Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.