lördag 29 januari 2011

SkrivPuff: Om att åstadkomma något.

Fram tills nu hade hon bara känt lycka. Fjärilarna var där de skulle. Hon kunde låna honom hennes hand, men kände sig ändå fri. Det var deras tid. Det var en lycklig tid. Deras läppar möttes - försiktigt och mjukt - och tiden försvann i en dimension som ingen någonsin såg eller kände till. Den ljumma höstbrisen svepte hennes hår över ögonen, men hon märkte det aldrig. Hon var aldrig där; hon var med honom och han gjorde det hela verkligt. Hon lät honom närma sig, men höll ändå alltid ett säkert avstånd. Hon lät honom komma nära, men var alltid långt borta. Så det var okej. För hon kände honom inte. Sa hon. Han var en främling i hennes liv - men väl bekant för hennes hjärta, hennes kropp, hennes själ.

Och nu tittade hon på honom med tårfyllda ögon och ett dunkande hjärta. Hon var räddare än någonsin förut. Hon mötte hans gröna ögon och släppte inte taget. Utan att säga ett ord ställde hon honom frågan och han gav henne svaret: "Lita inte på mina ord, låt mig bevisa att det här är på riktigt. Att jag är på riktigt."

Och han lyckades. För hon tog hans hand och gjorde ett undantag.

6 kommentarer:

  1. Så fin text. Det var som det var på riktigt och ändå inte. Lämnar en hel del frågor att ställa.
    Så där så man går och tänker, ett tag efteråt och vill gärna veta: Hur gick det?

    SvaraRadera
  2. Så här skriver du en länk;

    Namnet på länken

    Fin text förresten!

    SvaraRadera
  3. Rofyllt vacker om ett tema som aldrig går ur tiden, kärlek :)

    SvaraRadera