måndag 14 februari 2011

SkrivPuff: Om något kärleksfullt.

Min farfar var, förvisso, en man av många ord, men av dem var ganska få av kärlek. Han pratade mest om krigshistoria och forna kungar. Hans kramar var av karaktären krafs, krafs på ryggen och jag såg honom nog aldrig hålla handen eller pussa på kinden. Farmor var likadan - i alla fall när det gällde farfar. Oss barnbarn kramade hon hårt och hon gillade att ta ett stadigt grepp om handen när man satt och pratade.

Farfar var pratglad och pigg in i det sista. Han körde bil runt i Vasa med sin bästa polare - vilka visserligen i hemlighet körde i diket -, grävde ner sin egen kompost i åkern ute på landet och tog med farmor på återträffar med krigsveteranerna. Farmor lagade den husmanskost han älskade och accepterade att han gillade att sitta uppe långt in på småtimmarna och titta på film på TV.


De hade sin jargong, som jag antar att man får efter dryga 60 år tillsammans. Det var inte så många kramar, inget hålla handen och få pussar på kinden. Men det var de två - tillsammans.


Så kom slutet för farfar. En gammal kropp orkar inte med för många påfrestningar och livet har sin gång. Hans ord blev färre, men skärpan var precis som vanligt. Vid hans sjukhussäng satt hans älskade hustru och nu höll hon hans hand. Han tittade henne djupt i ögonen och hans sista ord i livet blev de vackraste han någonsin sagt med sin hesa, finlandssvenska stämma, dov och ärlig:


- Du har så svarta ögon.
 



8 kommentarer: