Tjej från "landet", som jag är, ser jag stan som det geografiska rum som innehåller affärer, gator med mycket folk på, en biograf, lite caféer, en och annan restaurang, mer än ett trafikljus och minst tre gallerior. I mitt fall handlar det om Umeå stad. När jag är hemma-hemma och åker in till stan åker jag in till Umeå. Kanske för att fika på café, kanske för att gå på bio.
I lördags, här hemma i Göteborg, skulle jag gå på en föreställning och hoppade på en buss som stod parkerad och jag frågade busschaffisen vart han hade tänkt rulla iväg.
- Hej, går du till stan?
- Till stan? Vi är i stan. Du får nog vara lite mer precis än så.
Och då slog det mig hur konstigt det var att tjejen från landet inte såg centrala Göteborg som stan. Är inte det lite märkligt? I mina kvarter finns flera trafikljus, många caféer, några restauranger, ett gäng mataffärer, förvisso inga biografer, men gatorna är rätt fulla av folk. Mina kvarter borde alltså enligt Umeåmåtten kvala in som stan. Men ändå gör de inte det. Något saknas. Och mina värderingar i ordet ändras när jag rör på mig.
Precis så är det med ord. Vi kan inte riktigt förklara varför en mugg inte är en kopp och när en bunke övergår till att vara en skål. Våra ord lever och består av många små och viktiga komponenter som varierar och förändras. Därför förstår vi ibland inte varandra, trots att vi talar samma språk. Är inte det väldigt spännande?!
Är Avenyn stan?
Haha, javisst är det underbart det där med språk, och inte bara vad man säger utan hur man säger det också. Sv: Håller med dig att man ska vara rädd om sitt förflutna, allt det man har i ryggsäcken gör en ju till den man är. Men ibland blir jag lite trött på folk som tror att man kan sudda ut ett obekvämt förflutet, därav denna diskreta uppmaning i diktform =) Kram
SvaraRadera