Tålamod var precis det jag pratade om med min hjälpande kvinna i måndags. Och det är precis vad jag brottats med och grubblat på hela veckan. Det visar sig att kombinationen lillasyster + perfektionist + dåligt tålamod = inte strålande.
Jag har alltid velat kunna allt redan innan jag kan det. Jag har alltid velat utföra allt perfekt redan innan jag provat. Jag har alltid velat vara stor, lika stor som alla de andra, som mina äldre syskon. Jag minns när min syster var med i Melodifestivalen 2004, passande nog i Umeå. Vi var och kollade, hejade och hade kul. Sen skulle alla gå på efterfest. Alla utom lillasyster. Hon var bara 17 – och ett halvt. I rimlig tonårsordning hatade jag hela min familj djupt just då. De skulle alltså festa med kändisar från Fame Factory. Jag fick åka hem.
Nu är jag en vuxen person och man kan tro att jag ska ha fått bättre tålamod. Men jag har ju inte det. Kanske skulle jag behöva lära mig av andra delar av familjen. Min brorson Frank, 3 och ett halvt, fick lära känna en alldeles speciell ninja när han var på semester med familjen förra året: Tålamodsninjan. Hans främsta superkraft är att kunna vänta. Att vänta på mat på restaurang, till exempel, kan ju vara evinnerligt tråkigt. Men då kommer ninjan fram och ropar sitt stridsrop: TÅLAAAAAAA-MOD!
Precis som allt annat som verkar vettigt i världen tar jag till mig tankarna om tålamodet. Precis som min hjälpande kvinna sa till mig i måndags, precis som min yogainstruktör sa till mig i dag: låt det ta tid.
Precis som de små blommorna som vill fram på våren. De dör lite ibland. Men om de får lite tid på sig växer de upp igen. Än är jag väl inte en för gammal hund för att lära mig sitta – och vänta, och låta det ta tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar