Språkets magi och en dröm som inte kan uppfyllas.

Det finns få saker som berör mig så mycket som språk i olika former. Alla berörs vi av språk, men jag tror att vi är två olika läger: de som reflekterar över det och de som bara hänger med. Jag tillhör kategori ett. Jag tänker på det ofta. Och bryr mig.

Ibland bryr jag mig så till den milda grad att jag blir irriterad och rentav förbannad på att så många får använda språket som om de vore proffs, när de i själva verket inte har någon koll alls. Det gäller främst det skrivna ordet. Jag är ocharmigt språkelitistisk, och när den där irritationen smyger sig på säger jag till mig själv att "du är inte så jävla mycket bättre du, det sitter säkert någon på andra sidan och vrider sig av ditt språkbruk också, så håll käft". Och så försöker jag undvika att läsa stycken av "skribenter" jag inte gillar. Enkelt.

Den mer mjuka, reflekterande sidan kommer fram när jag hör språk. Hela jag flyttas till en annan tid, reser till en annan plats, hamnar i ett helt nytt sinnestillstånd beroende på hur ett ord uttalas, hur språkmelodin gungar och var i munnen tungan ligger när orden flyger fram.

När jag hör finlandssvenska sveper ett vemod över bröstet, samtidigt som jag med värme minns blommiga kjolar, en Volvo som doftar jordbruk och olja, smaken av bräckt vatten, doften av nyklippt gräs och tång och krämig köttgryta med potatis. Jag ser en symaskin och krokiga fingrar, en kortlek som är nött i kanterna och hör något om svenska kungar och Finska vinterkriget.

När Björn Ferry refererar skidskytte vill jag flytta tillbaka till Norrland på sekunden och kan inte tänka mig något vackrare än Bottenviken och björkar.

Och när en amerikan öppnar munnen, helst inte någon regisserad skådespelare, utan en person från verkligheten, då vill jag flytta tillbaka till DC och få bre på med yäää så det står härliga till. Jag blir alldeles till mig. Hör klackarna från K Street och bländas av monumentens storhet.

Språk är magi i min värld. Lycko Finlands befolkning som får lära sig två språk i skolan. Ibland surar jag över att mina föräldrar aldrig lärde mig finska med modersmjölken (ja, mamma, jag vet, ni fick inte heller finska med modersmjölken, utan på skolgården, men ändå). Min högsta dröm i livet kommer aldrig att gå i uppfyllelse – tänk de som får vara riktigt på riktigt tvåspråkiga.