fredag 11 februari 2011

SkrivPuff: Om intelligens.

En nyhet i DN 11/2, 2011 har rubriken "Pojkar straffas med lägre betyg" och en ledarskribent menar att det kan vara så att pojkar kan mer än vad de visar. Man menar att pojkar straffas med låga betyg för dåligt uppförande i klassrummet, medan det i flickornas ställe är tvärtom - de kan uppföra sig och får höga betyg. Ledarskribenten påpekar att många - särskilt pojkar menar han - lär sig engelska genom spel och TV, men eftersom de inte gör sina läxor visar de inte sina kunskaper för den lärare som ska betygsätta dem. Bilden blir skev och betygsskillnaderna stämmer inte överens med verkligheten.
  Hur man än vrider och vänder på denna diskusson tycker jag att det hela handlar om något så mycket mer än bara betygsskillnader. Hela diskussionen visar på ett, i mina ögon, enda stort misslyckande. Jag trodde skolan handlade mycket om att sporra, intressera och uppmuntra till kunskap. Inte om att stämpla ämne efter ämne som "klart", gå vidare och sedan glömma. Mängd intresse som väcks? Noll. Kunskap som fastnat? Ingen. Lyckat uppdrag? Knappast.

Hur länge ska man försöka lösa ett problem med samma metod utan att det lyckas? Jan Björklund säger att "skolans sätt att möta eleverna kan diskuteras". Jag menar att det är just det som
ska diskuteras. Om nu dessa TV-tittande pojkar för femtioelfte gången inte gör sina "fyller-i-övningar" om engelskans tempus, är det troligt att de gör det den femtiotolfte? Är det farligt att låta ungdomars intressen integreras i läxläsningen?
  Häromveckan pratade jag med tre tjejer i årskurs 1 på ett naturvetenskapligt gymnasieprogram. De tyckte att hörförståelsen i de respektive moderna språk de läste var "skitsvår"! Inte så konstigt, sa jag, och frågade hur ofta de faktiskt får lyssna på folk som pratar franska/spanska/tyska på riktigt. Aldrig, sa de. Jag skickade med dem tipset att någon gång då och då se sin favoritserie dubbad till franska/spanska/tyska. "Så himla smart", tyckte de.


Elever i högstadiet/gymnasiet är smarta människor. De har massor med tankar, intressen och idéer. Men 
vem lyssnar på dem? De redan vuxna verkar glömma bort att dessa på-väg-att-bli-vuxna-människor har egna hjärnor som måste få användas för att kunna utvecklas. De vuxna bildar superintelligenta kommittéer, nämnder, utskott, vad-det-nu-kan-vara för att lösa problem. Men i något skede bara stannar det där. Och allt vi blir kvar med är superintelligenta kommittéer, nämnder, utskott och vad-det-nu-kan-vara som tror sig veta vad som är bäst, men som egentligen har glömt för länge sen.

Jag tror att de flesta elever - pojkar som flickor - kan mer än de tillåts visa och den skeva betygsbilden som DN tar upp handlar om hela undervisningen. Jag beundrar de lärare som vågar vara kreativa i sin undervisning och lyssna på sina intelligenta elever.

6 kommentarer:

  1. alltid intressant med en diskussion om utbildningsverket. jag tycker att LÄRARE spelar kanske den viktigaste rollen när det kommer till utbildning. (klass 9a är ett väldigt talande exempel på det).

    och jan björklund är en jävla idiot. disciplin leder inte till lydnad, barn, BARN måste stimuleras inte disciplineras. det är inte barn det är "fel" på, det är isf systemet.

    aja, nu ska jag sluta klaga, blev så dålig vibb här. sorry. men jag blir bara så engagerad....

    tack för en bra text!

    SvaraRadera
  2. Den här texten hade jag kunnat skriva!
    Jag är lärare och kan intyga hur vanligt det är, åtminstone i engelska som är ett av mina ämnen, att elever får underbetyg. De straffas för att de har för stor frånvaro, för att de inte gör alla inlämningsuppgifter etc. Läser man betygskriterierna så inser man att det är KUNSKAPEN som ska betygsättas, inte närvaro, uppförande, antal inlämnade uppgifter etc. Och som lärare i engelska är det inte så svårt att kartlägga en elevs kunskaper om viljan finns, det kan man göra på en dag. Det är också det som sker när elever gör prövningar på kurser.

    Men framförallt håller jag med dig om att synen på hur eleverna ska lära sig och utvecklas i skolan behöver vändas upp och ner. Tyvärr, går det käpprätt åt fel håll med Björklund...

    SvaraRadera
  3. Intressant text och diskussion. För att möta framtiden måste man se barnen där de är här och nu.

    SvaraRadera
  4. Jan Björklund kan ta sig någonstans. Ditt inlägg är klokt och väcker tankar.

    SvaraRadera
  5. MVG på idrotten Malin glöm inte den ;) hehe

    SvaraRadera
  6. Det mest paradoxala med skolan är att skolan inte tar tillvara barnens vilja till lek. Barn vill leka, inte arbeta på ackord. Då lär dom sig snabbare samtidigt som dom kan ha trevligt. Snopet då att skolan istället fokuserar på att lära ut flit och att arbeta på ackord.
    Sånt kan man syssla med på yrkesprogrammen - där det åtminstone är frivilligt.
    Blir illa till mods bara av att tänka på skolan, tyvärr.
    Hyllar ditt engagemang!

    SvaraRadera