En stund av lättnad. Namaste.

Avenyn bjuder på uppförsbacke. Hela vägen från Kungsportsplatsen till Götaplatsen. Och så fortsätter det hela vägen hem. Det är aldrig särskilt festligt. Ibland svär jag för mig själv. Eller högt. I dag när jag cyklade hem – något senare än vad jag egentligen skulle – kände jag dock en bra känsla. Konstigt nog, i just det läget.

Det var många, många dagar sedan jag kände lättnad. Men i dag var det som om ångesten flög bort för en stund. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det på grund av den gulliga hunden mina kära kolleger placerat på mitt skrivbord. Kanske var det för att snöflingor dalade lite vackert. Kanske var det för att jag hade ett yogapassa inplanerat.

Jag analyserade inte vidare. Det är en typisk sådan aktivitet som gör mig trött. Jag försökte greppa tag i känslan i stället. Cyklade hem. Försökte behålla lugnet. Göra en sak i taget och låta varje del ta sin tid. Efter matlagning, tvättid och en stunds vila gick jag på det inplanerade yogapasset. Jag blev glad över att min kropp var starkare än vad jag hade räknat med.

Men vid avslappningen blev det kortslutning i hjärnan och jag hade väldigt svårt att stänga av. Stress, press, prestationsångest och ensamhet. I stället för att koppla bort kopplade jag på garden och försökte boxa bort dåliga tankar.

Det var ändå en ganska bra dag i dag. Den insikten gör mig glad. Att just den känslan är mer av ett undantagstillstånd gör mig trött. Brottningsmatchen mellan tankar och känslor fortsätter. Men det är lite av en ljusglimt att veta att det ibland går att stänga av.

Namaste.