Vi går förbi dem varje dag. Ser dem. Kanske i vårt kvarter. Kanske till och med vid frukostbordet. De utstötta. De som har det svårt. De som aldrig mer får se dagens ljus. De som kallblodigt mördas. De som får lida offer för någon annans hat. De som för oss är främlingar.
Vi vet att de finns. De ligger bredvid skålen med frukostgröt. Men en främlings ansikte uttrycker aldrig lika mycket lidelse som ett ansikte vi känner väl.
Jag visste vem han var. Jag kände en som kände henne. Vi var släkt. Vi var grannar. Vi talade samma språk. Det var min syster. Det var min bror. Det är klart att det blir mer påtagligt. Det är klart att bombdåd och hatbrott i Oslo trycker på fler känsloknappar hos en svensk än vad en självmordsbombare i Afghanistan gör. Det är klart att en ledare i en av Sveriges största dagstidningar uttrycker att Norges smärta är vår.
Det är klart att vi reagerar när det lidande ansiktet på frukostbordet tillhör vår syster, tillhör vår bror. Men jag tänker att det kanske ändå är något som kan få oss att reflektera över vad som ligger bakom. Inte göra främling till fiende. Göra människor till människor och känna en vilja att göra något för människors lika rätt till liv. Utan lidelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar