Min farfar var en rolig man. Han samlade på spik och gamla skruvar, kunde allt om det svenska kungahusets historia och pratade ofta och mycket om sina upplevelser från kriget. Han lärde oss att råttor var farliga djur och att man kunde skrämma bort vargen med gamla cd-skivor.
Vi lade ofta patiens, farfar och jag. Han tyckte jag var kvick i fingrarna och lät mig ha hand om korten. Man kan nog säga att han var obotlig optimist när det gällde patiensen eftersom han konstant satt och mumlade "he gaaar nooog" på sin vackra finlandssvenska. När man kom till den punkt att det faktiskt inte gick att lägga fler kort påstod han att man fick blanda om lite, bara ingen såg. "Å tvåååan gåår. Å jecken gååår".
Som jag tidigare berättat var hans hörsel inte på topp, något som min två år yngre kusin uppenbarligen fick erfara. Så här skrev hon till mig angående minnet av mina farföräldrar:
"Åh Singa o Götel! Ja minns alltid då vi va mindre o ni kom o hälsa på till Vasa o ja skulle ringa till dem för att se om du var där men så hörde Götel aldrig va ja sa så ja slängde på luren o så fick pappa ringa pånytt."
Han kunde nog upplevas lite barsk. Hade ganska hård ton och pratade högt eftersom han själv ville höra allt han sa. Han var inget vidare på att kramas, men nog var han omtänksam och hade ett stort hjärta alltid! Han tyckte det var spännande att min syster hade en kompis från Filippinerna och han erbjöd min kompis ett par nya jeans när han såg hennes fransiga jeansshorts.
De som fick uppleva Farfar Götel ska känna sig lyckligt lottade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar