Så lyckligt lottad som jag faktiskt är.

När jag var 17 år gammal fick jag höra något om mig själv som jag sedan dess burit med mig och ibland plockar fram. Det var slutet på vårterminen och vi skulle ha betygssamtal med alla lärare. Jag hade just fått veta att jag hade fått VG i kursen i multimedia. Läraren gillade det matlagningsspel jag och två vänner kokat ihop - så klart, vi hade ju fyndigt nog satt hans huvud på en av kockarna.

Jag hade fått mitt betyg och skulle just resa mig när läraren säger ungefär: "Och så en sak till, Malin. Jag bara måste få säga till dig att du är en sådan trevlig och glad person. Du sprider sådan positiv energi. Tack för det."

Jag tackade själv och med de fina orden i ryggen gick jag leende ut ur klassrummet. Hade redan glömt bort det där betyget. Det här var alltså när jag var 17 år gammal. Efter ett gymnasieår som på det hjärtliga planet hade ägnats åt enormt mycket dagboksskrivande och gråtande nätter över den kärlek som gjort slut med mig flera månader tidigare. Ett känslomässigt kaos och lite för mycket mörker.

Men min lärare tyckte att jag alltid spred ljus. Och jag trodde honom. För där och då lärde jag mig att jag är och förblir en positiv person. Jag kan se det ljusa, även i det mörkaste rum. Det påminner jag mig själv om ibland. Därför vågar jag också vara ledsen. Tycka att allt är jobbigt och bara vilja gråta. För jag vet att det bara är tillfälligt. Den sol som går ner i kväll, vare sig den är gömd av moln eller brinnande röd, kommer skina på mig i morgon. Så lyckligt lottad är jag. Och så lyckligt lottad är jag, att en lärare en gång påminde mig om att det är så det är.