Ring, ring, bara du slog en signal.

Du kan nå mig när som helst. Hur som helst. Var som helst. Bara att ringa. Jag förväntas svara. Skicka ett sms. Du ska få ett tillbaka. För det är så det fungerar med mobiltelefoni. Så vad gör man då när det enda man har är en mobiltelefon som kanske inte längre fungerar?

Ibland svarar jag inte i min telefon, särskilt inte om jag inte känner igen numret. Det kan ta timmar eller till och med dagar för mig att svara på sms. Ibland lämnar jag telefonen hemma, bara för att jag inte har lust att kunna bli nådd. Men allt detta väljer jag själv. Nu kan läget vara så att jag är ofrivilligt okontaktbar via telefonlinjen och det är inte alls lika piggt.

Hur ska jag kunna ringa det där viktiga samtalet jag måste ringa? Hur ska jag kunna stämma träff med personen jag ska träffa i morgon? Hur ska min mamma kunna ringa mig och fråga om det blåser här där jag är? Och alla viktiga telefonnummer jag har! Eller, har jag några sådana?

Jag vet inte. Det kanske inte är någon katastrof. Jag lyckades faktiskt gräva fram den gamle trettiotretian inklusive laddare så nog ska jag kunna ringa det där samtalet ändå, men det känns faktiskt lite vemodigt att Lilla Rosa kanske, kanske har skickat sitt livs sista sms.