Det här med ovårdat språk. Och hur du förhindrar ditt barn att svära.

Min pappa har alltid rynkat på näsan åt svordomar. "Svordomar låter obildat och tyder på dåligt ordförråd. Dessutom ska fina flickor inte säga fula ord" säger han. Det där sista bara för att provocera lite extra.

I grund och botten har han rätt. Det är fult med svordomar. Det tycker jag också. Det passar inte i alla sammanhang att slänga sig med helveten och fan och allt vad det nu kan vara. Könsord ska vi inte ens tala om. Det är det fulaste jag vet. Det passar sig aldrig. Förutom i givna sammanhang då så klart. Hos gynekologen, om du behöver ett exempel.

Jag vill inte eliminera svordomarna helt och hållet. De passar vissa karaktärer. De fyller en funktion i vissa sammanhang. Ett riktigt väl underbyggt helvete behövs ibland när järnspikar eller rackarns inte räcker till. Men då ska det vara just så nödvändigt och motiverat. Ett litet barn bör aldrig ha anledning att svära, tycker jag. Ändå hamnar nog alla barn någon gång i en svärperiod när det bara inte går att hejda fan att hoppa hit och dit.

Jag kunde stundtals bli rätt arg när jag var liten. Jag förstod så klart från de vuxna att det var i arga stunder man skulle använda svordomar. Min pappa löste detta genom att lära mig en ny svordom: prinoth [prinå]. När jag blev arg stampade jag i golvet och skrek prinoth det högsta jag kunde. Pappa blev aldrig arg för detta, utan skrattade mest hjärtligt. Varför förstod jag långt senare i mitt liv.

Prinoth är märket på en pistmaskin och en stor konkurrent till de pistmaskiner min pappa säljer. Fiffigt, farsan, fiffigt!