En dag som är en skitdag är faktiskt också en dag.

Måndag. Juli. Tiden springer iväg. Bort från mig. Bort från dig. Bort från oss. Jag vill ta vara på den. Hålla den i mina små händer och vårda den ömt. Jag försöker, men det är inte alltid så lätt. I dag gick det inte. När jag i går på jobbet höll tillbaka migränkräkningar längtade jag bara till denna måndag, eftersom illamåendet normalt går över efter en natts sömn. Så var inte fallet denna gång.

Måndag. Juli. Migrän och illamående hela dagen lång. Ibland vill jag skriva ett brev till Herr Migrän (ja, jag är övertyg om att det är en man, en kvinna har aldrig någonsin gjort mig något så ont). "Hej Migrän. Du är djävulen. Du förstör mina planer. Du förstör min dag. Du förstör mitt humör. Jag hatar dig." Så skulle jag skriva. Och rita en dödskalle på kuvertet. För att stryka under mitt förakt.

Måndag. Juli. Ingen dag som gått till världshistorien. Jag har sovit. Ätit en jordgubbe eller två. Vridit mig i smärta. Tyckt synd om mig själv. Plöjt Sex and The City (en française). Sovit lite till och känt mig ledsen över att jag inte orkat mer. Men så tänker jag att det kanske inte gör så mycket ändå. En dag hit eller dit som inte sätter spår. Vad gör väl det? Jag kanske klarar mig bra i livet i alla fall. Men brevet till Herr Migrän vill jag ändå posta.