Jag har haft väldigt mycket roligt här. Men också ganska mycket tråkigt, när jag tänker efter. Obotlig hjärtesorg, hemlängtan, bortlängtan, förvirran, tillfällig arbetslöshet och så hela den här känslan just nu, vad nu det är.
Ibland undrar jag om det är dags att dra. Bara lämna blåsten och livsfaran med att cykla i spårvagnstrafik. Kanske flytta hem igen. Bli en del av den kulturstad som växt fram i Umeå och vara säker på åtminstone några centimeter snö per år (det töar en del även där).
Det finns viss kamp mellan Göteborg och Umeå i mitt hjärta. Men hur mycket jag än drömmer om lugnet i Norrland just nu, känns det ändå inte som rätt läge. Jag är inte redo att lämna min borg jag byggt upp, nytapetserat sovrum och allt. Jag vill hänga mer på Röda Sten. Jag kan inte tänka mig att lämna Lindåshallen. Jag vill strosa på Frölunda Torg. Jag vill dricka kaffe i Haga. Jag vill vara här.
Det är som en riktigt redig vän, den här staden. Vi har inte alltid kommit så bra överens, Göteborg och jag. Men det finns ändå någon trygghet som gör att jag stannar. Vem vet om det blir fem år till. Men å andra sidan, vet någon något alls om vad som kommer vara om fem år? Nej, men det dröjer nog innan jag packar flyttlådorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar