Mi manchi, italiano.

Under sommaren undervisade jag en italiensk man i svenska. Det var väldigt givande på många sätt och vis. Jag lärde mig bland annat sätta ord på svenska språkets egenheter, helst ord som var så ogrammatiska som möjligt eftersom han inte riktigt gillade tanken på grammatik. Vårt "nu-måste-vi-ta-detta-på-annat-språk-än-svenska"-språk var engelska, men som bonus fick jag ibland lite italienska.

Vid ett tillfälle sa han något som var så sant och som jag gillade massor:

"Ni kommunicerar på ett helt annat sätt här. För oss italienare handlar det inte så jättemycket om att komma fram till något eller ha något viktigt att säga, vi vill mest bara prata. Men ni svenskar fungerar inte riktigt så."

Vi svenskar fungerar inte riktigt så, nej. Och det är väl bra ibland, kan jag tycka. För det mesta blir jag galen på människor som pratar bara för att prata och få höra sin egen röst, men i språkinlärningssyfte måste jag säga att tanken att prata bara för att prata är helt briljant.

Jag saknar att lära mig italienska. Det står lite stilla. Men det är ett alldeles för vackert språk för att jag inte ska lära mig mer. Jag ska lära mig mer. Sedan ska jag åka till Italien. Och prata bara för att prata.