söndag 13 oktober 2013

Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar