inte har någon väldigt tydlig sådan än. 
  • Min lägenhet, min fina, charmiga, mysiga lägenhet (som ju inte är min längre, det vet jag, eller tror jag i alla fall att jag vet, ibland undrar jag om jag fått med mig allt från förrådet).
  • Och givetvis ett gäng människor som jag önskar att jag kunde träffa oftare. 

Ja, summa summarum så är det lite trevande, men ändå så väldigt, väldigt bra. Jag är otålig, men längst in i hjärtat glad. Det här är faktiskt mitt rätta element.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar